Vi kan uppfylla våra internationella förpliktelser – om vi vill

– Visst kan man säga att Europa har misslyckats med att skydda människor och sköta sina skyldigheter när det gäller asylförfarandet, säger Elina Castren, verksamhetsledare på Flyktingrådgivningen.

Hon funderar på vad president Sauli Niinistö kan ha avsett i sitt tal vid riksmötets öppnande i början av veckan när han sa:

”I något skede måste någon erkänna att vi inte – här och nu – kan uppfylla alla våra förpliktelser i de internationella avtalen.”

Elina Castren tror inte att presidenten kritiserar kärnan i asylprocessen, som säger att alla har rätt att få sitt asylärende utrett.

– Presidenten säger klart i talet att vi skall hjälpa dem som är i nöd eller utsatta för förföljelse, säger Castren.

De grundläggande rättigheterna som internationella avtal reglerar gällande flyktingar är att alla skall ha rätt att lämna in en asylansökan och få den prövad. Ingen skall heller återsändas till ett land där hen kan utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling.

Fyra avtal reglerar

Presidenten preciserar inte vilka förpliktelser vi inte kan leva upp till. Därför blir hans tal svårtolkat också för en folkrättsexpert.

– Många tror att vi kan leva upp till förpliktelserna och i det här skedet torde vi kunna det. Så jag kan inte svara på vilka de förpliktelser vi inte kan leva upp till, säger Katja Creutz, folkrättsexpert vid Utrikespolitiska institutet.

Men vilka förpliktelser har Finland egentligen när det kommer till flyktingar och asylpolitik?

Finland har förbundit sig till fyra avtal och konventioner som reglerar frågor som gäller flyktingar och mänskliga rättigheter. De är FN:s flyktingkonvention eller Genèvekonventionen, Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna, Dublinförordningen och Schengenavtalet.

FN:s flyktingkonvention eller Genèvekonventionen

Genèvekonventionen från 1951 skapades ursprungligen för att ge skydd åt flyktingar efter andra världskriget. Den reviderades senare till att gälla alla flyktingar i alla tider.

I konventionen definieras vem som har rätt till flyktingstatus. Den långa och byråkratiska formuleringen säger att en person som har anledning att frukta förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till samhällgrupp eller politiska åskådning och befinner sig utanför sitt land skall betraktas som flykting.

Konventionen reglerar också staternas skyldigheter i förhållande till flyktingar. Främst gäller det att flyktingar skall ha samma rättigheter som medborgarna i den stat som ger personen skydd.

Finland ratificerade Genèvekonventionen 1968. De första flyktingarna tog Finland emot på 1970-talet från Chile och Vietnam.

I dag har 145 stater undertecknat FN:s flyktingkonvention.

Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna

I Europakonventionen slås fast de europeiska ländernas människorättspolitik.

Konventionen trädde i kraft 1953 och innehöll från början bara klausuler om medborgerliga och politiska rättigheter. Den har senare utökats med flera tilläggsprotokoll om bland annat förbud mot tortyr och dödsstraff.

Med stöd i Europakonventionen kan stater bevilja alternativt skydd till asylsökande om hen riskerar dödstraff, avrättning, tortyr eller annan omänsklig bestraffning i sitt hemland.

Ingen får heller återbördas till ett land där hen kan råka ut för förföljelse eller omänsklig behandling.

Finland undertecknade Europakonventionen 1990. Alla Europas stater förutom Vitryssland är i dag medlemmar i Europarådet och har således ratificerat Europakonventionen.

Dublinförordningen

Dublinförordningen bestämmer vilket medlemsland som har ansvar för att behandla en asylansökan. Huvudregeln är att endast ett EU-land prövar asylrätten för en asylsökande. Man skall alltså inte kunna söka asyl i många EU-länder.

I praktiken borde asylansökan behandlas i det EU-land där den asylsökande har lämnat in sin ansökan eller där hens fingeravtryck registrerats.

Det är inte alldeles entydigt att första inreseland alltid är ansvarig för asylansökan. Så här sägs i förordningen om var asylansökan skall behandlas:

”Där personen redan har familjemedlem, redan har uppehållstillstånd eller visum, först reste in i unionen. Om första land inte kan ta ansvar för asylansökan skall den i stället prövas där den asylsökande uppehållit sig i fem månader eller lämnat in sin ansökan.”

Speciellt Grekland har inte klarat av den stora mängden asylsökande som landet fått ta emot. Därför kräver många nu att förordningen borde omförhandlas.

