Lassgård underhåller som sur gubbe

Rolf Lassgård har gjort intryck många gånger. Vare sig det handlat om att spela försupna fäder, tuffa poliser eller godmodiga karlakarlar. Men frågan är om han någonsin varit bättre än i rollen som Ove - mannen som sätter skräck i sina grannar.

59-årige Ove (Rolf Lassgård) har det inte lätt. Hans hustru har gått och dött, arbetslivet är inte längre vad det varit och detsamma kan man säga om tillvaron i det en gång så prydliga villaområdet.

Här är ingenting som förr. Folk saknar vett. Har ingen skam i kroppen. Och vet inte hut.

Dessutom har de noll koll på hur man skall parkera inom de streckade linjerna på parkeringsplatsen.

Faktum är att det allmänna eländet nu nått en punkt som fått Ove att vilja sätta punkt för alltsammans. Men att ta livet av sig visar sig vara svårare än han tänkt sig. Inte ens repen är av samma kvalitet som förr.

Från succé till megasuccé

Låt det genast vara sagt: jag har inte läst Fredrik Backmans roman om gnällspiken Ove. Jag har inte heller sett Johan Rheborg (Solsidan-Fredde) gestalta honom i den bejublade scenversionen på Rival i Stockholm.

Men när jag bänkar mig inför Hannes Holms filmatisering av En man som heter Ove är jag väl medveten om att detta är ett framgångskoncept. Och därtill har trailern fått mig att misstänka att Ove är släkt med vår egen kverulant – den "mielensäpahoittaja" som älskades så högt av den finska biopubliken för ett par år sedan.

Jag är med andra ord lätt nervös när mörkret sänker sig över salongen. Den här typen av humor kan bli riktigt jobbig om den målas fram med alltför breda penseldrag.

Det visar sig snart att jag kan andas ut. Nästan helt. Visst finns här vissa kantigheter, men på det hela taget har Holm lyckats skapa en välfungerande dramakomedi - med en Lassgård i toppform.

Snygga tidshopp

Det som kunde ha blivit en klichémättad karikatyr av en sur gubbe blir istället ett rörande porträtt av en människa som tvingats in i en form. En form skapad av omständigheter.

I snyggt återgivna tillbakablickar får vi först möta barnet Ove (Viktor Baagøe) tillsammans med den tystlåtne men kärleksfulle fadern (Stefan Gödicke) - och därefter skiftar perspektivet till den tystlåtne ynglingen Ove (Filip Berg) som bygger bo med den sprudlande Sonja (Ida Engvoll).

Tillbakablickarna är varma - både till innehåll och visuell utformning. Solen skiner ständigt, färgerna är intensiva, tingen nya, drömmarna många. Det är en tid då allt är möjligt.

Trettio år senare har allt bleknat och stelnat. Det vilar en air av grådaskig vardag över tillvaron. Fuktig och tung.

Och om vardagen hela tiden skyms av vackra minnen är det fullt förståeligt att man kanske missar de underbara tecken på liv som glimtar till. I den nyinflyttade grannen, i den hemlösa katten, i varje ögonblick.

De sura gubbarnas era

Oberoende av vad man tycker om just Oves öde så går det inte att komma ifrån att såväl filmvärlden som publiken verkar älska dessa sura gubbar. Gärna så sura, vresiga och bakåtsträvande som möjligt. Som om den sanna livsvisdomen stod att finna innesluten i deras stora nävar.

Som om Jack Nicholson och Morgan Freeman verkligen satte fingret på livets puls med sin Bucket-list. Eller som om Michael Caine och Harvey Keitel verkligen är något på spåret i Paolo Sorrentinos Youth - en av veckans övriga premiärer.

Och hur var det nu med vår egen kverulant? Varför tog publiken honom till sig?

Handlar det om en längtan efter tydlighet - en skenbar enkelhet? Som om det faktiskt funnits en tid då världen varit lättare att greppa? Då de stora frågorna handlade om vilket bilmärke man körde. Då gemenskap byggde på att alla kunde diskutera det senaste avsnittet av Dallas.

Då det räckte att veta hut och göra rätt för sig.

En man som heter Ove ger inga svar på varför de sura gubbarna går hem i stugorna och bjuder inte heller på några andra livsomstörtande insikter - men förutsatt att man köper det obegripliga i att Sonja faller för Ove, att den trevliga grannen fortsätter att vara trevlig och att åldringsvårdsrepresentanten är värsta sleazebagen så är helheten riktigt underhållande.

Nu återstår endast att se hur många av de sex guldbaggenomineringarna som omvandlas till pris den 18 januari.