Jenny Jarlsdotter Wikström: Nästa gång får det gärna vara någon annan som skriver

Nästan alla som läser den här texten är vita. Det är väl det vanliga i Svenskfinland, kan en tycka: finlandssvenskar är vita. Men hur sant är det? Och vilken roll ska det spela när Yle eller andra medier väljer vem som skriver, talar och syns?

Den diskussion om ras, rasifiering och rasism som sedan ett tiotal år förts på bred front i Sverige börjar nu också föras på svenska i Finland. Och det är otvetydigt både bra och nödvändigt med tanke på att ett politiskt klimat som präglas av rasism har konsekvenser för alla minoriteter i Finland, också för finlandssvenskar. Men hur ska vi egentligen tala om ras och rasifiering inom kultur och media? Och vem är det som ska göra det?

Ras och rasifiering

Ja, jag skriver ras. Det kan uppröra någon. Men det är just för att det ordet har en så ofattbart tung historisk barlast som det måste användas.

Att snygga till språket och använda eufemismer som ”kultur” kan bidra till att dölja erfarenheter av rasism snarare än att ge dem plats. Ras är en konstruktion, det är hittepå, det vet alla. Men erfarenheterna av att bli rasifierad – att på grund av sitt utseende oupphörligen utdömas som icke-finländare, oberoende av hur länge en har bott i Finland – är högst verkliga och gör ont.

Det ordet verkar göra ont också i de privilegierades kroppar eftersom också vita drar sig för att använda det. Själva ordet skapar känslor av skuld och skam.

Någon kanske tycker att rasifiering låter klumpigt, men det är ett ord som betecknar det som sker när vissa (läs: icke-vita) tilldelas en ras, som antas bestämma deras personlighet och karaktärsdrag och andra (läs: vita) aldrig påminns om deras melaninhalt. Det betecknar hur någonting hittepå blir verkligt i vissa kroppar.

Efterlyses: icke-vita skådisar

Även i Svenskfinland spelar melaninhalten roll. Ett konkret exempel på hur det samtal om rasifiering och rasism som i dag förs på kulturdebattsidorna i Sverige präglar det lilla finlandssvenska kulturrummet ingår i höstens teaterskörd, nämligen en detalj ur Johanna Koljonens pjäs ”Kycklingrättegången”.

Pjäsen var en del av Teater Viirus satsning på nyskriven dramatik och spelades under hösten i Helsingfors. ”Kycklingrättegången” handlar om den farsartade rättsprocessen mot den afrosvenska konstnären Makode Linde, som åtalades för djurplågeri efter att ha använt levande kycklingar i en installation på en nattklubb år 2008. Detaljen är liten men signifikant, den visar på en nyfunnen bortkommenhet men också på en nästan lika nyfunnen vilja till lyhördhet.

I pjäsen spelas Makode Linde av Klara Wenner-Tångring, som är vit. Innan hon gick in i sin roll som Linde vände sig Wenner-Tångring direkt till publiken och sade ungefär så här: ”Egentligen ville vi att en finlandssvensk, svart skådespelare skulle spela Makode Linde, men de kunde inte hitta någon sådan, så då fick jag hoppa in”.

Å ena sidan: Viirus kunde helt enkelt inte hitta någon icke-vit skådespelare för rollen som Makode Linde. Ingen sådan stod att finna. Å andra sidan: Viirus ville vara explicita med att de hade försökt och antog att publiken skulle reagera negativt på en utebliven förklaring.

Alltså: det finns ett underskott på icke-vita finlandssvenska skådespelare. Det här underskottet blir ett problem när berättelserna som utspelar sig på den finlandssvenska scenen utvecklas i takt med den samhälleliga diskussionen.

Identitetspolitik

Här i Sverige, där jag verkar, talas det mycket om identitetspolitik och hur dåligt det är för kulturen. Etablerade konstnärer, författare och kritiker är rädda för att kritikens och konstens utrymme urholkas då det ställs politiska krav på uppbygglighet. Bland annat Karl-Ove Knausgård rasade i fjol våras om hur enögt det svenska ”politiskt korrekta” kulturrummet har blivit då författare sågas för att deras fiktiva karaktärer inte faller inom de feministiska eller antirasistiska ramarna.

