Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Våldet fördjupar motsättningarna i Turkiet

Från 2016
Uppdaterad 22.01.2016 14:26.
Kurdiska demonstranter och turkisk polis i sammandrabbning i Diyarbakir.
Bildtext Kurdiska demonstranter och turkisk polis i sammandrabbning i Diyarbakir.
Bild: EPA/STR

Sedan freden kollapsade för ett halvår sedan upplever Turkiets kurdområden nu något av det värsta våldet på tjugo år. Dagliga strider mellan turkiska säkerhetsstyrkor och det kurdnationalistiska militanta PKK har krävt flera hundra liv. I Diyarbakir, en stad i turkiets sydöstra delar, har ungdomar tillhöriga PKK byggt blockader, försåtminerat och attackerar poliser. Turkiska säkerhetsstyrkor beskjuter kraftigt innerstaden Sur och civilbefolkningen, huvudsakligen kurdisk, utsätts för stort lidande.

Viljan att hitta en fredlig lösning på den över trettioåriga konflikten mellan kurdnationalister och turkiska staten verkar nu alltmer avlägsen.

Folk strövar omkring för att handla och bilister svär över att inte hitta parkeringsplatser men det som får mig att förvånat stanna är beskjutningen som plötslig brakar loss ett par kvarter framför mig. Över hustaken poppar små rökmoln upp och blåser iväg i den vinterkalla vinden.

Bakom de enorma stenmurarna i Sur, Diyarbakirs mångtusenåriga innerstad, har sedan början av december ett intensivt krig förts mellan kurdnationalistiska PKK:s ungdomsorganisation och turkiska säkerhetsstyrkor. Hundratals liv uppges ha krävts här, främst militanta ungdomar men även många civila.

Konflikten mellan PKK och turkiska staten är mer än trettioårig och har krävt uppskattningsvis 40 000 liv sedan dess. I och med att Erdogan, Turkiets nuvarande president, kom till makten inleddes för tio år sedan en fredsprocess och den militära kampen avlystes av PKK. Men i juli förra året förvärrades allt. PKK avblåste vapenvilan och attackerna och stridigheterna började.

Efter valet i juni förra året avbröts dialogen och kriget började.

― Sertac Kayar, journalist
Sertac Kayar, kurdisk journalist i Diyarbakir.
Bildtext Sertac Kayar, kurdisk journalist i Diyarbakir.
Bild: Yle/Lennart Berggren

- Den här konflikten började inte bara plötsligt, den planerades redan 2014 av Erdogan, eftersom inga framsteg gjordes för att hitta en lösning på kurdfrågan, säger journalisten Sertac Kayar i Diyarbakir.

- Grundlagen skulle ändras för att erkänna kurdernas rättigheter, men ingen vilja visades från statens sida till detta. Efter valet i juni förra året avbröts dialogen och kriget började, säger Kayar vidare.

Saknar rättigheter till språk

Hemma hos familjen Erdem i Diyarbakir ska barnen snart iväg till skolan. Mamma Bahar plockar ihop sakerna hennes son ska ha med till förskolan.

- Jag vill att mina barn ska kunna prata kurdiska med sina lärare. Jag vill också att skolorna ska bli bättre. Till exempel i mitt barns skola var deras lärare sjuk nästan ett år men de fick ingen vikarie och ibland var barnen utan tillsyn, säger Bahar.

- Jag tog upp det med skolan idag. Det blir svårt när alla barnen pratar kurdiska, liksom vi gör hemma, och de undervisar på turkiska.

Jag vill att mina barn ska kunna prata kurdiska med sina lärare. Jag vill också att skolorna ska bli bättre.

― Bahar, mamma till skolbarn.

Missgynnade

I Turkiet sker all undervisning i de statliga skolorna på turkiska. Men rent generellt är skolorna missgynnade i de sydöstra, kurddominerade delarna.

- I våra områden kan vi ha upp till 60 elever i ett klassrum men i västra Turkiet bara 15-20. Materiellt är det också skillnad, det är sämre tillgång till undervisningsmaterial här, menar Bahars far Abdulkadir som tidigare var rektor i en småskola.

Kurderna, som utgör en femtedel av turkiets befolkning, känner sig missgynnade. Den militanta rörelsen PKK har med hot och propaganda lätt kunnat rekrytera bland de oftast lågutbildade, arbetslösa kurderna på landsbygden, speciellt som det turkiska militära svaret på attackerna vanligtvis varit oproportioneligt kraftigt.

Ungdomar strider för PKK

Liksom här i Diyarbakir. Stridsvagnar och bepansrade truppfordon kan ses rulla in i Sur och beskjutningen är stundtals kraftig. Smällar från kanoner och skott hörs tydligt och ekar bland väggarna.

Totalt utegångsförbud har nu i mer än femtio dagar varat i innerstaden som är avskärmad bakom polisstaket. Kraftigt beväpnade soldater och milismän med skottsäkra västar och pistoler och automatvapen hängande från sidorna hänger vid ingångarna till innerstaden.

