Tarantinos hatfyllda resa

Det tar regissören Quentin Tarantino 2 h och 48 min att berätta historien i The Hateful Eight. Men när han är klar är det inte mycket som är kvar. Det hela börjar i ett snötäckt landskap och slutar i ett kolossalt blodbad.

Vi befinner oss i Wyoming, slutet av 1800-talet, och vi ser enorma vita vidder, höga berg och en diligens som i rasande fart kommer körande. Det är bråttom för en snöstorm är närmar sig. Inne i vagnen sitter John Ruth (Kurt Russell) en prisjägare på väg till Red Rock och med sig har han Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) en brottsling som Ruth nu tänker överlämna till sheriffen i Red Rock och inkassera en nätt summa pengar.

Uppe i bergen möter de Major Marquis Warren (Samuel L. Jackson) en gammal veteran från inbördeskriget som nu livnär sig som prisjägare. Även Warren är på väg till Red Rock med ett lass förbrytare (alla döda). Men Warrens häst är död, snöstormen närmar sig och han ber om att få åka med.

Och lite senare dyker ytterligare en man upp, en man som påstår sig vara den nya sheriffen i Red Rock.

Diligensen kommer aldrig så långt som till Red Rock, snöstormen hinner ifatt dem och man tvingas stanna vid Minnie’s Haberdashery. Ett litet cafe och lanthandel mitt ute i ingenting.

Inne i det enda rum som stugan har, sitter redan en grupp män som även de blivit hejdade av snöstormen. Vi har en äldre general från den södra sidan, en cowboy på väg hem till sin mamma, en välartikulerad engelsman som jobbar som bödel och en mexikan vid namn Bob.

Eller är det så?

När dörren till Minnie’s Haberdashery slår igen, eller rättare sagt spikas fast, på grund av att dörren är sönder, så är det solklart att när stormen bedarrat är det inte lika många män som kommer att gå ut genom den dörren igen.

För vem är egentligen de här männen, och kvinnan, som nu sitter där inne i stugan? Varför är inte Minnie på plats? Varför ligger det karameller på golvet? Och varför är dörren sönder?

Vem drar först i det lilla rummet?

Det hela kunde vara som taget ur en roman av Agatha Christie. Om det inte var för den hotfyllda stämningen som kulminerar i extremt våld. När alla värmt sig med kaffe och pratat lite väder och vind sätter man nämligen igång med att ta livet av varandra.

Filmen utspelar sig till största delen inne i ett enda rum men Tarantino ger berättelsen nästan mytiska proportioner. Det blir ett slags USA i miniatyr. Nord och syd. Svart och vit. Lag och ordning eller kaos. Men också en fråga om vem som allierar sig med vem och varför.

Det är ett rum där alla iakttar och spejar på varandra. Där alla tycks tänka - vem drar först och varför? Ett rum där alla verkar drivas av hämnd och en vilja att förnedra och där alla talar samma språk, våldets.

Mycket känns bekant

The Hateful Eight är en Tarantinofilm ut i minsta detalj. Här speglas igen Tarantinos fascination för gamla genrefilmer, i det här fallet western.

Här finns samma kännspaka dialog, kvick och fylld av finurligheter. Ett manus så sprängfyllt på dialog att karaktärerna fortsätter prata även då de ligger nedskjutna och blöder ymnigt.

Musiken har alltid varit viktig i en Tarantinofilm och här står självaste Ennio Morricone som kompositör.

Och det hela skulle inte vara en Tarantinofilm om det inte fanns en och annan överraskning.

Ändå är det mest överraskande att filmen stundvis känns långtråkig.

Vad är poängen?

The Hateful Eight börjar bra men efterhand känns handlingen allt mer luddig, som om delar av storyn blåst bort i snöstormen. Där Tarantino i tidigare filmer (Inglourious Basterds och Django Unchained) skrivit om världshistorien och kommit med en ny tolkning verkar det här som om berättelsen hakar upp sig.

Här finns ett försök att omdefiniera vad en western är och vad hela det mytiska landskapet kan vara. Tyvärr känns det som om tiden tar slut och karaktärerna tar livet av varandra innan de, och Tarantino, hinner komma till poängen.