”Jag trodde det var normalt att barn kastade molotovcocktails”

När Eamonn Devlin var tolv år gammal gick han ständigt omkring med en tomflaska i fickan för att ha ett vapen att försvara sig med. Han har sett dödade och lemlästade på gatorna i sin hemstad Omagh i Nordirland, en stad full av poliser, brittisk militär och IRA.

Det skiljer bara några år mellan Nagubon Eamonn Devlin och mig, men när jag hör om Eamonns barndom är det som om han skulle vara född på ett annat århundrade. När jag lekte med barbiedockor hade Eamonn lärt sig hur man tillverkar brännflaskor, så kallade molotovcocktails. Trots tuff attityd utåt, var han ofta väldigt rädd.

De patrullerade på andra sidan av gatan, följde mig med kikarsiktet.

Eamonn Devlin fyller i år 50. Han är tredje äldst i en syskonskara på totalt åtta. Eamonn är katolik, född och uppvuxen i Nordirland, som är en del av Storbritannien men som ligger i den nordöstra delen av Irland. I Nordirland har det under många år pågått långvariga, bittra och blodiga konflikter mellan folkgrupper. Förenklat kan man säga att det har varit strider mellan de som räknar sig till irländare, i första hand katoliker och britter, i första hand protestanter. Eamonn känner sig som irländare.

Eamonn har vuxit upp under en av dessa våldsamma perioder eller krigstillstånd som han själv säger. Han berättar hur brittiska arméns killar siktade på honom med sina gevär när han som barn gick ute.

-Jag var tolv eller tretton. De patrullerade på andra sidan av gatan, följde mig med kikarsiktet. Det var skrämmande, mycket skrämmande.

Delaktig i gatustriderna

Som barn fattade Eamonn inte att hans liv var annorlunda jämfört med hur andra barn, i andra delar av Storbritannien, för att inte tala om Norden och Finland, hade det. Han tyckte det var normalt att gå med en tomflaska i fickan eller kasta sten och brännflaskor, så kallade molotovcocktails på den brittiska armén och polisen.

-Jag trodde det var normalt, att alla barn gjorde så.

Tomflaskan i fickan var ett bra vapen att kasta på bilrutan om en bil stannade på kvällen och situationen kunde uppfattas som hotfull och skrämmande.

-Då fick man extra tid att springa undan, förklarar Eamonn, som berättar hur rädd han var för protestanterna.

Eamonn är mycket medveten om att han gjorde sig skyldig till brott, men han säger att det var vardagen för de flesta.

Staden Omagh är en rätt liten stad, men den kryllade av poliser och tusentals militärer.

De som ville höra till Irland ville förstås få bort den brittiska armén.

En gång på väg till skolan, vi var kanske tolv eller tretton år gamla, hade IRA skjutit ihjäl en polis. Han låg på en bänk.

-Men vår familj hörde inte till IRA, poängterar Eamonn. Vi hade delvis samma ideologi, men IRA var extremt.

Grannarna däremot hörde till IRA. Eamonn berättar hur en av grannarna for utomlands på träningsläger för att sedan efter hemkomsten ta över en armégrupp.

Eamonn har också sett våldsamma slagsmål och människor som blivit skjutna och dödade.

-Det här med döda människor är något vi katoliker vänjer oss vid redan som barn eftersom kistan är öppen vid begravningar. Men en gång på väg till skolan, vi var kanske tolv eller tretton år gamla, hade IRA skjutit ihjäl en polis. Han låg på en bänk. Man såg allt. Det var inte riktigt kiva.

Fick mycket stryk i skolan

Eamonn berättar också om sin skoltid i 1970-talets Nordirland. När Eamonn var barn gick pojkarna och flickorna i skilda skolor. Eamonn började skolan som fyraåring. Vid elva gällde det att skriva ett prov. På basis av resultatet fortsatte skolgången i en privat eller statlig skola. Eamonn fick börja i en privatskola under ledning av katolska kyrkans bröder.

-Det var en grym skola. Vi fick mycket stryk. I vissa fall var det berättigat, trettio pojkar i en klass kan bli ganska vilt. Men en del av prästerna verkade riktigt njuta av att slå eleverna.

Eamonn beskriver tjocka läderbälten med insytt bly som användes som bestraffning om läxorna var ogjorda.

-Också flickorna fick stryk. Mina systrar har berättat att också nunnorna slog sina elever. Samma gällde de statliga skolorna. Men ingen förälder opponerade sig. I dag är det förbjudet.

Tyskland blev räddningen

Eamonn valde att utbilda sig till kock. Kockskolan fanns i Omagh och här gick han första gången i skola tillsammans med flickor och protestanter.

-Det blev en del strider, men min bästa vän i kockskolan var faktiskt protestant. Först i slutet av vår utbildning berättade min kompis att han hade blivit hotad på grund av att han rörde sig tillsammans med en katolik. De hade hotat att slå sönder hans knäskålar.

I Tyskland insåg jag att min uppväxt inte hade varit normal.

När kockskolan var avklarad flyttade Eamonn till Tyskland. Han ingick i ett utbytesprogram. Först fick han lära sig lite tyska för att sedan åka iväg för att praktisera på hotell och restauranger i Tyskland.

-Det var min räddning. I Tyskland insåg jag att min uppväxt inte hade varit normal.