- Kriget i städerna sker nu av PKK:s ungdomsfront ”Revolutionära Patriotiska Ungdomsrörelsen”. Det är inte så många äldre PKK-militanter bland dem. Det är ungdomarna som bor i de här kvarteren i Sur som krigar.

- Nu är det vinter och svårt för PKK att bedriva gerillakrig ute på landet. Men till våren kommer det verkligen att bli strider, säger journalisten Kayar.

Det är ungdomarna som bor i de här kvarteren i Sur som krigar.

― Sertac Kayar, journalist

Politiskt spel med döda

Ett tiotal kvinnor sitter på golvet med tjocka filtar omkring sig, inne på kontoret hos en kurdisk människorättsorganisation i Diyarbakir. Lokalen är full av folk, en del torkar tårar med näsdukar. På väggarna hänger affischer med porträttbilder av olika ungdomar. Kvinnorna håller inramade foton av sina barn i händerna. Deras hungerstrejk är inne på tjugonde dagen.

- Min dotter Rozerin skjöts ihjäl av en poliskrypskytt när hon gick till en kompis för att de skulle studera ihop men de vägrar lämna ut hennes kropp till oss, säger mamma Fahriye, en kvinna i femtioårsåldern, med ett fint virkat huckle på huvudet. Hela hennes väsen ger uttryck för saknad och lidande.

Rozerin dödades av en poliskrypskytt när hon skulle studera säger modern.
Bildtext Rozerin dödades av en poliskrypskytt när hon skulle studera säger modern.
Bild: Yle/Lennart Berggren

- Allt vi vill är att det här omänskliga förtrycket av oss ska upphöra, att det blir fred och att vi får tillbaka våra barns lik så att vi åtminstone kan begrava dem, säger hon.

Ett tjugotal kroppar, främst ungdomar, sägs ligga kvar inne i Sur, innerstaden. Att PKK organiserar ungdomar att strida inne i städerna, visar på en ny och värre taktik av den militanta, terroriststämplade rörelsen. Några av ungdomarna här, av det hundratal som dödats i Sur, var högst troligt PKK-militanter, men beslutet att inte lämna ut kropparna väcker bestörtning och sorg.

- Vi vet inte heller varför vi inte får ut våra barns lik. Det är bara för att tortera oss. De spelar politik med oss med våra barns döda kroppar, menar Fahriye, mamma till Rozerin.

Ett tiotal kvinnor hungerstrejkar sedan tjugo dagar. Deras barns kroppar lämnas inte ut till dem.
Bildtext Ett tiotal kvinnor hungerstrejkar sedan tjugo dagar. Deras barns lik lämnas inte ut till dem.
Bild: Yle/Lennart Berggren

Våldet föder ökad motsättning

I utkanten av Diyarbakir i ett bostadsområde har nyligen familjen Aydin flyttat in tillsammans med sina släktingars familjer. De klarade inte beskjutningen och utegångsförbudet i Sur.

- Dygnet runt var vi utsatta för Erdogans eld tills vi inte orkade längre. De skjöt med kanoner och stridsvagnar och barnen skrämdes vettlöst. Vi tog kontakt med säkerhetsstyrkorna för att komma ut och de sade att vi skulle gå ut med en vit flagga. Sedan genomsökte de oss flera timmar i en kontroll och förolämpade oss, säger Neriman Aydin, en kvinna i fyrtioårsåldern och lägger till:

- Jag hoppas att president Erdogan får ett liknande slut som Iraks diktator Saddam, att han spolas ned i en toalett.

Allt vi vill är att det här omänskliga förtrycket av oss ska upphöra, att det blir fred och att vi får tillbaka våra barns lik så att vi åtminstone kan begrava dem.

― Fahriye, mamma till skjuten ungdom.

Deras dotter Dilan, liksom Rozerin som skjöts ihjäl, pluggar också på universitetet.

- Jag går i skolan nu men jag klarar inte av att lära mig något. Våra psyken är förstörda, säger hon.

- Vi tänker hela tiden på vad vi varit utsatta för och på de ungdomar som fortfarande krigar därinne, däribland min bror, säger hon och fadern tar fram mobiltelefonen och visar en bild på en yngling i tjugofemårsåldern.

Våra psyken är förstörda.

― Dilan, studerande.
Familjen Aydins son är kvar i Sur, förmodligen med PKK.
Bildtext Familjen Aydins son är kvar i Sur, förmodligen med PKK.
Bild: Yle/Lennart Berggren

- Det är våra släktingar. Vem vet, jag kanske kommer att gå med och kriga med dem om det här fortsätter. Imorgon kanske jag står vid en barrikad och bekämpar turkiska militären, säger Dilan, en tjej i tjugoårsåldern.

Lennart Berggren