Punk vs Putin som Stockholmsteater

Det är exakt fyra år sedan den feministiska aktivistgruppen Pussy Riots några tiotals sekunder långa performance i en central Moskvakatedral, med det provokativa budskapet: Jungfru Maria, fräls oss ifrån Putin. Nu gör svenska nationalscenen Dramaten en pjäsversion av Masha Gessens bok om det som egentligen hände.

Det är som en klassisk David vs Goljat-historia. En liten feministisk performancegrupp mot en av världens mäktigaste stater. Eller som de själva hade formulerat det: mot den korrupta maktfyllda alliansen mellan statsöverhuvudet Putin och den ortodoxa kyrkan.

I februari 2012 hann Pussy Riot genomföra en några tiotals sekunder lång performance i en Moskvakatedral, och klippte sedan ihop det hela med annat material till en video som på youtube snart har klickats ett par miljoner gånger.

Statens svar var tufft. Två år straffkoloni för två personer ur gruppen.

Den ryska politiska journalisten Masha Gessen följde rättegången och tiden i fängelset, tills hon själv flydde till USA undan Rysslands allt hårdare antigaylagar.

Resultatet var boken Ord kan krossa betong som Irena Kraus nu har dramatiserat till en 90 minuter lång teaterföreställning, som primärt riktar sig till unga vuxna: Pussy Riot – en punkbön. Och det verkar som om satsningen hittar sin publik, när jag ser en föreställning några dagar efter premiären är salen utsåld, med en publik som till ungefär 90 procent verkar bestå av skolungdomar.

Det är (förstås?) på den publikens villkor som pjäsversionen är gjord. Dramaturgin känns, för min smak, något forcerad. Det grävs inte speciellt djupt i gruppens motiv, det mesta görs på flytets villkor. Man hoppar friskt mellan tider och platser och förklarar det med uttalade scenanvisningar, och klipper ibland onödigt abrupt av handlingen för att komma vidare.

Men det viktiga görs istället klart och tydligt: frågan om maktmissbruk och motstånd.

Det är en grym bild av statliga förtryckarmekanismer som målas fram. När exempel skall statueras – och det är ju det som domstolen i det här fallet strävar efter – betyder den lilla enskilda människan ingenting. Motståndet skall krossas, till vilket pris som helst. Det är grymt och kompromisslöst, allting spelat framför Ulla Kassius scenografi, en väldig sovjetryskinfluerad massiv relief där alla ansikten liknar Putins.

Samtidigt serveras vi också en bild av ungt mod, ett par unga kvinnor som vägrar ge sig. I Malin Stenbergs regi gör Maia Hansson Bergqvist en självsäker Nadja, Karin Bengtsson en skör Maria och Emma Mehonic en Kat som så gärna vill vara tuff men inte riktigt vågar – den ur trion som till slut klarar sig utan fängelsedom. Och som bifigur, Rasmus Luthanders Petja som filmar allt med sin mobil och är djupt förälskad i Nadja.

Det går snabbt. Men samtidigt som man inte mer än skrapar litet på temats jättelika politiska och existentiella dimensioner, berättar En punkbön väldigt tydligt att det här händer idag, nära oss, att den statliga makten blir farlig när den vägrar lyssna på sin opposition. Och att enskilda människor som i media så lätt klumpas ihop till begreppet motstånd, också är människor som du och jag.