Arvet efter Joseph Kony spökar i norra Uganda
Francis Okot Oyat kidnappades fler gånger än han kan minnas när Joseph Kony och LRA spred skräck i norra Uganda i nästan två decennier. Tio år efter fredsslutet mår folk fortfarande väldigt dåligt, men det tog länge innan Francis förstod att det beror på kriget.
– Att växa upp under ett krig är både intressant och smärtsamt. Det är till och med en njutning. Man lär sig mycket av att träffa människor som vill döda en.
Francis Okot Oyat stirrar framåt, bortom de små lerhyddorna på hemgården, över det höga gräset som böljar i vinden och ända bort till mangoträdet där de mogna frukterna trillade ner och ruttnade på marken för att ingen vågade plocka dem när kriget härjade som värst.
Rakt bredvid mangoträdet låg armébarackerna.
Francis är idag 31 år gammal och växte upp under kriget mellan den ugandiska regeringen och Joseph Konys LRA-rebeller.
Hur många gånger han blev kidnappad av Konys rebeller kan han inte minnas. Det finns också gånger han inte vill minnas.
Men Francis hade tur, han blev aldrig bortförd till södra Sudan, han blev inte hjärntvättad, han blev inte tränad att döda.
Det blev däremot många av hans vänner.
En av världens mest efterletade krigsherrar
Den grymma LRA-gerillan mördade, våldtog, torterade, kidnappade och plundrade befolkningen från 1987 till 2006.
När det 20-åriga kriget gick mot sitt slut år 2005 hade över 2,5 miljoner människor flytt undan Konys skräckvälde.
För tre år sedan var Kony i rubriker över världen när videon ”Kony 2012” av organisationen Invisible Children spreds som en löpeld på internet. Den krävde att han hittas och ställs inför rätta för sina brott mot mänskligheten.
– Den här filmen går ut den 31 december 2012. Dess enda syfte är att stoppa rebellgruppen LRA och ledaren Joseph Kony. Jag ska berätta precis hur vi gör det, säger Jason Russel, som grundat organisationen, i filmen.
Men Joseph Kony är fortfarande på fri fot, troligen någonstans i Sydsudans djungler.
Lärde sig djurs instinkter
Francis rör ömt ner socker i varm mjölk som precis har mjölkats från familjens ko och sträcker över muggen till sin tvååriga dotter. Det är inte ofta han är hemma, eftersom han jobbar i huvudstaden Kampala. Resan dit tar kring tolv timmar och är inget man gör över ett veckoslut.
Men det är här Francis växte upp, och alla ställen bär minnen från kriget. I tio år av Francis liv var hans andra hem ett flyktingläger för interna flyktingar.
Där sov de när de inte vågade vara hemma.
– Vi lärde oss leva som djuren i vildmarken. Vi lärde oss överleva på det som naturen erbjöd för att inte svälta. Hem vågade vi inte gå eftersom kidnappningsrisken var så stor.
Att få exakta siffror på hur många som kidnappades under det 20-åriga kriget är omöjligt, men det rör sig om tiotusentals unga flickor och pojkar enligt undersökningar som har gjorts i området.
Francis fortsätter att stirra framåt över barndomslandskapen med intensiv blick när han berättar.
– Hörde jag inte skottlossning blev jag rädd, för då visste jag inte var rebellerna var.
Har inte återsett sin bästa vän
Livet under rebellerna har lämnat djupa spår hos folket i norra Uganda. Värst drabbades Acholiland där Francis hemby Lanyatido ligger.
Francis gnider sina handleder, där han ännu har ärr efter den första kidnappningen.
Han bands så hårt mellan två andra pojkar att repen skar köttiga sår i handlederna.
Då var han bara tolv år gammal. Ett år senare fördes Francis bort igen, den gången när han och hans farbror var ute för att plantera kassava.
– Mamma hörde rebellerna komma, men visste inte varifrån de kom, så hon ropade på mig.
Francis och hans farbror sprang. Farbrodern var snabb, men till slut hade rebellerna fått fast dem båda.
Francis blev släppt men rebellerna for iväg med hans farbror medan de högljutt talade om hur bra det skulle vara med en som sprang så snabbt – han kunde springa fast dem som försökte rymma.
– Min farbror och jag var lika gamla och växte upp tillsammans. Vi gick i samma klass och gjorde allting tillsammans. Allting! säger Francis.
Hans röst är mjuk och bär inga spår av bitterhet. Francis har inte sett sin bästa vän sedan den dagen.
