Ett själens nakenbad

Låter en föreställning annorlunda om skådespelarna varit nakna under inspelningen? Åtminstone om de har fått jobba i Georgsgatans simhall, Finlands äldsta och förnämligaste nakenbad, där baddräkter inte ses med blida ögon.

Det är här Susanne Ringells hörspelsklassiker Och om bettlare och vägmän är inspelad. Och det måste vara något med själva platsen. För minst ett dussin gånger har jag lyssnat på den här föreställningen från 2003. Och ändå är det samma sak varje gång.

Först en tilltagande mjukhet i själen, och förr eller senare händer det. Tårarna stiger upp nånstans ifrån och jag sitter där med en känsla av att ha fått något som samtidigt är underbart och svårt att hantera.

Det måste vara något med nakenheten. Men det måste också vara något med Susanne Ringell.

En dikt, en plats

Liksom med Dan Andersson.

En av utgångspunkterna när Susanne Ringell skrev sin pjäs var nämligen Dan Anderssons dikt Omkring tiggaren från Luossa. Den andra var Georgsgatans simhall i Helsingfors.

Hur kommer man på tanken att kombinera de två? Och vad föds ur mötet?

För att ta reda på det träffas vi för att tala om den här prisbelönta och mycket uppskattade pjäsen. En av Radioteaterns moderna klassiker.

Susanne Ringell berättar att hon, ända sedan hon lärde känna Dan Anderssons dikt i 12-årsåldern, har älskat den och känt igen den oro som finns här:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

– Det handlar om ett främlingskap i tillvaron och en het och nästan helig längtan till någonting, som hos mig är väldigt kopplat till människans innersta väsen.

Som i en livmoder

– Och det var då Georgsgatans simhall steg upp som värld. Där är människan avklädd. Och inte bara sina ytterplagg, sina innerplagg och sina intimplagg. Själen själv är väldigt naken där. Man är öppen och sårbar i den här varma, våta miljön. En miljö som påminner om en livmoder, eller en kuvös.

Att också skådespelarna har känt av den här, både fysiska och själsliga, nakenheten blir väldigt tydligt när man lyssnar på föreställningen. Det är välgörande att plötsligt jobba näck med sina kolleger.

För vad det handlar om här är inte det slags frifrustande professionella simmande, som Susanne Ringell faktiskt själv sysslade med i sin ungdom. I stället finns här, i Georgsgatans badinrättning, en sensuell närvaro i huden och ett utrymme för ett meditativt kretsande kring livets grundfrågor.

Om schamposorter och själen

Det är den typ av tankar, som de två väninnorna i pjäsen hänger sig åt. De har simmat ihop här i tjugo år, varje vecka. De är hemma i miljön. Och samtidigt som de diskuterar schamposorter och underkläder kan det bli tal om själ och ande. För plötsligt kan man få för sig att fundera kring om de är de samma sak. Och om inte, så vad är skillnaden mellan dem?

En central gestalt i pjäsen är också Massören. Han står för en människotyp som Susanne Ringell av någon anledning alltid har älskat. Redan i hennes allra första pjäs Edelweiss finns en liknande gestalt, transvestiten Henrik-Maria, vars käraste är en elborr.

– Också Massören är ganska asexuell och gemensamt för dem är en speciell närhet till människorna, en förmåga att se dem bortom fettvalkarna. Och att drömma om någonting annat.

–Massören är också ett slags terapeut för människorna. Att få ligga naken på en brits under kunniga händer kan vara en lika fungerande terapi som någon annan. Också då händer det att man får ur sig allt möjligt. Precis som hos hårfrisörskan.

Ett annat sätt att öppna slussarna mot det inre är att knäppa på radion på nyårsmorgonen. Att börja det nya året med ett renande nakenbad.

Radio Vega 1.1 kl. 9.03 och 10.1 kl. 15.03 (även på Arenan)

Och om bettlare och vägmän

53:00