Biografen som icke är

A cinema that was not är den finurliga titeln för en utställning på Galleri Sinne i Helsingfors. På svenska kunde man kanske med en Edith Södergran-pastisch säga: Biografen som icke är.

Konstnären som i sina verk utforskar det icke befintliga heter Caspar Stracke. Utställningen fokuserar på filmen som en platform för gemensamma delade upplevelser och kollektivt engagemang och även på avtrycket som detta urbana fenomen lämnar i vår sociala kultur.

I utställningen finns det många element som hör hemma i biografen, men ändå vägrar utställningen att inkludera en enda igenkännlig rörlig bild. Istället fokuserar installationerna på själva projektionen som en akt och lyfter fram en gammal utdaterad vetenskaplig tolkning av ljuset som ett material, den så kallade ljusbärande etern.

2 min

Vad är den ljusbärande etern - Spela upp på Arenan

I A Cinema That Was Not för Stracke filmmaskineriet in i ljuset, själva filmmaterialet hålls i skymundan, skalas av eller tas bort. Besökaren möts av de återstående element som har tilldelats nya ändamål och funktioner.

Citat på citat

Mot galleriets långvägg lutar stora bokstäver i metall. De bildar två citat som har skrivits på varandra. De vägrar att kommunicera deras ursprungliga mening och är kombinerade med en protest och blir således ett kryptisk bildmaterial. Citaten är tagna ur filmteorins värld.

Det tog mig en halv timme att knäcka citaterna så det var inte alldeles enkelt. Ett tips: Det ena citatet är på franska och det andra på engelska.

Närhet

Utställningen i sin helhet svänger ut och in på filmtekniken och ger den nya uppgifter. Så blottas den rörliga bildens mekanismer. Man har ofta sett film som ett försök att efterlikna människans syn och hörsel. Ett av arbetena, videoverket Proximity (sv. närhet), tar itu med detta problem.

I arbetet ingår tolv filmklipp där protagonisten talar om den individuella varseblivningsförmågan: blinda beskriver hur de föreställer sig synen, patienter presenteras i tillståndet då de återfår sin syn efter operationen, personer beskriver hur deras hallucinatoriska upplevelse påverkar deras syn eller så bandar de in det de ser för att kunna upplevas av andra.

Proximity tar sig an filmens omöjliga projekt: paradoxen att representera frånvaron av syn utan att använda sig av figurativt bildmaterial.

Avslutningsvist kan jag tycka att det är en ganska svår utställning. Den är självreferentiell. Den vänder sig inåt och kommunicerar med sig själv. Och faran finns att åskådaren känner sig utanför.

Inom konsten och filmen talar man om Mise en abyme. Det finns en utställning i utställningen såsom det kan finnas en film i filmen. Lite som upplevelsen att stå mellan två speglar och se en oändlig återspegling av sin egen bild.

Man får säkert mera ut ur objekten om man vet lite om filmteori(er). Samtidigt finns här mycket att tyda och titta på. Gåtan med det dubbla citatet nämnde jag redan. Också verket Proximity är gåtfullt och det kan vara roligt att titta på de grovt pixelerade snuttarna, lyssna på ljudet och försöka gissa vilken film det är frågan om.

Caspar Strackes utställning A cinema that was not pågår fram till den 31 januari på Galleri Sinne i Helsingfors.