Hoppa till huvudinnehåll

Åboland

Djuruppstoppare – ett utdöende släkte

Från 2016
Uppdaterad 14.02.2016 10:25.
Sari Mastromarino.
Bildtext Sari Mastromarino har sitt arbetsrum i Biologiska museets källare i Åbo. På bilden får en uppstoppad mård lite färg på nosen.
Bild: Yle/Monica Forssell

Det är en speciell lukt som slår emot en då man stiger in över tröskeln till djurkonservator Sari Mastromarinos arbetsrum i Biologiska museets källare i Åbo.
Lukten är en blandning av kemikalier, skinn och något metalliskt.

I ett rum står en spis och i ett annat arbetsbord, verktyg, modeller, skelett, djurskallar och böcker.

Verktyg som behövs inom taxidermi.
Bildtext Både stora och små verktyg behövs.
Bild: Yle/Monica Forssell

Sari Mastromarino är ordförande för föreningen för Finlands djuruppstoppare. Föreningen har i dag 130 medlemmar, medelåldern ligger kring 50 år och de allra flesta har djuruppstoppning som hobby eller jobbar som djurkonservatorer på deltid. Långt ifrån alla är, liksom Sari, naturvetenskaplig konservator med yrkesexamen i taxidermi.

Kärvt för konservatorerna just nu

Ari Puolakoski, som är överkonservator vid Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors uppskattar att det i hela landet finns 15-20 personer som jobbar som djurkonservatorer på heltid. Av dem är färre än tio kommunalt anställda.

Ännu för något år sedan hade Naturhistoriska centralmuseet fem djurkonservatorer, nu har man bara tre och får inte längre ta emot nya studerande. Trenden ser likadan ut i övriga delar av landet.

- Ändå är konserverade djur viktiga, säger Puolakoski. Att se bilder eller videor på djur är inte det samma som att granska ett uppstoppat djur i verklig storlek.

Ännu sydar det.
Bildtext Mammut vid Naturhistoriska centralmuseet.
Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Uppstoppade djur är inte heller eviga. De måste putsas och restaureras och utställningar måste med jämna mellanrum förnyas. Också därför behövs djurkonservatorer.

Jakttroféer sysselsätter djuruppstoppare

Lyckligtvis är intresset för jakt intakt. Det kommer hela tiden nya jägare och dessa sysselsätter de skickligaste djuruppstopparna.

- Just nu är det bland annat lodjuren som gäller, säger Sari Mastromarino.

De som låter stoppa upp ett dött djur är ofta jägare som fällt sitt första byte.

- Som jaktminne, förklarar Mastromarino.

I Finland gäller de vanligaste arbetena hjorthuvuden, rävar, mårdar och tjädrar.

Modell på kaninöron som används inom taxidermi.
Bildtext Modell för kaninöron.
Bild: Yle/Monica Forssell
Bild på prisbelönt uppstoppad lokatt.
Bildtext Sari Mastromarinos bravur är ett lodjur som hon också vunnit pris för.
Bild: Netta Lempiäinen

Inte husdjur

Ibland händer det att någon vill ha ett älskat husdjur uppstoppat, men sådana arbeten tar Mastromarino inte emot. De är helt enkelt för svåra.

- Det kan hända att djurägaren senare ångrar sig. Det skulle också vara mycket svårt att återskapa ett djur som någon sett ingående på i åratal. Det skulle inte gå att få djuret att se ut som det en gång gjort.

Nuförtiden tycker man kanske inte heller att det är riktigt passande att låta stoppa upp sitt husdjur medan man under 1800-talet tyckte att det tvärtom var hemskt att bara gräva ner sitt husdjur.

- Saker och ting är inte så svartvita och måste alltid speglas mot vad som varit gällande under rådande tidsepok.

Mångfacetterad process

Taxidermi eller djuruppstoppning är ett hantverk som består av många olika moment.

- Man måste vara lite av en snickare, metallarbetare, konstnär och biolog för att kunna stoppa upp ett djur, förklarar Mastromarino.

När ett dött djur anländer till djuruppstopparen ska det först flås, om det inte redan gjorts.

Sedan ska skinnet garvas. Det putsas och tunnas ut så att det går att forma rätt och inte krymper då det torkar.

Maskin som behövs då man garvar skinn inom taxidermi.
Bildtext Garvningsmaskin i Sari Mastromarinos arbetsrum. Skinnet måste bearbetas ordentligt.
Bild: Yle/Monica Forssell

Sari Mastromarino använder spånull som innanmäte i djuren. Det går också att använda färdiga modeller som skinnet kläs över, men också då måste djurets rätta form tas fram med hjälp av lera och spånull.

Modeller som används inom taxidermi.
Bildtext I Mastromarinos arbetsrum finns olika djurmodeller. De används för att få proportionerna och djurets ställning rätt.
Bild: Yle/Monica Forssell

Ansiktsuttrycket och djurets rörelse ska bli rätt och landskapet som djuret sedan placeras i måste också stämma överens med djurets päls.

Konstgjorda ögon som används inom taxidermi.
Bildtext Krokodilögon, rävögon ... Mycket av materialet måste köpas eller beställas utomlands. Ögonen på bilden hittade Sari Mastromarino en gång på rea i Salzburg.
Bild: Yle/Monica Forssell

Ögonen och musklerna är mycket viktiga.

- Ryska rävögon är fina, säger Mastromarino och förklarar att ögonen tillverkats så att de reflekterar ljuset, precis som riktiga djurögon.

Och efter att ögonen fåtts på plats är det dags för ögonlocken som görs av lera.

- Då måste man använda referensbilder på djur för det är mycket småpetigt, alla tårkanalar och ögonfransar ska sitta rätt, förklarar Sari Mastromarino.

I tävlingar kan domare med hjälp av ficklampa granska hur verklighetstrogna ett djurs näsborrar ser ut inuti.

Svåraste djuret Sari hittills jobbat med var en kanin som skulle studsa upp från en kaka. Det verket finns nu på Åbo slott.

- Man hade lite märkliga nöjen förr i tiden då man ville ha levande djur som hoppade fram ur kakor. Det var ett stort jobb och krävde noggrann planering.

Stor djurvän

Enligt Mastromarino kan en djurvän, som hon själv, mycket väl jobba med djuruppstoppning.

Uppstoppad vessla. Kanske en snövessla?
Bildtext Uppstoppad vessla.
Bild: Yle/Monica Forssell

- Det här är konst på naturens villkor och jobbet präglas av en stor respekt för både djuret och naturen.

Det handlar också om ett mycket gammalt hantverk och i stället för att slänga bort rester av ett djur som till exempel fällts i viltvårdssyfte eller dött i en olycka, tar man till vara allt av djuret.

Diskussion om artikeln