Eamonn var 19 år och jobbade på ett hotell i Baden-Baden. Där träffade han en finsk flicka. När hennes arbetsavtal tog slut återvände hon till Finland och ganska fort lockade hon Eamonn till Finland. I Nagu fanns en nyöppnad restaurang, L’Escale.

-Jag kom först till Helsingfors. Min flickvän kom emot med bil och vi körde länge innan vi kom fram.

Eamonn minns färjan över till Nagu och hur flickvännen körde genom ön fram till följande färjfäste. Väl framme frågade hon vad Eamonn hade tyckt om centrum.

-Centrum! Det var några hus!

Företagsamhet på gott och ont

Eamonn har jobbat med mat i olika former i cirka 25 års tid. Han har jobbat som anställd, men han har också drivit flera restauranger och caféer i Nagu. Det han gillar bäst är att jobba med catering, då kan han själv vara med om att planera, beräkna och skapa olika maträtter och menyer.

-I ett restaurangkök är det ”same, same, same”.

Han gillar inte när det blir alltför mycket rutin och han blir inte stressad fast affärerna ibland har gått mindre bra. Eamonn har jobbat långa dagar, men han har också lärt sig att ta det lugnare. Livet som företagare har gett, men också tagit. Sommaren 2015 skötte han bränsleförsäljningen och drev ett litet café i Nagu gästhamn. Sommaren var kall och regnig, verksamheten gick på förlust.

Det vi fick var värdefull tid tillsammans.

-Min dotter sommarjobbade hos mig. Det skulle blivit billigare att ge henne tiotusen euro direkt istället för att ha bränsleförsäljningen och caféet. Men det vi fick var värdefull tid tillsammans. Barnen har bott hos sin mamma efter att vi skilde oss.

Eamonn skakar på huvudet över hur besvärligt det är att leva som företagare.

-Allting kostar. Alla tillstånd, försäkringar, pensionsavgifter och hälsoinspektörer. Och så allt pappersarbete.

Trots all byråkrati trivs Eamonn bättre som företagare än som anställd. Han vill inte ta order av någon och han vill själv bestämma över sin arbetstid.
Vi nyss fyllda 40 fick Eamonn ett besked som har har gett honom nya livsvärderingar. Det var då han fick veta att han hade cancer.

Prisar den finländska sjukvården

För nio år sedan kände Eamonn att han hade en hård knöl på halsen.

-Jag brukar inte tycka om att springa till läkaren, men den här gången blev jag orolig.

Eamonn skickades snabbt vidare till Åbolands sjukhus och därefter till ÅUCS. Det visade sig att knölen var en elakartad tumör. Eamonn hade cancer i tonsillerna.

-Jaha, det här var det, tänkte jag först. Jag for ut och satte mig. Men efter att ha funderat i omkring fem minuter tänkte jag att ”nu börjar vi då”.

Det är katoliken i mig. Jag skulle sona mina synder.

Eamonn ringde sin mamma i Nordirland. Han ringde också till sina barn och till sina syskon. Sedan gick han tillbaka in till sjukhuset.

Han säger att inte ens blev chockad över cancerbeskedet. I stället tänkte han att det var straffet för det vilda liv han levt i sin ungdom.

-Det är katoliken i mig. Jag skulle sona mina synder.

Behandlingen var tuff, men Eamonn vill inte prata så mycket om det hela. I stället berömmer han den finländska sjukvården och berättar hur han förevisade sjukhuset i Åbo för sina systrar som kom till Finland för att besöka sin bror.

I övrigt valde Eamonn att dra sig undan och inte ha speciellt mycket kontakt med andra människor.

-Jag höll mig för mig själv. Jag ville inte vara till last för någon.

Idag är cancern botad, men istället har sköldkörteln tagit stryk av strålbehandlingen. Han äter mediciner, men medger att han är ganska trött.

Den glada och sociala irländaren som har levererat flera roliga historier under dagens lopp är plötsligt ganska allvarlig och visar upp en ny sida. Han säger att han trivs bäst för sig själv.

-Jag har också tatuerat min arm med en sol och en måne. Det är mina två personligheter.

Eamonn säger att han trivs bra med sig själv, men han är inte säker på att alla trivs med honom. Han skrattar, men säger också att han känner sig lite deprimerad.

Njuter av lugnet i Nagu

Som många andra som överlevt en svår sjukdom har Eamonn Devlin fått en ny syn på livet. Det är inte viktigt att tjäna mycket pengar och äga en massa längre. Därför tar Eamonn företagandet med ro. Det får gå sämre ibland. Han vill inte längre slita ut sig helt. I Nagu uppskattar han lugnet och havet.

-I Nagu kan jag vara mig själv, alla känner mig. Framför allt är det lugnt i Nagu, jag behöver inte längre vara rädd.

Också närheten till vattnet är en fördel. Vattnet har en lugnande effekt på Eamonn, som sett mycket sådant som knappast någon Nagubo i 50-årsåldern har behövt uppleva.

-Jag har nog haft en egen skyddsängel som har tagit hand om mig.

Du kan höra mera om Eamonn Devlin i Samtal om livet fredagen den 22 januari 2016 kl 11.03 och lördagen den 23 januari kl 20.03. Programmet finns också på Yle Arenan.

Samtal om livet: Samtal om livet med Eamonn Devlin PODCAST

42:23