Teaterhögskolans inträdesprov en chockartad upplevelse

Det mest mytomspunna inträdesprovet måste vara Teaterhögskolans. På onsdag är sista ansökningsdagen till utbildningen, så hur går egentligen inträdesprovet till?

Tom Rejström och Elisa Makarevitch är femte årets studerande på Teaterhögskolan. De kommer båda väl ihåg sina egna inträdesprov.

- Det var en chockartad upplevelse. Man var konstant på helspänn och i en sådan situation är det svårt att andas ut, för det är så spännande, säger Tom.

Inträdesprovet var uppdelat i tre olika skeden med en gallring mellan varje, så det tog några dagar berättar Tom.

"Se på det som en workshop"

Elisa sökte två gånger till utbildningen. Kompisar och kollegor sade att hon skulle gå på inträdesprovet för att det är roligt, och se på det som en workshop istället för något stressande.

- När jag sedan var där tänkte jag att ”det här är inte min bild av roligt!”, säger Elisa.

- Men nog var det roligt också. Det skapades en gemenskap eftersom vi alla var i samma båt. Men nog var det skrämmande också. Man fattade ingenting, säger Tom.

Det var framför allt i de improviserande uppgifterna som hjärnan fick gå på högvarv.

- Man blev bara inslängd i en sal och så började det hända någonting, säger Tom.

Som en talangshow

Inträdesprovet påminner lite om en talangshow där någon gallras bort vid varje skede.

- Det låter som Idols men det är inte så att man blir gjord till åtlöje där. Det är en ganska trygg och saklig atmosfär. Men på det sättet liknade det Idols för man har väldigt kort tid framför juryn, en liten stund, och sedan är det gallring efter det, säger Elisa.

I ett skede hade Tom och Elisa bara tre minuter på sig att göra ett intryck på juryn. En tre minuters monolog och sedan tack och hej.

Mycket improvisation

Inträdesprovet handlar om att ta fram det bästa i den sökande, men kanske också om att pröva gränser och se hur långt psyket håller. Tom kommer särskilt ihåg en uppgift.

- Jag stod utanför rummet där juryn satt och väntade. En flicka kom ut ur rummet och jag minns bara hur mitt hjärta började dunka, för hon började stormgråta genast jag frågade hur det hade gått.

Tom gick sedan in i rummet och plötsligt var han mitt i en scen.

- Uppgiften presenterades inte, utan skådespelare, dom kallas för marsvin de som är där och spelar med dig, kom bara fram och tog i mig bakifrån och så var det bara att börja improvisera. Det är mycket så att man bara slängs in i något och så får man stå ut med skammen och försöka hitta på något. Det är roligt men påfrestande, säger Tom.

- Jag blev också inkastad i en scen, men för mig var det en av de bättre uppgifterna. Då njöt jag. I de uppgifter där jag fick till exempel tio minuter att planera något blev jag stressad, säger Elisa.

- Ja precis. I de andra uppgifterna hinner man inte tänka, det är bara att göra, säger Tom.

Inträdesprovet en extremversion av studierna

Inträdesprovet kanske kan ses som extremversionen av teaterhögskolan, för att lärarna ska kunna se om de sökande fixar de mest extrema situationerna, medan vardagen är mer lugn. Elisa och Tom håller delvis med.

- Speciellt under kandidatprogrammet hade vi långa dagar och man hann göra mycket. På morgonen kanske man var en elefant och på eftermiddagen Hedda Gabler. Men det blir ju vardag. Och den stora skillnaden är ju att då är du där – du blir inte utkastad efter två eller tre dagar. Det ger ett lugn, säger Elisa.

- Vissa scenskolor i Norden har ett sådant system att man går ett år och efter det är det gallring. Något sådant hade jag inte fixat för då kan man verkligen inte fokusera på att utveckla sig själv som skådespelare utan det skulle bara vara en tävling, säger Tom.

Skapa sina egna jobb

Hur ser då livet ut efter utbildningen? Tom säger att hela sista året har gått ut på att fundera på just det.

- Det kommer att vara mycket nedskärningar inom kultursektorn så alla institutionsteatrar, de stora som till exempel Svenska teatern, har ganska begränsad möjlighet att ta in nya skådespelare, säger han.

De flesta skådespelarna måste skapa sina egna jobb. Att komma ut från Teaterhögskolan och få fast anställning på Svenska teatern – det finns inte längre. Det är frilans som gäller.

- Men det är också bra. Man får skådespelare som rör på sig, hittar på nya grejer, åker utomlands och försöker vara så kreativa som möjligt, säger Tom.

Elisa söker just nu finansiering för ett eget projekt.

- Det känns jätteskrämmande för jag är inte producent eller revisor. Jag är inte heller dramaturg eller regissör. Jag är skådis. Men sedan tänker jag att jag ändå är så pass nyfiken på det och vill testa.

Krävs passion för yrket

Först ett mycket påfrestande inträdesprov, och sedan en enormt svår arbetsmarknad. Man kan ju fråga sig … varför? Hur orkar man?

- Det krävs en stor passion. För mig fanns det inga andra alternativ. Jag vill vara skådespelare. Även om det är jobbigt så älskar jag ändå varje minut av det, säger Tom.

Elisa kommer med ett bra tips till dig som vill bli skådespelare: Ta vara på inträdesprovet. Juryn är där för dig, och ifall de inte vill ha sökande så skulle utbildningen inte finnas.

- Det hjälpte mig att tänka att juryn sitter där för min skull. Jag är inte där för dem. Jag fick en självförtroendeboost av att tänka att jag, förhoppningsvis, är viktig för utbildningen, säger Elisa.