"Man glider fram på skridsko och får höra att man är galen"

Igår var jag ute på sjön och gjorde det jag älskar mest så här års.
Jag åkte skridsko.
Det sjöng i isen.
Medan jag åkte norrut längs den östra stranden, såg jag läkarhelikoptern flyga över sjön.
En halvtimme senare började min telefon ringa.

Någon hade skrinnat genom isen på den västra sidan, och drunknat.
Och det är fruktansvärt, olidligt, hjärtskärande sorgligt.

Och jag borde kanske ha tänkt mig för - inte förrän jag gav mig ut på isen, för det förbereder jag mig alltid rigoröst för - men före jag publicerade bilder på gyllenglimmande blank is på Twitter och Facebook.
För det gjorde jag redan för två dagar sedan.
Jag sjöng långfärdsskrinnandets lov och lockade alla att prova på.

Hej vad det går!

Jag slängde till och med in en video på Youtube, där jag skrinnar på Bodom träsk med en kompis.
Hej, vad det går.

Nu har nära och kära, halvbekanta och bekanta trott att jag kanske dött, och efter att de insett att jag inte gjort det, har många av dem deklarerat mig halvlabil på grund av den här underliga hobbyn jag har.

Men det är inte det som är det värsta.

Det är livsfarligt, om du inte vet vad du gör

Nej, det värsta är att jag inser att jag kanske lockat någon att göra någonting som är han eller hon inte varit förberedd för.
För så här är det - trots att det är sagolikt fantastiskt och underbart att glida fram på spegelblank is mellan kobbar och skär - så är det livsfarligt, om du inte vet vad du gör.

Och det kanske jag inte skrev ut i mina exalterade uppdateringar i social media.

Jag kanske inte berättade om långfärdsskridskoförbundets kurser, där man lär sig om is och att hysa sund respekt för den.
Jag kanske inte skrev att man inte får komma med på klubbens utfärder om man inte har gått kursen och har all obligatorisk säkerhetsutrustning?

Skrev jag att man aldrig ska ge sig ut på isen ensam?

Skrev jag att isdubbar och kastlina, liksom byteskläder packade i vattentäta påsar är ett måste? Sade jag att ryggsäcken skall packas så den håller en flytande?
Underströk jag att man aldrig någonsin ska bege sig ut på isen ensam?
Förklarade jag ens varför jag och min kompis den där första soliga iskalla dagen var hela fyra timmar på sjön?
Nämnde jag, att det tar så där lång tid, då man stannar överallt, slår hål i isen och mäter den?

Skulle det ha haft någon betydelse om jag gjort det?
Eller skulle många av mina vänner och bekanta ändå tänka att jag säkert har en skruv lös?

Skulle det vara lika roligt om det inte ingick ett element av fara?

Så här års står min ryggsäck alltid redo och färdigpackad i hallen. Jag är ständigt på väg någonstans. En ny sjö att undersöka. En ny upptäcktsfärd i skärgården, där isen ibland gungar under fötterna.
Jo. Den gungar.

Sjukt?
Nä. Det är otroligt spännande och oerhört beroendeframkallande. Och om det inte ingick ett litet moment av fara och en känsla av att bli herre över elementen - skulle det då vara lika roligt?
Härligt och lite lite farligt.
Det är därför man rustar sig till tänderna med allt det man kan tänkas behöva ifall man trots alla försiktighetsåtgärder skulle trilla igenom isen.

En övning i tillit

Samtidigt är det en övning i tillit. Tillit till att människor som du kanske träffar för första gången på stranden där resan börjar, skall hjälpa upp dig, torka dig torr och få på dig torra kläder om olyckan skulle vara framme.
Det är fascinerande.
Man litar på sådana man inte känner.
Man tror det bästa om dem.

Det är det det handlar om, och inte om att klara sig ensam.

Så jag uppmuntrar fortfarande alla som vill, att prova på.

Tillsammans och med förstånd.