Främmande fåglar i byn

Återigen en färggrann och fantasifull bilderbok på finlandssvenska. Missa inte Minna Lindebergs och Linda Bondestams Boggan och Kyösti Kekkonen.

Den här gången får vi träffa familjen Kekkonen (ett så laddat namn i Finland) som är på semester i Pielakoski landsbygdskommun. Första gången jag stöter på det ordet i en bilderbok. Annars brukar bilderböcker nöja sig med ”på landet”.

Nämen då!

Minna Lindeberg har även tidigare tagit ställning i sina böcker. Den här gången är det den lilla ortens intolerans som står i fokus. Folk i Pielakoski förundrar sig över familjen som inte går till butiken och deras barn som dricker kaffe och äter wienerbröd till middag på bensinstationen. Vad ska det bli av sådana barn?

Får man bete sig så där? blir en återkommande fråga. Får barn göra bus och får föräldrar strunta i sina barn och ägna sig åt sina intressen? I det här fallet är det fågelskådning som håller Aino och Gerard ute på sjön i kajak, med plats för bara två.

Förvildade skogsbarn

Under tiden löper storasyster Boggan amok i skogarna med sitt gäng och lillebror Kyösti bli alltmer ett tillbakadraget naturbarn. Den som drar sig undan har något att dölja resonerar grannarna som fått sina postlådor uppbrända och snabbt har de sin tolkning klar. Pojken är skyldig.

”Det var så lugnt och skönt i Pielakoski innan såna
där som Kyösti Kekkonen kom hit, säger grannarna.
Så stilla. Och majestätiskt.”

Men Linda Bondestams bilder ifrågasätter påståendet med både fågeljakt, snöskotrar och mopeder. För det är ju lite så det är med fördömanden. De är inte alltid så välgrundade.

Bild och text i dialog

Boggan och Kyösti Kekkonen är en bok som kräver flera genomläsningar för att alla nyanser riktigt ska komma till sin rätt. Efter en första genomläsning var jag förvirrad. Men när jag läst boken högt en gång faller bitarna på plats. Samspelet mellan bilder och text är på en långt högre nivå än vi är vana vid. Texten är förrädiskt enkel och bilderna detaljerade och mångbottnade. Linda Bondestam blir bara skickligare med åren.

Boggans gäng framträder som jublande mörka siluetter när de klipper Kyöstis hår mot hans vilja. När Kyösti sedan flyr världen klättrar han upp i ett körsbärsträd, ett poesins tillhåll.

Den mörka skogen blir en hyllning till mumintrollets långa väg från mjölkbutiken och namnen på postlådorna som bränns upp är värda att notera. Här och där hittar vi namn som påminner om tidigare presidenter. Elden bär ekon från historiens bål och den sätter fyr på bybornas hämndbegär.

Farlig flaskpost

Värt att notera är också meddelandena på de hotfulla lappar som byborna kastar som flaskpost. På en av lapparna står ”Maassa maan tavalla”, ett återkommande krav bland intoleranta.

Men allt blir bra till slut. Familjekärleken vinner och de vuxna tar tag i saken.

”- Stackars Kyöstiman, säger föräldrarna.
Vår lilla gubbe, Trädpiplärka , Dallasbulle.”

Slutet är kanske lite enkelt, men inte entydigt. Det som gjorts tokigt ska göras gott. Men alla kan man inte göra nöjda.

Och det är ju alldeles sant. Ibland är det bättre att ”göra sitt för sej”.