Svårt skriva queert i mellankrigstida Finland

Under mellankrigstiden fanns ett behov att ena folket kring nationella värden som hemmet och fosterlandet, och att betona kvinnans roll som mor och maka. Det var t.ex. svårt för författare att skriva berättelser om kvinnor som valde bort familjelivet och som älskade andra kvinnor.

Hur såg Finland ut under mellankrigstiden, vilka normer och värderingar rådde?

Vilka röster tog plats, eller snarare tilläts ta plats, i den skönlitterära världen - och vilka röster förträngdes, förtegs och/eller förlöjligades?

Vilka möjligheter fanns det att simma motströms?

I november ifjol disputerade Alexandra Stang för doktorsgraden vid Helsingfors universitet med avhandlingen "Possibilities, Silences - The Publishing and Reception of Queer Topics in Finland during the Interwar Years (and Beyond)". Avhandlingen kan läsas i sin helhet på universitetes webbplats.

I avhandlingen fokuserar Stang på en handfull författarröster som i sina verk - trots allt och mot alla odds - utmanade och skildrade levnadsformer och förhållningssätt som på olika sätt avvek från rådande uppfattningar om kön, könsroller och sexualitet.

En renässans för Snellmans ideal

Åren efter Finlands självständighetsförklaring och det därpå följande inbördeskriget fanns en stark och medveten strävan att förenhetliga och svetsa samman den splittrade och starkt polariserade unga nationen.

Under mellankrigstiden tog man Johan Vilhelm Snellmans tankar och idéer till heders och många förespråkade en kultur och litteratur som strävade efter enhetlighet, och man efterlyste litteratur som var moraliskt och etiskt uppbygglig.

Man gick också in för att betona nationalism, patriotism och traditionella värden som hem och familj.

I detta läge var det få som ville eller vågade ifrågasätta den rådande heteronormativiteten och den cementering som skedde av traditionella könsroller.

Synen på kvinnan var starkt traditionsbunden och man betonade kärnfamiljen samt kvinnans roll i hemmet som mor och maka.

Samtidigt såg man kvinnan som en viktig kugge i uppbyggandet av den självständiga nationen Finland.

Under slutet av 1800-talet hade kvinnorörelsen fått ett allt starkare fäste runtom i Europa, och städerna lockade fler och fler kvinnor med arbete och löfte om ett självständigt liv – ett liv på egna villkor som inte nödvändigtvis omfattade man och barn.

Förlagscensur och självcensur

Förutom att det rådande samhällsklimatet inte uppmuntrade författare att skriva berättelser som avvek från rådande normer eller ideologier fanns det andra dörrvakter som satte tummen ner ifall någon författare mot förmodan dristade sig till att skriva subversiva texter.

Enligt lag var homosexualitet ett brott i Finland mellan år 1889 och år 1971. Därefter var det straffbart att ”uppmuntra till homosexualitet” fram till år 1999. Nämnas kan också att kvinnor i Finland inte kunde besöka en restaurang utan manligt sällskap förrän i slutet av 1960-talet.

Startskottet för Alexandra Stangs forskning var en artikel av författaren Pirkko Saisio från år 2000 där Saisio berättar hur hon uppmanades stryka avsnitt i sin delvis självbiografiska debutbok Elämänmeno (1975).

Avsnitten som förläggaren bad Saisio stryka handlade om hur bokens huvudperson, Marja, insåg att hon är lesbisk och hur hon tacklade sin sexuella identitet.

Under mellankrigstiden styrdes den finländska förlagsbranschen i hög grad av medelålders män som anammat tidens tankar om uppbygglig litteratur som tar fasta på nationellt viktiga teman.

En författare som fick back var Helvi Hämäläinen (1907-1998) som år 1927 närmade sig förlaget Kansanvalta med manuskriptet till Kaunis sielu – en roman som handlar om en ung kvinna som känner en stark dragning till andra kvinnor.

I en intervju för Suomen Kirjallisuuden seura har Helvi Hämäläinen berättat hur 4-5 män och förlagschefen tittade konstigt på henne när hon gick upp till förlaget för att hämta det refuserade manuskriptet: ”Aloin ymmärtää, että jokin oli vinossa. Minä olin hyvin pieni tyttö ja hyvin lapsellisen näköinen.” (Jag började förstå att någonting var fel. Jag var en mycket liten flicka och såg mycket barnslig ut.)

