Shakespeare à la Game of Thrones

Michael Fassbender, en av vår tids mest karismatiska aktörer, i titelrollen i Shakespeares stora tragedi. Justin Kurzels filmatisering av Macbeth låter mer än lovande. Men filmen torkar ut i sin strävan efter realism.

I Game of Thrones finns en av de mest upprörande scenerna i tevedramatikens historia: ”det röda bröllopet”. Brutaliteten, den gastkramande överraskningen, de medeltidsmörka stråkarna, pölarna av blod – allt bygger upp till en tragedi av shakespeareska mått. Alla dör.

Det fungerar, det fungerar fruktansvärt bra. Så varför inte filmatisera Shakespeare efter modell Red Wedding?

Ungefär så tänkte kanske Justin Kurzel när han tog sig an Macbeth. Filmens bärande element känns importerade från teveserien: stråkmusiken, barnen som dräps, blodet i frosten.

Stämningen är gråstenstung. Vad Kurzel inte tog i betraktande är att Game of Thrones hålls uppe av humorn, skratten som hela tiden rör om i mörkret. I Kurzels Machbeth väntar vi förgäves på strimmorna av ljus.

Häxor på stridfältet

Ett blodigt inbördeskrig har länge plågat Skottland. Macbeth (Michael Fassbender), tegn av Glamys, har nyss lett ett framgångsrikt fältslag, och därmed säkrat slutsegern för kung Duncan.

Inälvorna är utspridda över heden, diset lägger sig över liken som en svepning. Då träder fyra spöklika gestalter fram, och viskar löften i örat på Macbeth.

Macbeth ska inte bara bli tegn av Cawdor – han ska bli kung. Strax efter att häxorna gått upp i dimma anländer ett bud från kung Duncan: Macbeth kan nu kalla sig tegn av Cawdor.

Om en förutsägelse slår in, varför skulle inte också den andra göra det? Makthungern växer. Påhejad av sin iskalla lady (Marion Cotillard) börjar Macbeth vässa kniven han ska sticka i buken på sin välgörare.

Problemet Shakespeare på film

Att göra film av Shakespeare bjuder på utmaningar varje filmmakare måste hitta en lösning på. Shakespeares dialog går huvudsakligen på blankvers. Här eftersträvas inte någon realism – själva begreppet realism är ett par hundra år yngre än Shakespeare. Texten är poetisk; den är teater.

Den dominerande estetiken inom i stort sett hela den västerländska filmvärlden har åtminstone sedan 1960-talet varit just realismen. Dialogen och miljöerna ska vara ”äkta” och ”trovärdiga”. Sedan finns förstås alla viktiga undantag, så som Aki Kaurismäki eller David Lynch som medvetet går emot denna tendens.

När en filmskapare närmar sig Shakespeare kan hen välja att omfamna det poetiska språket och vika undan från det fåfänga efterliknandet av ”verkligheten”. Men Kurzel väljer att ta upp kampen med att tränga in tragedin i realismens ramar.

Förvånansvärt bra lyckas han med det. Konstfärdigt bakas monologerna in i verksamhet: Macbeth mumlar för sig själv medan han studerar liken efter striden, eller talar till en stum Malcolm med Malcolms faders blod på sin dolk. Fassbender och Cotillard är gruvliga som makarna Macbeth. I laddningen mellan dem, en laddning av våld och erotik, darrar långt mera brutalitet än i styckandet på slagfältet.

Nyanser av grått

Men här finns ett stort problem, och det problemet hänger ihop med Kurzels strävan efter realism. Hela filmens skådespelarstab, inklusive Fassbender och Cotillard, får röra sig i ett väldigt snävt känslospektrum, mellan bitterhet, avsky, oro, hat och krypande galenskap. Alla dessa känslor i dämpade varianter.

Nu är Macbeth för all del ingen komedi. Men visst kunde den rymma ett leende eller två. I filmen finns inte ett enda, utom den dödsdömde Duncans ovetande fylleleende, och Macbeths mörka vansinnesleende.

Till en början imponeras jag av hur behärskat monoton, hur ”äkta” och ”trovärdig”, häxornas absurda dialog görs i filmens öppning. Det är ingen enkel match:

”Jag kommer, grå Malin! – Paddan ropar. – Kommer! – Fin är ful och ful är fin: Flyg nu genom dunst och dimma in.” (tolkning: Göran O. Eriksson)

Men sedan har varenda replik i hela filmen samma matta tonläge.

Macbeth bjuder på hisnande vackert kameraarbete, med rök och solnedgång, med dunkla slottsvalv och kusliga gastar. Plocka ut vilken scen som helst, och du har en stark stund av Shakespeare på film.

Men när alla scener läggs efter varandra, blir ögonlocken tyngre och tyngre.