Den nuvarande Dublinförordningen antogs under 2013.

Schengenavtalet

Schengenavtalet är avtalet om fri rörlighet inom EU. De 26 EU-länder som hör till Schengenzonen har avskaffat gränskontrollerna mellan de inre gränserna. Samtidigt har gränskontrollerna vid de yttre gränserna förstärkts.

Medlemsländerna måste registrera alla som reser in i Schengenområdet. Länderna har också skyldighet att avvisa dem som inte har resedokumenten i skick.

Till följd av den stora mängd asylsökande som kommit över Medelhavet har speciellt Grekland och Italien fått stora problem med registreringen.

Det är tillåtet enligt Schengenavtalet att inför tillfälliga gränskontroller om ”det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller inre säkerheten”. Det här har flera medlemsländer tagit till för att stoppa mängden flyktingar över gränserna. Bland dem finns Tyskland, Sverige och Danmark.

Tidgränsen för tillfälliga gränskontroller är 30 dagar eller så länge hotet finns kvar.

De ursprungliga Schengenländerna var sju stycken: Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien och Tyskland. De avskaffade sina gränskontroller vid de inre gränserna 1995. Finland anslöt sig till Schengenavtalet tillsammans med de andra nordiska länderna 2001.

Europa har svårt att leva upp till internationella avtal

När människor drunknar i Medelhavet och en del europeiska stater inte ger flyktingarna möjligheter till asylutredningar är det inte långsökt att säga att Europa inte lever upp till de internationella avtalen om mänskliga rättigheter och flyktingar.

– Europa har vaknat upp sent till den här verkligheten, säger Elina Castren, verksamhetsledare på Flyktingrådgivningen.

Skötseln av flyktingsituationen har redan länge varit på väldigt olika nivå i de olika EU-länderna.

Flera EU-länder, bland dem Finland har skött sina förpliktelser relativt väl, men inte alla. Elina Castren, menar att det likvärdiga förfarandet i EU inte ens nått upp till minimistandard i vissa länder.

– EU som helhet har vaknat till södra Europas nöd först nu när mängden asylsökande ökat också i de andra EU-länderna. Den politiska viljan har inte funnits där, säger Castren.

Problemet är gemensamt – och lösningen

I slutet av januari möttes EU:s inrikesministrar för att diskutera övervakningen av de inre och yttre gränserna. Det var Schengenavtalets framtid som låg på bordet.

– Vi måste hitta en gemensam lösning. Annars är principen om den fria rörligheten i fara, sa inrikesminister Petteri Orpo (Saml.).

Flera av de länder som infört tillfälliga gränskontroller har meddelat att de kommer att fortsätta med kontrollerna längre än tidsgränsen som regleras i Schengenavtalet.

Elina Castren menar att mer måste göras för att alla EU-länder gemensamt skall bära ansvar och inte så att vissa länder gör det och andra inte.

– Men det är klart att de grundläggande rättigheterna måste vi kunna tryggas. Det är rätten att söka asyl och rätten att inte bli utvisad till tortyr eller förföljelse, säger hon.

Folkrätten håller

Folkrätten är den mellanstatliga rättsordningen det vill säga internationella lagar, även om ingen stat stiftat dem. Det finns både lagar och internationella avtals och allmänna rättsprinciper som följs mellan stater.

De riktigt grova övertrampen mot folkrätten är ovanliga. Det handlar ofta om krigsbrott och folkmord. Exempel på sådana är folkmordet i Rwanda 1994 eller den etniska rensning som förekom under krigen i forna Jugoslavien i början av 1990-talet.

Några riktigt grova övertramp mot folkrätten har inte EU-länderna begått. Folkrätten har klarat av större problem än Europas flyktingsituation. Fungerar inte de internationella avtalen, kan de omförhandlas, påpekar Katja Creutz, äldre forskare vi Utrikespolitiska institutet.

– Jag tror inte man ska förbise de folkrättsliga förpliktelserna. Vi har många verktyg att hantera nya omständigheter med. Man kan omförhandla avtal och komma överens om tilläggsprotokoll. Man kan till och med dra sig ur avtal, säger Katja Creutz.

– Situationen är fortfarande den att de flesta människor som kommer till Europa, flyr från konfliktområden där det begås allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Dessa människor måste kunna söka asyl och deras ansökningar måste behandlas korrekt i Europa, säger Elina Castren, verksamhetsledare på Flyktingrådgivningen.