Hannele Mikaela Taivassalo: Kroppen som nöjesfält

Det som är vackert i mig är begäret.
Och lusten till min egen kropp; begäret till den egna kroppen.

Jag har alltid haft lust på mig själv; har du? Det är ingenting sensationellt med det: där är din hand, där är din kropp. Nej; inte där, den är ju alltid just här! Alltid här, alltid precis där du är, eller jag är. Det borde vara mycket lätt. Om man har tur är det lätt. Här är min hand, mina händer. Här är min kropp, händerna en del av den. Åh, det är ju jag! Så.
Någon har tillåtit mig njuta, kanske är det jag; jag är tacksam för det.

Jag talar om begär. Det är ett viktigt motstånd.
Det är inte bara min kropp som ett slagfält. Det är också min kropp som mitt nöjesfält.
Att ha rätten till sin kropp handlar om att ha rätten att sätta gränser för andra – hur nära får du komma min kropp och det som är jag. Och om rätten att inte behöva lägga band på och tygla sin kropp för att undvika att råka ut för överskridanden av dessa gränser, att inte behöva akta sig och vara rädd.
Är det inte så, att den kropp som måste lära sig att akta sig och vara rädd inte alldeles enkelt lär sig njuta?
För det handlar också om rätten att njuta. Av kroppen, den egna.
Helst borde det vara en självklar rätt – som en hemlig och egen skatt – jag vill egentligen inte ens tala om den rätten, jag önskar att den vore helt självklar, den borde ju vara, jag vill att den är det, men är den?

(Och frankly: Kan jag ha mina händer innanför trosorna utan att du tror att det är någonting mindre vardagligt och normalt än när min vän här har sin hand innanför sina kalsonger? Kan jag det, får jag? Ursäkta. Men jag har.)

Begär handlar inte om kroppen som utseende, det är kroppen som lust.
Jag behöver inte vara du med mina breda axlar, eller med allt annat som är för stort på min kropp eller mina så små ögon, mitt tunna hår eller min rodnande hud för att vara vacker. Men jag behöver vara du med min lust.
Jag tycker inte att jag är vacker, men jag tycker att jag är vacker.
Det är kanske paradoxalt, men det är.
Det som är vacker i mig, det som alltid ändå varit vackert i mig, är begäret.
Det är inte ytan, det är inte det som du ser, ni ser, de ser. Utan det som jag känner. Det jag vill.

Det som är vackert i mig är begäret.
Mitt begär är vackert, jag framhärdar. En sak jag möjligen inte lärt mig ordentligt är att koppla begäret till skam. I så fall är jag tacksam för det. Den är mycket lättlärd, den kopplingen, den finns över allt. Den har bara lyckligt nog, av en tillfällighet, gått mig förbi. Jag skulle gärna veta hur. Kanske är det för att jag fick vara ett barn. Kanske är det för att det barnet fick springa och slåss. Kanske är det för att det barnet fick synas, man såg det, kanske för att man lyfte upp det i famnen, höll om det, och för att man lyssnade på det när det talade? Barnet var tanke och kropp, och det var gott.

Lust har jag fått ha, inser jag. Och vilja. (Det är ingenting självklart.)

Begäret är en rörelse. Begär är att se någonting (upplevelser, föremål, erfarenheter, en annan människa, någonting annat; sig själv), och ha en vilja i förhållande till det. Och att rikta sig mot det eller röra sig mot det. På avstånd eller nära. I tanke eller i handling.
Mellan dig och det du begär (kanske mig?) uppstår någonting; en dynamik, ofta ensidig (du vill ha mig, jag vet inte om det), men ibland också dubbel (vi vill ha varandra, det är ömsesidigt). Ibland kanske mera komplicerat än så.

Vad betyder det här? Det betyder att jag ser dig, ser din kropp, ser när du böjer dig framåt och ser hur dina axlar rör sig. Och jag tänker att jag vill ha dig.
Till exempel.
Och om jag också vill ha mig,
vill jag ha dig ännu mera.

Det som är vackert i mig är begäret.

(Jag skriver det här, i ett hav av lösryckta tankar, medan jag gör de sista bearbetningarna i min roman, In Transit, som till stora delar handlar om just BEGÄR.)

Text: Hannele Mikaela Taivassalo,
som medverkar i Vierge Moderne på Yle Fem och Arenan, fredag 22.1 klockan 20.00.