Självmord och alkoholism präglar vardagen
Vi kommer till Lanyatido en lördag morgon efter att ha rest hela natten. Väl framme får Francis höra att det är begravning idag.
Hans barndomsväns fru hittades hängd i ett träd för bara två dagar sedan.
Hon hade haft allvarliga alkoholproblem. Hennes yngsta barn var bara nio månader gammalt.
Självmord är vanliga i de små byarna som ligger utspridda i området. Alkoholismen är en folksjukdom. Depression så vanligt att det har blivit en norm. Våld i hemmet är en regel och inte ett undantag.
Många av de unga kvinnorna blev våldtagna som tonåringar – främst av de ugandiska regeringssoldaterna, säger Francis. Andra blev bortförda som sexslavar åt LRA:s soldater.
Och i hela distriktet lär det inte ska finnas en enda psykolog.
Nyligen dödade en ung man sin syster. Han fick en psykos när de hade skördat kassava. Systern sade att hon var trött och behövde hjälp – och då slog han ihjäl henne. Det var så barnsoldaterna behandlades under kriget – man fick inte visa svaghet.
– Om du sade åt rebellerna att du var trött eller inte orkade så dödade de dig, säger Francis.
Han berättar att man på begravningen inte bad för den döda kvinnans kropp. Man gör inte det för dem som begått självmord. Det är fel. Så fel, säger Francis sorgset.
Till och med barnen super
Det är lördag kväll. I byn Pajule, ett par kilometer från Francis lilla hemby Lanyatido, är den enda baren med TV full av folk. De har kommit för att se på fotboll. Arsenal ska spela – det är mångas favoritlag.
Det är mest unga män här – och en stor del av dem blev någon gång under det 20 år långa kriget kidnappade. De skrattar och spelar biljard. Såren de har ser man inte utanpå. De ligger djupare.
Jag undrar var alla kvinnor och äldre är. De går inte på bar utan har sina egna ställen, säger Francis.
Och vi ser dem när vi vandrar i byn i mörkret. Grupperna av människor – män, kvinnor, unga, gamla, som med glasartad blick dricker gin som kommit i stora gula plastdunkar på skrangliga små lastbilar.
Det är kolmörkt och en fantastisk stjärnhimmel är uppspänd över våra huvuden. Här och där i mörkret syns små klickar av eld.
Lägereldarna har alltid varit centrala här. Vid dem samlades de gamla i byn tillsammans med barnen när mörkret hade fallit. Där fick de små lära sig om livet och moral genom historier.
– Nu sitter barnen och de gamla vid lägerelden och dricker istället. Det är väldigt ledsamt, säger Francis.
Många kom aldrig tillbaka
Joseph Kony förde ett heligt krig, där målet var att upprätta en biblisk stat i norra Uganda.
Han sade att det var gud som styrde honom.
När LRA inledde sin framfart 1987 fick de först lokalbefolkningens stöd. Folket hade utsatts för grymheter av regeringstrupper under inbördeskriget 1981-1986 och de såg Kony som en befriare.
Men när regeringstrupper 1991 gick in för att strida mot LRA vågade ingen längre stöda honom.
När han tappade stöd började han istället kidnappa barn och terrorisera befolkningen.
Folket kom i kläm mellan regeringstrupperna och LRA – de civila beskylldes av båda sidor för att stöda den andra parten.
Efter fredsavtalet år 2006 flydde LRA utomlands och utför nu attacker i de krigshärjade länderna Kongo, Sydsudan och Centralafrikanska republiken.
Francis tänker ofta på sin jämnåriga farbror, som aldrig kom tillbaka. Och på sin kusin. Ingen vet vad som hände med honom. Var är de just nu, är de döda?
Från byn med något hundratal invånare är det 20 ungdomar som aldrig återvände.
Den tredje kidnappningen
Det tog länge innan Francis insåg att problemen i hans samhälle långt beror på kriget. Just nu jobbar han som socialarbetare med flyktingar i Ugandas huvudstad Kampala, och ser dagligen de mentala problem som de som flyr från krig får av sina trauman.
Han kan förstå dem, för han har varit med om liknande saker. Den tredje gången Francis kidnappades, som han vill berätta om, var han på väg för att hämta sina resultat från ett inträdesprov till högre utbildning.
Det var 140 kilometer till skolan, och han åkte iväg på sin cykel tidigt på morgonen. Det var tryggast så, motordrivna fordon utsattes ofta för rebellattacker.
Det var år 2004, under de sista åren av kriget. När han bara var några tiotal kilometer från skolan cyklade han förbi ett par män som bar på säckar med majs.
