”Vi behöver inte vara rädda för det som är annorlunda”
I slutet av fjolåret flyttade sextio flyktingar in i de gamla arbetarbostäderna vid Strömfors bruk i Lovisa, och fler är på kommande. Mottagandet bland ortsborna har varierat, berättar kyrkoherde Karl af Hällström.
- Såsom på många ställen i landet är det ganska delat. Det finns de som är väldigt för, och de som är väldigt emot. Och säkert den tysta majoriteten som kanske inte riktigt vet vad de ska tänka. Men jag tror nog att vi hittar vår medmänsklighet bara vi ställs inför fullbordat faktum.
- Det är åtminstone det som har skett i Strömfors. Det är många som har varit väldigt negativa från början men sedan konstaterat ”Inte ville jag ha hit dem, men nu är de här, och då måste jag ju hjälpa”. En del av dem har gjort en storartad insats.
Jag tror nog att vi hittar vår medmänsklighet bara vi ställs inför fullbordat faktum.
Vilken är kyrkans roll i välkomnandet av människor med en annan religiös och kulturell bakgrund?
- Vi bör ju ta hand om våra medmänniskor så gott vi kan och utgår från deras behov och deras situation. Hjälpa till där det behövs på flyktingmottagningarna, umgås med dem, ge dem något att göra. Sysslolösheten är det värsta i den situation de nu befinner sig i, förutom osäkerheten över framtiden och oron över dem där hemma. Att sitta instängd mellan fyra väggar utan något att göra är döden för en som har det helt lugnt i sitt liv också.
- Vad religionen beträffar så går vi ju inte ut och prånglar vår egen tro på dem. Vi accepterar att de är de som de är, och vi är de som vi är, utan att göra avkall på vår tro naturligtvis. Ibland uppkommer det väldigt intressanta och fruktbara diskussioner, just eftersom ingendera försöker omvända den andra, utan båda försöker bara föra fram sina synpunkter och se likheter och skillnader.
Man måste försöka gjuta olja på vågorna, och samtidigt försöka låta bli att gjuta olja på elden.
Nu är ju diskussionsklimatet polariserat i hela landet och antagligen också här i Lovisa. Vad kan man göra åt det här?
- Man måste försöka gjuta olja på vågorna, och samtidigt försöka låta bli att gjuta olja på elden. Att se till det som förenar hellre än till det som skiljer, det tror jag är väldigt viktigt i all mänsklig samrörighet, och det gäller också sådana som kommer från andra kulturer: Vi har alltid en hel del som förenar. Familjer vi älskar och oroar oss för, vi har musik, konst och idrott som kan föda gemensamma intressen och aktiviteter.
- Sedan finns sådant som skiljer, och det får vi i samförstånd försöka diskutera. Vad som är bra, vad som är dåligt – och vad som helt enkelt är annorlunda. Att vara rädd för det som är annorlunda är ju en mänsklig reaktion, men vi kan nog komma över det. Vi behöver inte vara rädda för något bara för att det är annorlunda, utan när vi lär oss mer om någonting så börjar vi förstå det på ett annat sätt.
Jesus skulle ha gjort som han gjorde många gånger: gått till dem som är utsatta, utstötta, annorlunda.
Det finns också en hel del hat. Märker du av det?
- I debatterna finns det en hel del hat, och hatet bottnar antagligen närmast i rädsla. Genom att öka på kunskapen och samhörigheten så kan vi överkomma rädslan och därmed mildra det hat som rädslan ger upphov till.
Vad tror du Jesus skulle ha gjort åt det här idag?
- Han skulle ha gjort som han gjorde många gånger: gått till dem som är utsatta, utstötta, annorlunda. Tagit dem till sig och visat dem Guds kärlek och nåd. Och jag tror att vi får göra samma sak, utan stora åthävor. Som Franciskus av Assisi lär ha sagt: Predika ständigt, och när det är nödvändigt använd ord.
' /%3E%3C/svg%3E)
