Trollflöjten tappar bort sig i rymden

I galaxer långt, långt borta händer som bekant både det ena och det andra.

Samtidigt som den nya Stjärnornas krig-filmen visas på fullsatta salonger världen över kan jag inte låta bli att undra om det är med anledning av den vurmen som regissören John Ramster valt att förlägga Trollflöjten till en avlägsen planet i en slags ”retrofuturistisk” science-fiction-anda i sin uppsättning av Mozarts klassiska och mest älskade opera Trollflöjten.

Käckt gör Tamino entré i astronautdräkt och jag kan inte låta bli att himla med ögonen. I den ursprungliga versionen från 1791 låter Mozart oss stifta bekantskap med ett orientaliskt sagorike. Som sig bör gör varje regissör sin unika tolkning. Hittills är Ingmar Bergmans version från 1975 den mest gripande och träffsäkra jag tagit del av.

Trollflöjter i olika tappning

På senaste år har Trollflöjten förlagts till ett 60-tals samhälle (Ole Anders Tandbergs uppsättning på Kungliga Operan 2012) eller fyrats av med dunder och brak i ett kalkbrott i Dalarna (Stein Winges i Dalhalla 2009). Småbarn kan se den i förkortade versioner (exempelvis i Nationaloperans foajé under våren) för att nu nämna några.

Den sagoliknande berättelsen om ungdomarna Tamino och Pamina som kommit i kläm mellan de två kontrahenterna Sarastro och Nattens drottning har nu alltså hamnat på en planet någonstans i rymden.

Tamino har lyckats undfly ormen som här mest ser ut som stenbumlingar och istället stiftar han bekantskap med tre rymddamer som här får burleska drag med dragna plastpistoler och lustiga hattar.

De tre pojkarna som hjälper Tamino, Pamina och Papageno genom farligheter och strapatser kallas i Alf Henriksons översättning ”tre väsen från den högre världen”. Jag kan inte förstå varför man här valt att låta tre osäkra falsksjungande småpojkar göra de rollerna. Barn på scen är inte per automatik gulligt.

Nattens drottning är behållningen

Nattens drottning då? Karolina Andersson lyckas få fram det skrämmande hos henne och detta komplexa mammamonster är en av föreställningens stora behållning. Andersson har en pregnant scennärvaro, ariorna sitter som de ska.

Brödraskapet i form av läkare med rockabillyfrisyrer uppfattar jag som väldigt malplacerade. Och om Ramster låter det hela utspela sig i rymden - varför inte passa på att experimentera och leka med könsrollerna? Nej här har kvinnorna rosa hår och klänningar, männen blått hår och kostym.

Tramsig Papageno

Ramster har valt att låta Waltteri Torikkas Papageno genomgående få väldigt stort utrymme. Han fjantar sig, flörtar med publiken, kommer med onödiga sexuella anspelningar. Det är väl meningen att det ska finnas en kemi mellan honom och Papagena (Laila Björkstam och Johanna Isokoski) men här försvinner den i allt trams. Mycket synd!

Susanna Andersson gör dock sin Pamina med säker stämma. Hon lyckas få fram både det sköra och innerliga i karaktären och tillsammans med Sam Furness Tamino är de ”matchmake in heaven”.

Slår på för stora trummor

Man ska inte ta sig an Trollflöjten med för stora anspråk utan låta dess inneboende lyrik och frågeställningar tala för sig själv. På Åbo svenska teater är det tänkt att Mozarts opera ska resa mellan galaxer och få oss att tappa andan - och visst glimmar det till ibland genom en och annan sångare, eller en tappert skimrande flöjtstämma. Men sedan drunknar den av hafsig helhetsbehandling där ute i rymden.

Text: Ylva Larsdotter