En uppväxt i skuggan av Securitate
-Vi fick inte ha några gardiner i fönstren och överallt hade de placerat mikrofoner. Hemliga meddelanden skrev vi ner och brände lapparna när vi läst dem, säger Carmen Bugan som skrivit om familjens liv i 1980-talets Rumänien.
I boken Den begravda skrivmaskinen – en uppväxt i skuggan av Securitate berättar Carmen Bugan hur hennes far, Ion Bugan, en marsnatt 1983 packade bilen full med plakat och flygblad för att därefter styra kosan mot Bukarest för att demonstrera mot Nicolae Ceaușescu och den kommunistiska regimen.
Ett liv inför öppen ridå
Carmen var 12 år gammal den där marsnatten, och hon minns hur hon fylldes av ångest och rädsla, och hur hon hotade att punktera bildäcken med spik om fadern satte sin plan i verket. Hon var övertygad om att det var sista gången hon såg honom när bilen styrde ut från gårdsplanen.
I Bukarest blev Ion givetvis gripen och satt i fängelse. Han dömdes till tio år för ”propagandaverksamhet riktad mot den socialistiska regimen”.
Kvar i den lilla byn Draganesti lämnade Ion sin familj – hustrun Mioara, två döttrar och en nyfödd son.
Mycket snart knackade säkerhetspolisens män på dörren och satte igång en hårdbevakning av familjens liv – ett liv som man kom att levas inför öppen ridå: man fick inte dra för några gardiner, mikrofoner monterades överallt i huset och en del rum förseglades.
Det gick inte att prata öppet om allt – hemligheter fick vi skriva ner och bränna papperslapparna efter att vi läst dem, berättar Carmen Bugan.
Samhällets avskräde
Securitates män hade nycklar till huset och de kom och gick som de ville, och de vände upp och ner på allt i huset i jakt på komprometterande bevis.
I åratal hade Ion Bugan trotsat förbudet om att äga en skrivmaskin och Carmen minns hur hon varje kväll somnade till ljudet av skrivmaskinssmatter när pappan och mamman låste in sig i vardagsrummet och producerade antikommunistiska flygblad och pamfletter.
Radion var ofta inställd på de olagliga radiostationerna Radio Free Europe eller Voice of America.
Säkerhetspolisens män spred illvilliga rykten i byn och skapade en obehaglig ”vi mot dem”-stämning. Lärarna på skolan gav systrarna underkända betyg och uppmuntrade skolans elever att vända ryggen åt dem. Carmens familj ansågs vara ”odugliga medborgare” och ”samhällets avskräde”.
Slutligen hittade polisen skrivmaskinen som låg nergrävd i trädgården, och mamma Mioara tvingades ansöka om skilsmässa från Ion – annars skulle flickorna inte få gå i skola längre och modern få sparken från sitt jobb.
Litteraturen ett gömställe
Så många motstridiga känslor var satta i omlopp, konstaterar Carmen - vi kände oss övergivna av far, samtidigt som vi förstod att han var tvungen att följa sin övertygelse.
Men vi var ju också oerhört arga på honom för att inte fanns där för att beskydda sin familj. Känslorna pendlade mellan förvirring, smärta och rädsla.
För att inte tala om all tystnad.
Snart sökte sig Carmen till det skrivna ordet: orden och litteraturen blev ett sätt för Carmen att fly verkligheten, att skapa ett eget rum, ett gömställe, där fantasin kunde få fritt spelrum.
Förnedrande besök i fängelset
En gång om året fick familjen besöka fadern i fängelset – och Carmen berättar hur ångestfyllda dehär besöken fortfarande ter sig när hon drar sig till minnes den långa och besvärliga tågresan.
Hon minns hur man var tvungen att köa i timmar, i dagar, innan man fick lov att gå in på fängelseområdet. Hon minns lukten av all mat som mamman bemödat sig om att tillreda, mat som härsknade och förfors ju längre tiden gick …
Det var så förnedrande, säger Carmen – vi var inte värda ett ruttet lingon och blev behandlade som ohyra.
