Pang! Snart är du död

På mitt lunchhak läser jag en klibbig Iltalehti. Man har upptäckt en ny exoplanet, står det idag, det vill säga en planet utanför vårt solsystem, på endast 14 ljusårs avstånd från oss. 14 ljusår är 126 biljoner kilometer. Planeten, som har benämnts Wolf 1061c, snurrar runt sin sol på ett avstånd som kunde vara gynnsamt för liv.

Som alltid då jag läser om rymden faller jag först in i ett behagligt teoretiskt hål. En biljon är tusen miljarder. Men var är jag om tusen miljarder år? Eller ens hundra år? Mjukt försöker jag låta tanken suddas in i stundens sensoriska upplevelser, tänker på kaffet jag snart ska dricka, endast den mest delikata sorten duger, because time is short, because I’m worth it, because I can.

Rymd är tid och tiden är obönhörligen länkad till din kropp och din förgänglighet. Har jag någonsin vilat sorglös i tiden? På bilderna från när jag var liten är jag glad och tjock, i förtjusta famnar med solen nyfiket i ögonen.

Sedan jag var 29 har jag känt mig på randen till åldrandet. En jag kände dog, ung och plötsligt, och sedan en annan, vilket gjorde mitt förhållande till tiden än mer desperat. All tid skulle fyllas på det mest perfekta sätt, för imorgon kunde det vara för sent. Den här livshållningen är förstås också något som uppmuntras av vår tid: ungdom är bäst och du ska ständigt vara din bästa version av dig, allt är möjligt om du bara väljer rätt. Men vad är rätt? Att njuta eller att göra gott? Tid är också prioritering, och skuld.

Jag har varit så uppriven över mitt kommande slut och allt jag måste hinna uppleva att jag knappt hunnit njuta av det jag trots allt fortfarande har. De deprimerade har rätt. Camus har rätt. Vi kan yoga, fly in i fiktionen, berusa oss med alkohol, koffein, endorfiner, bli religiösa, engagera oss i välgörenhet, skaffa oss positioner och roller, men det tar inte bort det faktum att tiden går, hela tiden, och en dag snart är vi döda. Och i ett rymdsligt och historiskt perspektiv har det ingen betydelse att just du är borta.

När händer det? Hur?
Vilken del av den här kroppen kommer att ge upp först?
Eller blir jag under något?
Faller jag?

Vad är jag rädd för? Att bli gammal. Varför? För att mina funktioner ska tyna, krämpor begränsa mig. Och jag är rädd för att dö. Att mina barn ska dö. Vad kan jag göra? Ingenting. Låta den tid jag har bli så bra som möjligt. Hur? Njuta då jag kan. Göra så mycket gott som jag orkar. Varför? Varför inte?
Ta emot. Stå ut. Ge mig in i det som en baby – som i ett äventyr. Ge mig värdigt inför tiden.

Jag längtar inte precis efter att bli en ödmjuk gammal kvinna som hejar på ungdomens roligheter men själv inte är med i spelet längre. Det oaktat har jag på sistone känt något nytt, ovant. Ingen frid, inget lugn. Inga insikter. Men stundvis en ny slags glädje. Över allt detta vackra och spännande. Över tiden jag har. Nu. Och nu. Och jag kan känna en gemenskap med alla andra som råkar leva på jorden samtidigt med mig. Vilken belägenhet vi råkat i. Vilket försök. Att göra det drägligt. Det här. Det är egentligen oerhört.

Vad som än händer snurrar jorden runt solen, sa min 6-åriga son i morse. Som en slags minimiriktlinje: Detta har jag att gå efter. (Och inte ens det är säkert, eller åtminstone inte evigt, men det iddes jag inte säga.)

Ifall det finns liv på den nyupptäckta exoplaneten så har det troligtvis stannat på mikrobnivå eller ser helt annorlunda ut än vad vi någonsin kan föreställa oss. Med nuvarande teknik skulle en resa dit ta hundratusen år. Jag tar mig en tredje portion nudlar, snart får jag kaffe.

Text: Malin Kivelä