Kaunis sielu utkom slutligen år 2001, tre år efter Hämäläinens död.

I Yles levande arkiv finns en del intervjumaterial med Helvi Hämäläinen.

Queert mellan raderna

Alexandra Stang påpekar att man inom underhållningslitteraturen hade en aning lösare tyglar beträffande känsliga ämnesval.

Underhållningslitteraturen ansågs nämligen vara harmlös och värdelös som nationsbyggarvirke.

Som exempel på en författare som i sina verk kunde ifrågasätta etablerade könsroller och också smyga in normbrytande vänskapsrelationer anger Alexandra Stang författaren Elsa Soini (1893-1952) som nådde stora kvinnliga läsarskaror med sina romaner.

De författare och böcker som Alexandra Stang tar fasta på i sin avhandling behandlar queera element och teman i olika grad: en del antyder mer eller mindre öppet ett nära förhållande mellan män eller kvinnor av samma kön och det är snarast upp till läsaren att läsa mellan raderna.

Andra skriver fram självständiga och starka kvinnor som väljer bort den traditionella kärnfamiljen – i en del fall med lycklig utgång, i andra fall med ensamhet och olycka som följd.

Noteras bör att begreppet queer inte fanns som term under mellankrigstiden, utan är en forskningsmetod som Alexandra Stang använder sig av för att analysera och frilägga normbrytande element i texterna.

Den nya kvinnan ett hot mot mannen

Som en sparv i tranedansen träder Mika Waltari (1908-79) in på parnassen med två verk där han skildrar den s.k. nya kvinna i ett negativt ljus.

För många (framför allt män, men också kvinnor) tedde sig den nya kvinnan skrämmande och hotfull – en kvinna som hävdar sin självständighet och rätten att besluta om såväl sitt liv som sin sexualitet.

Den nya kvinnan sågs som ett hot mot den patriarkala strukturen, mot maskuliniteten liksom den nationalistiska normen och de värderingar som rådde i samhället, konstaterar Alexandra Stang i sin avhandling.

I debutverket Suuri illusioni (1928) tecknar Mika Waltari t.ex. ett porträtt av salongsvärdinnan Madame Spindel som framstår som ett slags osympatisk kvinnlig vampyr som bryter ner sina offer sedan hon förfört dem. Waltari skildrar också ett triangeldrama där en dragkamp försiggår mellan en man och två kvinnor.

I Waltaris andra bok, Yksinäisen miehen juna (1929), finns också en queer gestalt – den finländska Lisbet som bor i Paris – som enligt jagberättaren koketterar med att älska kvinnor.

Hos Waltari kan man tydligt avläsa samtida uppfattningar om Europa som degenererat i förhållande till det sunda Finland, liksom storstaden som syndens näste i motsats till landsbygden som ofta framställdes som ett ideal.

I Waltaris romaner kan man också utläsa mannens rädsla för att förlora kontrollen och tappa makten till den nya kvinnan som äntrar scenen under 1920-talet.

Skiljelinje mellan det finska och det finlandssvenska

Alexandra Stangs avhandling visar hur Finland under mellankrigstiden på många sätt fortsättningsvis var uppdelat i olika läger – en tydlig skiljelinje finns t.ex. mellan det finska och det finlandssvenska.

Där finska förlag och författare överlag grävde där de stod i den finska myllan vände sig många finlandssvenska författare utåt – i första hand modernisterna som ville slå upp fönstren mot Europa och som önskade förpassa alla former av självförhärligande knutnationalism till vitriner på nationalmuseerna …

Eller som Hagar Olsson (1893-1978) uttryckte det i Quosego 1930: ”Som nationalister ha vi finländare föga eller intet att vinna, som internationalister – allt.”

Enligt Alexandra Stang verkar det som om det finlandssvenska kulturfältet var mer öppet till frågor av queer karaktär.

Också finlandssvenska förläggare kunde visa en för tiden ovanlig öppenhet vad beträffar frågor kring homosexualitet.

Detta bekräftas bl.a. av ett brev som Bertel Appelberg, direktör på Söderströms förlag 1917-60, skrev till Alma Söderhjelm (1870-1949) sedan hennes romandebut Kärlekens väninna utkommit år 1922.

