Aforistiska aptitretare till poesi

För två år sedan tilldelades Tomas Mikael Bäck Södergranpriset med motiveringen att "Tomas Mikael Bäck är den poet i sin generation som stadigast hållit fast vid en avantgardistisk poetik. Det skulle nog Edith Södergran tycka om".

Som motto för den nu aktuella diktsamlingen har Bäck valt inledningsorden till en av Edith Södergrans mest älskade dikter: ”Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting, / och allt är som du ser (---)”.

Den abrupt avklippta strofen får på det här sättet en mycket bäcksk twist av motsägelsefullhet.

Tomas Mikael Bäck är på många sätt en mantelbärare till våra omhuldade modernister – där Rabbe Enckell skrev korta kraftfulla tändsticksdikter skriver Bäck små slipade kiselstenar som blänker av underfundig humor och lakoniska iakttagelser. Aforistiska aptitretare.

Man kan också skönja en och annan blinkning till Gunnar Björling i Bäcks korthuggna (utropsteckenförsedda!) naturnedslag: ”Åskans svarta sick-sack-mönster!”

Åskmoln och åska är förresten återkommande element i diktsamlingen – som bild för dystra tankar eller förebud om någonting inte odelat positivt. Men också något som rensar och renar.

Vandringar i barndomens landskap

I de senaste diktsamlingarna har Tomas Mikael Bäck ofta rört sig i barndomens kvarter i Vasa – en del dikter i De tysta gatorna utspelar sig på tåget till/från barndomsstaden, andra för oss på vandring i en förlorad sommaridyll eller en promenad bland blommande äppelträd i Sandviken.

Dikterna kan te sig melankoliska och vemodiga, men poeten försöker undvika att bli alltför sentimental:

Sentimentala skärvor
kunde bli till hinders,
onödigt vassa förstör.

Förutom att Vasa som fysiskt närvarande plats får agera ett slags katalysator för olika minnesbilder utgör musiken ett annat starkt tema i Bäcks dikter.

Musiken är en stämningsförstärkare och -bekräftare, men utgör också en stark förbindelselänk mellan poeten och hans avlidne bror.

Sorgen och saknaden är ett ständigt närvarande element i Bäcks poesi, liksom sjukdom och död.

Omöjligt för mig längre att koppla loss
Bach-skivorna från bilden av min döda bror;
det privata svämmar över. I ciss-moll och i ess-moll
förändras landskapet aldrig. Jag hör honom nynna
melodistämman samtidigt som han spelar slutet
av C-dur-fugan. Detta finns lagrat på magnetofonband,
finns för säkerhets skull som engram!