Gruvligt bra thriller om Talvivaara

Bara ett år efter dokumentären Talvivaaran miehet granskas härvan kring gruvan i Sotkamo igen i visuell form. Även om själva ramen denna gång är fiktiv så bygger resonemangen på fakta - hämtade ur intervjuer och polisprotokoll. Och resultatet är häpnadsväckande.

Det börjar med ett flygfoto över oändliga arealer skog. Kameran sveper njutningsfullt över Finlands gröna guld innan den plötsligt lyfter blicken och stannar tilll. Mot horisonten avtecknar sig något som utgör ett bjärt avbräck i den naturliga miljön.

Ett enormt gruvområde. Grått. Hotfullt.

Kort därefter går vi på arbetsintervju tillsammans med trettioplussaren Jussi (Joonas Saartamo). På fötterna har han sina "bankir"-skor, i fickan sina betyg. Några ordentliga arbetsintyg har han inte och inte heller någon större koll på jobbet han söker - vet bara att det handlar om miljöfrågor. Hans intresse bygger på det faktum att hans gravida hustru vill tillbaka till sina barndomstrakter.

Det är på alla sätt det rationellaste valet. Här är släkten närmare, husen billigare, framtiden säkrare.

Trots de uppenbara bristerna i ansökningsprocessen får Jussi jobbet. Och snart landar det första uppdraget på hans bord. Det handlar om ett gruvprojekt som vill ha miljöloven avklarade så snabbt som möjligt. Jussi inser sin kunskapsmässiga begränsning, men blir övertalad av sin närmaste chef Raimo (Peter Franzén)

"Vi spelar ju alla för samma lag", säger Raimo och projekt "Talvivaara" tar ett stort steg framåt.

Trots de uppenbara bristerna i ansökningsprocessen.

Det smygande hotet

Många thrillers har svårt att hålla balansen mellan olika genrer och stilgrepp. Ibland blir intrigen så kryptisk att åskådaren går vilse i terminologi och hänvisningar.

Ibland försöker filmskaparen skapa mera spänning genom att strö in våld eller actionsekvenser. Ibland blir skådespelet alltför yvigt och spretigt.

I Jätten faller alla bitarna på plats. Det förekommer inget våld och ingen konkret fara (frånsett den som riktas mot miljön, demokratin och framtiden) – men hotet finns där. I varje uttalat ord, i varje tystnad.

När Jussi skickas ner från jakttornet för att ta sig över en disig slätt i riktning mot det övriga jaktlaget är skräcken påtaglig. Det är lite för dålig sikt, lite för många laddade vapen i omlopp. Att den verkligt djävulska snaran lurar på helt annat håll är sedan en välkommen överraskning.

Fint spel

Regissören Aleksi Salmenperä lyckas otroligt bra med att få skådespelarna att tona ner sitt spel. Den enda som tillåts ta till brösttoner och det verbalt tunga artilleriet är Jani Volanens Talvivaara-chef Pekka Perä.

Han skriker så spottet yr, han kör med skuldbeläggning för att få sin vilja igenom, han dricker lite för mycket och resonerar lite för lite.

Och han gör det bra – Volanen. I likhet med Joonas Saartamo som med säker hand ror sin Jussi iland. Han är det ultimata identifikationsobjektet - en helt vanlig Matti Meikäläinen som inser att han måste välja väg.

Volanen och Saartamo i all ära – men det här är framförallt Peter Franzéns show. Han gör verkligen det mesta av Raimo – en mellanchef som sålt sin själ och nu gör sitt yttersta för att övertyga andra om att det är en bra deal.

För Franzén räcker det att höja på ett ögonbryn och lägga in en extra lång paus mellan två ord för att vi skall förstå exakt hur farlig han är.

En effektiv väckarklocka

Så vad bär man då med sig efter att ha sett Jätten?

Tja, en stark bild av hur strukturell korruption kan se ut. Och en klar inblick i hur miljöfrågor kan skötas – och inte skötas.

Samt ytterligare ett bevis på att beslutsfattandet i Finland inte alltid sköts på ett optimalt sätt. För att uttrycka det milt.

Vill man fira en inhemsk skräckhelg kring ovan nämnda tema kan man börja med dokumentären om Olkiluoto (Atomens återkomst) för att sedan bygga på med dokumentären Talvivaaran miehet. Avsluta sedan gärna med Jätten och låt dess näst finaste replik sammanfatta hur ansvarsfrågor kan skötas:

”Du behöver inte ljuga – säg bara ingenting”.

Den finaste repliken? Den hittar du bara om du ser filmen.

Så gör det.

Johanna Grönqvists intervju med filmens manusförfattare Pekko Pesonen kan du läsa här.