Helt visst kan jag ge Knausgård rätt i att litteraturen eller konsten inte ska vara god eller uppfostrande. Naturligtvis kan män skriva rättvist om kvinnors erfarenheter, och tvärtom – konsten kan inte ställa identitetskrav. Den identitetspolitik som dikterar att bara du kan tala för dina erfarenheter omöjliggör effektivt både konstens funktion som öppnare av nya perspektiv och politisk handling.

Men det gäller det att hålla tungan rätt i mun och se på diskussionen ur ett längre perspektiv. Vem är det som upprörs av den politiska korrektheten? Vem är det som tar plats i de stora tidningarnas och public service-bolagens kolumner och forum?

Separatism och kränkthet

För något år sedan väckte nätforumet Rummet stor debatt i Sverige. Rummet är ett separatistiskt forum för rasifierade skribenter. Vita svenskar är välkomna att läsa texterna, inte skriva. Som väntat reagerade många (icke-rasifierade) negativt och kände sig uteslutna – men det är faktiskt inte vita som ska diktera villkoren. Ibland ska vi fatta att hålla tyst. Vita har gott om annat utrymme att bre ut sig på.

Antirasister – och till dem hör väl ändå de allra flesta – får även passa sig för att i en politisk iver återskapa en förenklande syn på konst. När den verkliga konstnären Makode Linde i ett satiriskt drag ville döpa sin vårutställning på Kulturhuset i Stockholm till ”Negerkungens återkomst” stoppades han av Kulturhusets ledning som var rädd för reaktioner.

I en intervju i DN verkar Linde uppgiven över att Kulturhusets rädsla för utbrott från både rasister och antirasister tar fokus från hans konst. Ingen vill tala om den, säger han, alla vill bara bli upprörda. Konsten bara försvinner i bråket om vem som blir mest kränkt.

Lyhördhet och nyanser

Så här alltså: flera samtal måste få pågå samtidigt. Vi kan ha ett samtal där vi diskuterar vad konsten ska vara, om den ska vara uppbygglig, om den ska vara politisk och vad som över huvud taget kan sägas vara god konst. Vi kan också samtidigt föra ett samtal om det finns en poäng i att lyfta fram erfarenheter som tidigare inte getts plats. Parallellt kan – eller kanske bör – det finnas plattformar som Rummet där vita helt enkelt ska hålla tyst, svälja sin kränkthet och bara lyssna. En sådan plattform kanske behövs även i Svenskfinland.

Den vilja till lyhördhet som den lilla episoden ur ”Kycklingrättegången” gav prov på är viktig här. Ju fler finländare som inte passar in i mallen för vad som anses finländskt, desto angelägnare blir det att föra ett vettigt samtal om vems berättelser som anses viktiga i Finland.

Nästa gång får någon annan skriva

Det är skäligt att till exempel Yle mer aktivt än tidigare jagar skribenter, producenter och skådespelare som har erfarenheter av rasism och lägger reda pengar på att sprida budskapet att också den rasifierade erfarenheten är en finländsk erfarenhet.

Och samtidigt: nyanserna. Lika viktigt är att rasifierade inte ständigt görs till talespersoner enbart för en rasifierad erfarenhet. Hedda Gabler eller bonden Paavo ska kunna vara svart utan att det är en grej.

Det bör sägas: även jag som skriver är vit. Mitt privilegium är sådant att jag har beretts plats på Yles webb att skriva om de här sakerna för att de intresserar mig trots att jag som vit aldrig har blivit utsatt för rasism. Att slippa den erfarenheten är ett privilegium som jag kan använda för att delta i ett samtal utan att genast känna kränkthet för att jag inte är viktigast. Nästa gång får det gärna vara någon annan som skriver.

14:09 Artikeln är korrigerad. Det var Kulturhusets, inte muséets ledning som var rädd för reaktioner.

Uppdatering 3.2.2016 : "Kycklingrättegången" var en del av projektet Textfest där rollbestättningen skedde ur en på förhand bestämd pott av skådespelare från bland annat TeaK och från fria teatergrupper, vilket betyder att Viirus inte fritt kunde välja skådespelare. Repliken från "Kycklingrättegången" är en del av pjäsen och handlar inte om produktionsprocessen som sådan, utan ska läsas som en del av en konstnärlig produkt.

På onsdag debatteras kultur, öppenhet och mångfald i Slaget efter tolv klockan 12:03 och i Kulturmagasinet klockan 20:30.