Filmrecension: Son of Saul - årets starkaste filmupplevelse

Först vann den i Cannes. Sedan vann den en Golden Globe - och en Oscar. Silja Sahlgren-Fodstad har inte svårt att förstå varför.

Jag har länge trott att biopubliken vid det här laget konfronterats med alla aspekter av koncentrationslägrens fasor. I långfilmer, i kortfilmer, i dokumentärer.

Fasor skildrade ur olika perspektiv. Med hjälp av olika berättargrepp.

Men jag hade fel.

Jag hade inte sett Son of Saul.

Den brutalaste av världar

Den ungerske regissören László Nemes´ film handlar om Saul. En fånge som ingår i en sk sonderkommande-enhet i Auschwitz. Det innebär att det är hans uppgift att tillsammans med andra ödesbröder lotsa in de nyanlända i ”duschrummet”, stänga dörren, lyssna till deras skrik, släpa ut deras döda kroppar.

Skrubba golvet rent.

Innan nästa grupp skall lotsas in, kläs av, stängas in, släpas ut.

Samma rutin upprepas gång efter annan. Från morgon till kväll. Dag efter dag. Men just denna dag - just i denna stund kommer något oväntat att hända.

Genialt berättande

Jag vet inte när jag senast sett en film som så här effektivt lyckats skapa en ständig rörelse i bilden - i kombination med en intensiv känsla av närhet.

Kameran fokuserar större delen av tiden på Saul. Från halvbild till närbild. Och tillbaka. Vi hänger över hans axel när han skrubbar golvet, stryker bakom honom när han vandrar genom rummen. Ute på gården.

Vi kan urskilja varje skiftning i hans sammanbitna ansikte, varje skugga som drar över det. Man tycker sig nästan se tanken som flyger genom hans huvud sekunden innan han omsätter den i en handling.

Och hela tiden pågår det saker i bakgrunden. I en bakgrund som stundvis är ganska suddig, som flimrar förbi. Men där vissa detaljer plötsligt kan framträda med kristallklar skärpa.

Oberoende av hur mycket eller hur lite vi ser så är poängen att vi har plågsamt god koll på det som händer. Hela tiden. Även då vi bara anar konturerna av kroppar så vet vi att de finns där.

Kan nästan känna fukten. Lukten. Av skräck och rök och död och ondska.

Känsligt spel

Son of Saul en film som står och faller med huvudrollsinnehavaren Géza Röhrig. Vilket innebär att den står stadigare än den stadigaste klippa. Röhrig gör en insats så stark att det är en skam att utländska skådespelare sällan når nomineringslistorna i de stora tävlingssammanhangen.

I något skede avfärdar han en annan fånges varning med orden "vi är ju redan döda" och hela hans uppenbarelse visar att det är så det känns. Han är en sömngångare som tillfälligt vaknat till liv inför insikten om att det kanske finns något han kan göra.

Trots allt.

Kroppen är trött, själen sargad - men han rör sig fortfarande. Hela tiden framåt - på väg mot... någonting.

En film för alla?

Så finns det då överhuvudtaget något negativt att säga om en film som är välskriven, välregisserad och välspelad? Som skildrar ett viktigt tema ur ett nytt perspektiv?

Absolut inte. Men det finns ett litet "aber". Trots att det rör sig om en fantastiskt bra film är det inte lätt att rekommendera den. Inte för andra än den som har starka nerver, besitter en viss filmvana och är beredd att känna smärta.

En smärta som sprider sig i hela kroppen. Som får en att vilja värja sig mot bilderna, ljudet - allt.

Och inte minst mot insikten om att även om man blundar eller lämnar salen så kommer man inte undan vetskapen om att detta har hänt.

Det är det som är det värsta.

Och det viktigaste.