Ansökan om politisk asyl
Faderns tioåriga fängelsestraff blev halverat och Ion Bugan blev frisläppt i februari 1988 – som en följd av en allmän amnesti p.g.a. överbeläggning på landets fängelser.
Många år senare får Carmen reda på att Amnesty International år 1986 hade fört en kampanj för att få Ion Bugan frigiven, och att såväl yttrandefrihetsorganisationen Index of Censorship som Radio Free Europe krävt hans frigivning.
Livet för familjen Bugan blev alltmer outhärdligt med husarrester samt hotfulla trakasserier och man beslutade sig för att ansöka om politisk asyl i USA.
I november 1989, bara en månad innan den rumänska revolutionen ägde rum och Nicoale Ceaușescu avsattes och avrättades, landade familjen Bugan som politiska flyktingar i sitt nya hemland.
Än idag bor alla i familjen Bugan förutom Carmen kvar i USA. Carmen Bugan är numera bosatt i Schweiz där hon arbetar som författare och lärare.
Återbesök i fängelset
För tre år sedan, 2013, hade familjen möjlighet att besöka de fängelser där fadern suttit fängslad i olika repriser: på 1960-talet blev fadern tillfångatagen för första gången efter att han på offentlig plats ondgjorde sig över alltför höga skatter och kollektiviseringen av bondgårdar. Tillsammans med en vän planerade han att kapa ett inrikesplan och flyga ut ur landet – deras planer avslöjades dock av en Securitate-informant.
I det beryktade fängelset Aiud tillbringade fadern sammanlagt sju år av sitt liv, och under besöket i fängelset frågade Carmen sin far om han minns att han skulle ha blivit misshandlad så att han bröt några revben och att säkerhetspolisen slog hans fingrar med hammare för att pressa honom på information.
Fadern såg mycket förvånad ut och påstod att han inte kom ihåg någonting sådant överhuvudtaget – trots att Carmen kunde hänvisa till en röntgenbild hon sett i Securitates arkiv.
På Securitates arkiv konstaterade en arkivarie att det inte är ovanligt att före detta interner har förträngt obehagliga upplevelser – av ren självbevarelsedrift för att kunna gå vidare, konstaterar Carmen.
Sant och falskt i arkivets gömmor
Det var också här, på Securitates arkiv, som Carmen år 2013 för första gången hade möjlighet att ta del av alla dokument och handlingar som berörde hennes familj: sammanlagt 1 500 sidor med information om allt från grannars vittnesmål till nattliga drömmar som syskonen berättat för varandra.
I ett slag förflyttades Carmen trettio år tillbaka i tiden, och hon berättar att det var en märklig upplevelse att se på sig själv och sin familj med utomstående ögon och öron.
I handlingarna ställs frågan om sant och falskt på sin spets – i pappren kunde hon läsa om sådant som hon visste var påhittat eller om händelser som hon inte har något minne av – och då kan man ju fråga sig hur det kommer sig att man minns vissa saker och inte andra.
Det sägs att minnet bedrar – men om jag inte kan lita på mina egna minnen vad kan jag då lita på, frågar sig Carmen, som säger att det känns som att ha två olika identiteter, en s.k. arkividentitet och en privat identitet.
När hon gick igenom mapparna ramlade hon t.ex. över en händelse som hon helst av allt hade bevarat för sig själv: historien om hur hennes dåvarande pojkvän trotsade sina föräldrar och fortsatte att umgås med henne trots uttalat förbud, och hur föräldrarna konfronterade henne på öppen gata, skymfade och förolämpade henne och t.o.m. hotade henne till livet.
Det är inte alldeles okomplicerat att ta del av sitt liv i säkerhetspolisens handlingar – det var jobbigt att leva sitt liv inför öppen ridå då och det är inte alldeles okomplicerat att veta att ens liv för tid och evighet kommer att finnas till allmän beskådan i arkivens mappar, konstaterar Carmen Bugan.
