Lekfullt men splittrat när musikalvampyrerna erövrar Helsingforsscenen

De bombastiska skräckmusikalerna fortsätter sitt segertåg på Helsingforsscenerna. Helsingfors stadsteaters Vampyyrien tanssi ( Tanz der Vampire) rör sig i samma tematiska landskap som Nationaloperans Fantomen på Operan men i Michael Kunzes och Jim Steinmans musikal ryms också en god portion drift med skräckgenrens klichéer.

En mörk djuplodning av det mänskliga psyket, en parodi eller en anarkistisk nytolkning av vampyrlitteraturens återkommande mönster?

Ja, det är inte alldeles lätt att placera in Michael Kunzes och Jim Steinmans gotiska rockmusikal i något entydigt fack. Tanz der Vampire bygger visserligen på Roman Polanskis parodiska skräckfilm The Fearless Vampire Killers från år 1967 men när filmen trettio år senare omsattes till musikal försågs den också med lite nytt idéinnehåll.

I Tanz der Vampire som blivit en långkörare framför allt på de tyskspråkiga scenerna flimrar inte bara referenserna till den klassiska vampyren i europeisk folktro och litteratur förbi. Librettisten Kunze har också möblerat om en del i de klassiska maktkonstellationerna.

Men upptakten är högst traditionell - och understruket töntig ...

Bakom en sköld av vitlök

Doktor Abronsius, en ansedd och självtillräcklig vampyrforskare, anländer tillsammans med sin unge assistent Alfred till en transsylvanisk by där den rikliga förekomsten av vitlök fångar hans intresse. Trots att ingen säger det högt tyder allt på att vissa invånare inte riktigt tål dagsljus.

Misstankarna bekräftas snart. Assistenten Alfred förälskar sig handlöst i den lokala värdshusvärdens dotter Sarah men varseblir efter ett tag att han har en farlig konkurrent. Ortens slott bebos av greve von Krolock, en dyster ädling med praktfulla hörntänder och smak för ungt och villigt blod.

Och resten är förstås historia – eller åtminstone nästan.

Ett triangeldrama i ny sättning

Det klassiska triangeldramat får nämligen efterhand ett lite oväntat stuk när det visar sig att hjälten med klar panna inte alls lyckas rädda sin mö ur demonens grepp. I den här versionen går de osaliga segrande ur kampen och i den nytolkningen ryms både utopi och dystopi.

Utgången rymmer å ena sidan en kvinnobild som i enlighet med den moderna vampyrmytologin förvandlar det passiva objektet till ett handlande subjekt med sexuell integritet men i blodsugarnas seger kan samtidigt en släng av kritik mot tidstypisk egoism och kapitalistisk hänsynslöshet anas.

Och visst är det intressant. Men också spretigt. Speciellt som Kunze dessutom systematiskt bryter udden av de flesta resonemang med småträiga skämt och parodiska upptåg i Polanskis ursprungsanda.

Men den verkliga kollisionen uppstår nog i mötet mellan text och musik. Jim Steinmans musik är nämligen alltigenom storvulen och rent kliniskt befriad från all lekfullhet och ironi. Om nu inte hans återvinning av eget material ska räknas dit. På paradplats i musikalen tronar t.ex. Bonnie Tylers åttiotalshit Total Eclipse of the Heart i lite ny sättning.

Så hur navigerar man mellan alla stickspår och smått motstridiga element?

Praktfulla masscener

I Helsingfors stadsteaters version ligger tonvikten på det anslående och komiska. Vampyyrien tanssi är en uppsättning som framför allt lyfter i de stora och väldrillade ensemblescenerna.

Orkestern under ledning av dirigenten Eeva Kontu gör en alltigenom strong insats och i regissören Markku Nenonens koreografier finns ett erotiskt sug som rimmar perfekt med Jani Uljas och Jari Ijäs mörktonat skimrande visualisering. Den andra akten, förlagd till grevens borg, är en visuell fest alltigenom.

Hur kul den lite taffliga godmorgon yxkaft-humorn är kan däremot diskuteras. Personligen hade jag kanske föredragit en lite större tonvikt på musikalens smått oroande och skorrande element men den här uppsättningen arbetar helt klart i riktningen roande allåldersmusikal. De (ofta lite övertydligt plumpa) sexuella anspelningarna är knappast riktade till de allra yngsta i publiken men i övrigt är Vampyyrien tanssi rätt trygg i sin hantering av gotromantik och parodisk horror.

En vampyr utan sting och en förlorare som berör

Kanske t.o.m. en aning för trygg. Mikko Vihmas greve von Krolock är t.ex. helt tydligt kalkerad på ett modernt vampyrideal, en gestalt som vid sidan av det demoniska också är tänkt att rymma ett stråk av tragik. Men resultatet i Stadsteaterns uppsättning är ungefär lika tamt som om en hygglig kvarterspolis lekt lite med kajalpennan för att öka sin gatutrovärdighet.

Betydligt mera temperament bjuder Raili Raitala på i rollen som den unga Sarah, en Sharon Tate-liknande uppenbarelse i djävulens röda stövlar. En roll som Raitala också tolkade i den finska urpremiären av musikalen i Seinäjoki för snart fem år sedan.

Men den här premiärkvällens mest betagande stjärna är nog triangeldramats loser, Petrus Kähkönen i rollen som Alfred. Oskuldsfullt skönlockig och naiv - men också alldeles förföriskt uttrycksfull och skönsjungande.

Liksom Laura Alajääski som värdshusets tjänsteflicka Magda – en förhållandevis liten roll men oj, vilken röst och scennärvaro!

Många cosplay-vampyrer

Men den verkliga aha-upplevelsen var kanske ändå hur många wannabe-vampyrer vi dagligen möter utan att alls veta om det.

I trängseln bland premiärpubliken gällde det nämligen också att se upp – de vassa hörntänderna och svartlackade naglarna blänkte till överallt ...