Susanne recenserar Call of Duty: Black Ops III – ett love/hate förhållande

Hur dålig kan en Call of Duty kampanj vara? Black Ops III väcker både hat och förtjusning hos Susanne och Ted, medan Benny istället försöker leda in diskussionen på bläckfiskflickor. Observera att spelet är F18.

Co-op kampanjen en besvikelse

Jag brukar främst spela Call of Duty för multiplayerupplevelsen. Kampanjerna har varit för linjära och för likadana för att hålla mitt intresse uppe. Co-op kampanjen i Black Ops III lockade mig dock direkt; en annars medioker story blir lätt bättre när om man kan dela upplevelsen med kompisar. Det var också på tiden att Treyarch piffade upp kampanjen med något nytt!

Nyhetens behag varade dock inte länge. För att skapa ett bra co-op spel räcker det inte att tillåta fyra spelare att spela tillsammans. Storyn borde också gå ihop med att det finns flera karaktärer, istället för bygga på cut scenes där endast en karaktär figurerar, medan det sedan plötsligt irrar runt en massa andra typer i själva spelet. Det blir bara dumt.

Man skapar sin egen karaktär i kampanjen, vilket är fullkomligt onödigt i det här spelet. Karaktären lider av allvarlig brist på personlighet, och således bryr man inte sig ett skvatt om hen. Om det hade funnits färdiga unika karaktärer, som alla spelar en relevant roll i storyn, hade co-op kampanjen däremot kunnat bli riktigt intressant. Nu känns det mer som att man har gjort en co-op story för sakens skull och inte satsat helhjärtat på den.

Maffiga cinematiska stunder och inte mycket mer

Storyn i Black Ops III är så flummig och oengagerande att den inte egentligen ens är värd att diskuteras. Grafiken må vara fantastisk, och alla cut scenes är svinaktigt snygga, men det som sker mellan dem är dötrist. Samma fiender om och om igen, trista miljöer och en massa väntande på tröga gubbar som ska öppna dörrar resulterar inte i en bra spelupplevelse. Istället blir man bara bitter.

Det enda intressanta med kampanjen i Black Ops III är att man efter att ha klarat den får spela den på nytt men med zombier istället för de vanliga fienderna. Jag vet bara inte om det är värt det. Jag brukar säga att allt blir bättre med zombier, men i det här fallet tvivlar jag dock.

Bonuszombier i kampanjen känns också lite onödigt, eftersom man mycket hellre kan satsa på zombieläget och glömma den sunkiga kampanjen. Zombieläget i Black Ops III är nämligen ett film noir mästerverk med underbar 40-tals musik och en stämning som får mitt bistra lilla hjärta att smälta.

Det är multiplayer som gäller

En helkass kampanj betyder ändå inte att Black Ops III är värdelöst. För mig är multiplayerupplevelsen A och O, och här levereras det faktiskt en del intressanta nyheter.

Exo-fanskapen i Advanced Warfare fick mig närapå att tappa tron på Call of Dutys multiplayer helt och hållet. Det blev en massa skuttande hit och dit, och matcherna blev rent av löjliga. Spelmekaniken i Black Ops III är en klar förbättring. Superskutten finns kvar och nu kan man också springa på väggar, men spelmekaniken känns betydligt smidigare nu.

Att springa på väggar och ta gigantskutt möjliggör alternativa rutter på kartorna, men de medför också sina risker. Det händer lätt att man skuttar i fördärvet eller helt enkelt bara gör sig synlig för motståndarlaget när man försöker imponera med lite snofsiga moves. Det här ger mer balans i det hela, eftersom spelarna då inte heller överanvänder de här rörelsesätten.

Plus i protokollet för specialisterna

Istället för att skapa en egen meningslös karaktär i multiplayer får man välja mellan nio specialister, som man kan lösa upp an efter att man levlar upp. Varje specialist har två unika skills, ett vapen och en ability, att välja mellan. Möjligheten att välja enligt vad som lämpar sig för ens egen spelstil är roligt och gör spelupplevelsen mer skräddarsydd.

Karaktärerna i multiplayerläget har egentligen det jag saknar i kampanjen: en gnutta personlighet. De ser olika ut, och har lite varierande repliker. Vill man veta mer kan man i menyn läsa mer om deras bakgrund, och alltid behövs det inte mycket mer än så.

Ett lagginferno

Min enda riktigt stora besvikelse vad gäller multiplayerläget i Black Ops III är att det var nästintill ospelbart i flera veckor efter att spelet kom ut. Lagget uppnådde sfärer jag aldrig tidigare upplevt; ingenting fungerade. Det må vara förståeligt att servrarna blir överbelastade, men det är ändå inte acceptabelt och gjorde ju att första intrycket av spelet inte blev särskilt gott. De flesta spellägen fungerade helt okej efter ett tag, men i de mest populära spellägena var det länge omöjligt att spela en vettig match.

Uselt och underbart

Black Ops III är både riktigt bra och riktigt vidrigt. Ifall det ännu inte blivit tillräckligt tydligt, så hatar jag kampanjen (nästan mer än Terminator: Salvation), men samtidigt ser jag stort potential i multiplayerläget. När multiplayerläget väl fungerar som det ska känns det välpolerat och fräscht, medan det samtidigt inte avviker för mycket från det Call of Duty jag älskar att hata.