I brevet hyllas Alma Söderhjelm för hur hon ”diskret och försynt” behandlar ett känsligt ämne.

Romanen Kärlekens väninna utspelar sig i Finland och Sverige under inbördeskrigets dagar och kretsar kring några problematiska människorelationer med såväl hetero- som homosexuella element.

Boken väckte stort uppseende när den utkom, och de allra flesta kritiker var inte nådiga: många förundrade sig över hur den 52-åriga Alma Söderhjelm, sedan decennier väletablerad i universitetslivet som docent i historia och bosatt i Sverige, hade fått för sig att skriva om ”naturvidriga begär” (Arvid Mörne i Hbl 12.12.1922) och ”ett slags perversitet, som ej kan väcka annat än motvilja hos sunda människor” (Ingrid af Schultén i Astra 1/1923).

Positivare tongångar

Sju år efter att Alma Söderhjelm publicerade Kärlekens väninna gav Hagar Olsson ut romanen På Kanaanexpressen (1929) – en roman som bl.a. beskriver en relation mellan två kvinnor med homoerotiska undertoner.

På samma sätt som Söderhjelm var Hagar Olsson vid det här laget väl etablerad inom det finlandssvenska kulturlivet: hon var en av förgrundsgestalterna inom den finlandssvenska litterära modernismen och en av vårt lands mest tongivande kritiker.

I samtida press fick På Kanaanpressen framför allt beröm för skildringen av tidens anda – den lesbiska kärleksrelationen nämns inte explicit.

Bland de författare som Alexandra Stang tar fasta på i sin forskning finns också den svenska författaren Margareta Suber (1892-1984) som under åren 1918-31 var gift med finlandssvenske Göran Topelius.

År 1932 gav Suber ut romanen Charlie som anses vara den första ”lesbiska romanen” skriven på svenska.

Romanen Charlie utspelar sig i Hangö där huvudpersonen, den käcka och sportiga Charlie blir förälskad i Sara, en ung änka med två barn – en kärleksrelation är dock omöjlig mellan de två kvinnorna.

Alexandra Stang noterar att Charlie fick många positiva recensioner i samtida press – eventuellt på grund av Subers sätt att skildra en lesbisk attraktion på samma sätt som en heterosexuell romantisk fascination.

Å andra sidan hade mycket hunnit hända i det svenska, liksom det finlandssvenska, samhället under de tio år som gått sedan Alma Söderhjelm gav ut sin debutroman.

Psykoanalytiska idéer och tankar om homosexualitet hade fått större spridning, och i Sverige hade man grundat Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) år 1933.

Översättningar och impulser via Sverige

Författare och läsare som vid den här tiden var intresserade av att läsa litteratur med queera perspektiv fick ofta ty sig till utländska verk, eller till översättningar – om sådana fanns att få.

Endast få samtida verk med queera perspektiv översattes till finska under mellankrigstiden – ett exempel är Rosamond Lehmanns skandalomsusade succébok Dusty Answer som utkom på engelska år 1927 och översattes till finska året därpå. På svenska utkom verket år 1930.

Radclyffe Halls Well of Loneliness, som anses vara den första moderna lesbiska romanen, utkom på engelska 1928 och översattes till svenska år 1932 – på finska utkom boken så sent som år 2010.

I Sverige legaliserade man sexuellt umgänge mellan vuxna av samma kön år 1944, men homosexualitet kvarstod som en form av psykisk störning i den medicinska klassificeringen.

Alexandra Stang konstaterar att det fanns en stor skillnad mellan den svenska och den finska samhällsstrukturen och samhällsklimatet under mellankrigstiden: urbaniseringen liksom moderniseringen av kulturen och politiken satte igång betydligt tidigare i Sverige än i Finland.

Det är kanske inte heller av en händelse som en stor del av Alma Söderhjelms roman Kärlekens väninna utspelar sig i Stockholm – här var atmosfären betydligt friare och mer tillåtande gentemot icke-heteronormativa livsformer, noterar Alexandra Stang, som påpekar att homosexuella ofta kallades för ”stockholmare”.

Alexandra Stang om queera texter i mellankrigstidens Finland

13:45