Han kände på sig att det skulle bli problem – och det blev det.
Rebellerna var plötsligt överallt omkring dem.
Blev gunstling hos rebelledaren
Francis fördes till Raska Lukwiya – som var tredjehögsta man i LRA-rangen. Raska tyckte om honom, och Francis fick sova i hans hydda med hans fem fruar och tolv barn.
Under Raska Lukwiya fick Francis också lära känna LRA:s hänsynslösa hjärntvättningstaktik.
Francis som redan hade gått många år i skolan lockades med fina positioner i regeringen när LRA skulle komma till makten. De sade också att han skulle dödas om han återvände hem, eller att alla i familjen var döda, och att barnen inte skulle ha något att återvända till.
Han hotades också. Flyr du så dödar vi hela din familj.
Idag är Raska Lukwiya död, och för ett år sedan ställdes Dominic Ongwen, en av Konys närmaste män, inför rätta i internationella brottmålsdomstolen ICC.
Var Joseph Kony är vet fortfarande ingen.
Drömmen om utbildning starkare än allt annat
Men på landsbygden i Acholiland år 2004 gav Raska Lukwiya Francis en egen pluton att förvalta.
Plötsligt hade han 30 män under sig. Många var arga, varför fick han genast en så hög post när en del av dem hade stridit för LRA i femton år?
De fick order att ge sig ut för att kidnappa fruar åt sig och stjäla kor. Men de stötte på regeringssoldater.
Francis gömde sig uppe i ett träd där han tillbringade natten och upprepade för sig själv att han inte ville vara där – han ville studera.
– Det var så jag lyckades stänga ute hjärntvättningsförsöken. Jag tänkte bara på skolan.
Tidigt på morgonen klättrade han ner och började leta efter sin cykel. Han hörde skottlossning och hittade några i sin pluton ihjälskjutna. Han sprang över de döda kropparna och höll fokus på cykeln.
Ingen hjälper de traumatiserade
Francis blev den första i hembyn med omnejd som fick möjlighet att studera vid universitetet. För honom själv blev det på många sätt räddningen.
– Jag har sett så fruktansvärda saker, säger han.
Ögonvitorna har en gulaktig ton. Han stirrar bort mot sina barn som leker vid lerhyddorna med den nya plastbilen han hämtade åt dem från Kampala. Hönsen och getterna bökar i gräset. Francis ser rakt på barnen, men hans tankar är någon helt annanstans.
En okänd fågels monotona men vackra läte ramar spökligt in hans ord.
När Francis under studierna i psykologi och socialt arbete insåg att han mådde dåligt på grund av det som hade hänt honom under kriget kunde han bearbeta sina känslor.
Han önskar att hans vänner och släktingar kunde få samma insikt.
Men det finns ingen hjälp att få. Största delen av organisationerna som strömmade till området strax efter kriget är borta för länge sedan. De få som finns kvar fokuserar bara på HIV/AIDS – ett annat stort problem i området.
Ett problem som enligt Francis är en konsekvens av traumat och depressionerna.
– De HIV-smittade blir allt fler. Om man tog itu med den psykologiska biten kunde folk få kontroll över sina känslor och då tror jag att antalet smittade också skulle sjunka.
Det är svårt att förklara posttraumatiskt stressyndrom för människor. Det är stigmatiserat, de säger att de inte är galna.
– Internationella hjälporganisationer förstår inte att de största problemen här är psykologiska, säger Francis.
Försöker ta tag i saken
När Francis är hemma i byn och inte jobbar i Kampala brukar han gå omkring och tala med folk. Sitta ner och ta en öl eller två med dem, försöka få dem att förstå vad deras problem beror på. Men mest av allt vill han hjälpa de unga.
För det är barnen som lider mest av traumat från kriget. Barnen, som i många fall inte ens har upplevt det. Det finns flera föräldralösa som lever på att råna. De är ett hot mot hela samhället.
– Ungdomarna är samhällets motor. Om de inte har något att göra finns det snart inget samhälle, säger Francis.
Han drömmer om att öppna en ungdomsgård i byn. Ett ställe dit de unga kunde komma för att vara tillsammans, leka och spela, läsa i ett litet bibliotek. Han har redan en tomt, under julhelgen började han tillverka tegelstenar. Men han har inga resurser för att öppna gården.
Syrsorna spelar allt intensivare och mörkret kryper på.
– Men jag vet att jag kommer att nå det jag drömmer om, säger Francis Okot Oyat i den varma kvällen.
Lyssna på radioreportaget:
