Tre myter om kritikern

Till en kritikers arbetsförmåner hör att nu och då få möta klichéer om kritikerskapet. Vem har inte hört bittra kommentarer som ”ni är ändå bara misslyckade konstnärer” eller ”älskar du ens teater?” eller ”har du ens sett det du skriver om?”

Medan jag samlar material till ett reportage om Kritik, snubblar jag ännu en gång över dem. Kritikermyterna. De där litet bitterfyllda kommentarerna som ringde i öronen när jag inledde min kritikerbana som rockjournalist på 1980-talet; ”kritiker är ändå bara såna som ville bli rockmusiker men inte var tillräckligt bra”.

Senare har jag stött på flera andra liknande klichéer.

Under den vilda teaterdebatthösten facebookskommenterade arga teatermänniskor recensioner med ”tycker kritikern ens om teater?”.

Och i filmen Birdman kryddade skådespelaren Michael Keaton sin karaktärs svada över en teaterkritiker med ”har du ens sett det där du skriver om?”.

Det bör medges att jag känner en kulturjournalist som recenserat en teaterpjäs efter att ha gått i pausen (fast den personen var ingen teaterkritiker), jag har läst hur en annan kulturjournalist kommenterar en pjästext utan att ha läst pjäsen, och i kritikermytologin cirklar flera historier om den där som recenserade en konsert som hade inhiberats.

Men, här några kritikermyter som kommenteras av tre kritiker. Pia Ingström, litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet. Tatjana Brandt, fri skribent. Martin Welander, kritiker och litteraturforskare.

"Kritiker är misslyckade konstnärer"

Pia Ingström: Ja ibland har man ju hört den, men... Än sen? Också publiken som älskar konstprodukten är väl ofta misslyckade utövare så, so what?

Tatjana Brandt: För mej är kritikern en konstnär. Men det som läsaren kanske hör och därför hånfullt besluter sej för att trampa på är ambivalensen i rösten, den där kampen som handlar om att leva ut som skribent och samtidigt hålla sej tillbaka.

Martin Welander: Ja jag har hört den, men... Inom litteraturen är det ju vanligt att folk har dubbelroller. Oftare kan jag få frågan om jag inte vill skriva själv. Och då svarar jag att, inte för tillfället.

"Kritikern älskar inte den konstform han/hon recenserar"

Tatjana Brandt: Det är bara dumt, det finns ingenting i det där. Suck.

Martin Welander: Jag vet inte vad jag ska säga om det. Det är väl som med alla andra kritikermyter, att de ofta är något slags försvarsmekanismer. Ingen tror väl att de på riktigt gäller, eller?

Pia Ingström: Jag orkar inte höra det där om kärlekskänslorna. Dessutom kan man ju inte gå dit fylld av kärlek varje gång. Men ett levande intresse finns ju, och en lust att delta i ett samtal och reagera.

"Kritikern har blivit kritiker för att få fribiljett in i konstfältets glans"

Martin Welander: Det finns nog ingen glans i att vara kritiker.

Pia Ingström: Där skulle jag också säga att, än sen då. I början har väl alla unga kritiker hänförelsen, man får träffa och komma nära och kanske intervjua konstnärerna, man får vara den som säger nånting om Knausgård, sådant. Men också om glansen skulle betyda nånting så lever man inte länge på den som kritiker. De flesta kritiker sysslar med det här för själva substansen, inte glansen. Man vill ingå i ett samtal om världen och konsten, det är en riktigt uppriktig ärlig vilja.

Tatjana Brandt: Jaha, det skulle då vara en tredje klassens biljett till hönsburen.... Dessutom är vi ju många faktiskt författare själva så, nej.

"Och så en bonusmyt!"

Nämligen den där som formulerat på litet olika sätt dyker upp nu och då, och som faktiskt redan 1887 fanns inskriven i en roman (Alina Frank ): ”kritikeryrket är gement och tillkommet bara för att fördärva konstnärer”,

Till det kunde jag plocka ett citat av Englands mister Teaterrecension: Michael Billington, som i The Guardian skrev: ”jag behåller mej rätten att ibland vara oförskämd, inte pågrundav elakhet eller illvilja utan för behovet att en gång för alla placera det medelmåttliga på sin rätta plats”.

Själv skulle jag hävda att kritiker och konstnärer egentligen är på samma sida, kämpar samma kamp och är också i uppförsbackar övertygade om att Konsten betyder någonting.

Det är som regissören Erik Söderblom skrev i ett debattinlägg i Hufvudstadsbladet 2003: ”Teaterhändelsen blir fullständig och dess samhälleliga uppgift fullföljd först genom kritiken. Det är kritikern som skapar teaterföreställningens sociala betydelse. Insiktsfulla teaterkritiker och en djupsinnig teaterkritik är av största vikt för ett fungerande teaterliv.”

Pia Ingström tillägger:

- Så är det. Kritiker är de som tar konsten riktigt på allvar och som anser att det här ska finnas och omtalas i sådana termer att det känns relevant och verkligt och viktigt. Vi är på samma sida. Vi är på konstens sida mot... förflackning och strunt och skit, så är det. Ibland skulle man vilja säga åt en klagande konstnär att, vem i herrans namn tror du att är verkligt intresserad av det du gör om inte kritikern som du så avskyr eller fruktar.