Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Envishet, gnista och glädje – supergenerationen får inte slösas bort

Från 2016
Uppdaterad 03.05.2016 12:09.
Wilma Murto, januari 2016.
Bildtext Wilma Murto, 17, är vinterns troligens mest omtalade finländska friidrottare.
Bild: AFP / Lehtikuva

Wilma Murto, Alisa Vainio, Lauri Tuomilehto, Viivi Lehikoinen... Finland har en exceptionellt bred och lovande kull juniorfriidrottande på gång. Men hur ska de fostras till framgångsrika seniorer? Fallgroparna är många.

Det är inte bara en eller två världsklassjuniorer som aldrig blommat ut på seniornivå. Det sker hela tiden, och efteråt frågar man sig alltid: varför? Ibland kan naturliga orsaker som skador ligga bakom, men det finns även andra anledningar.

Conny Karlsson hör till den andra kategorin, dem som lyckades. Han steg från Europamästare i U23-klassen till VM-sjua bland seniorer i kulstötning.

– Det som för det första krävs är en egen vilja och envishet. Jag märkte att också många i den egna åldersklassen lite tappade gnistan efter junioråren, medan man själv ville framåt, funderar Karlsson.

– Man måste ha det inre drivet, fortsätter Yle Sportens friidrottsexpert Danny Lindqvist. Annars är det fullständigt omöjligt att nå världseliten. Det måste finnas ett jätteintresse, att man verkligen går på djupet med sin egen gren.

Livsbesluten efter junioråren det centrala

Ragne Kytölä tävlade på sin tid i hela åtta stora mästerskap i sjukamp, längdhopp och tresteg. Hon var aldrig någon juniorstjärna, utan fick vandra den långa vägen. Och hon menar att det inte går att se på en junior ifall det kommer att bära ända fram.

– Det är helt omöjligt, säger Kytölä. Det är hur du lever livet som är viktigt. Som junior har du det ganska enkelt, du bor hemma, går i skola och tränar.

– Men efter det, när skolan är över – hur klarar du dig då, hur lever du ditt liv? Vilka beslut gör du, vad satsar du på? Och det man kan inte veta i förväg.

Alisa Vainio, januari 2016.
Bildtext Alisa Vainio drogs åt alla håll efter sitt fina fjolår.
Bild: Lehtikuva

I dylika beslut ska en ung idrottare aldrig vara ensam. Det ska finnas ett stödnätverk bakom med tränare, föräldrar och andra som stöttar även när det går tyngre.

– Man måste ha en bra tränare bakom sig, som inte börjar ta alltför mycket intryck härifrån och därifrån. För när nån blir jättebra finns lätt risken att många andra tror att de kan göra din idrottare ännu bättre. Det kommer mycket råd utifrån, men man ska våga hålla fast vid sin egen linje, säger Karlsson.

”Måla inte upp orealistiska mål”

Även Danny Lindqvist betonar betydelsen av en fungerande omgivning, som ska orientera den aktiva åt rätt håll genom realistiska målsättningar och kravbilder.

– Det är väldigt lätt att säga att ”jamen, du stöter ju 17 meter, klart du kan göra över 20”. Men det är så otroligt viktigt att hela tiden hålla fötterna på jorden. Man har en mission, men man tar sig ditåt steg för steg.

– Omgivningen ska göra ett stort jobb för att få idrottaren att hitta rätt. Och om man har en sån omgivning tror jag man successivt växer sig väldigt stark, och då är det också lättare att hålla sig motiverad. Där fallerar det väldigt, väldigt mycket, säger Lindqvist.

Conny Karlsson 2009.
Bildtext Conny Karlsson trivs bäst när trycket är som störst.
Bild: Yle/Dan Gustafsson

– En idrottare kan måla upp lite orealistiska mål för sig själv, medger även Conny Karlsson. Och när man sen inte når upp till dom är man missnöjd, fastän man egentligen borde vara nöjd med det man gjort. Man ser inte att trappstegen borde vara lite lägre och lite färre. Och när man sen blir missnöjd tappar man i värsta fall motivationen helt och hållet.

Tålamod är av oerhörd vikt. Hinder uppenbarar sig alltid – det kan man vara säker på – det är hur man kommer över dem som avgör. Det finns inga snabba och universella lösningar.

– Utvecklingen går inte rakt uppåt hela tiden. När jag själv sakta ökade totalpoängen i sjukamp skedde det inte i alla grenar samtidigt, utan en gren gick framåt, en annan inte. Det som motiverade var att helheten blev bättre, berättar Kytölä.

Karlsson jämför tävlingssituation med sociala medier

En sak som ändrat sedan Ragne Kytöläs och Conny Karlssons glansdagar är medieexponeringen. ”Supertalanger” är ett hett villebråd hos medierna, och under webbartiklarna samt på sociala medier kan vem som helst fritt kommentera ungdomarna.

– Sånt fanns inte på min tid, man läste tidningen som damp ner i postlådan och det var ungefär det, minns Karlsson, som ändå inte vill förbjuda unga idrottare att läsa vad som skrivs om dem.

– Man måste känna sig själv och hur man reagerar. Själv har jag alltid varit sån att ju större stadion, ju mera människor som följer, desto bättre presterar jag. Då är man kanske också ute efter samma bekräftelse på sociala medier. Man får en kick av det.

För alla passar detta däremot inte. Det är såväl Karlsson som de övriga överens om. Alla har inte den tryggheten i sig själv, som krävs för att ta till sig allting.

”Alisa Vainio för mycket framme”

Wilma Murto är just nu kanske Finlands mest omtalade friidrottare. Men efter sitt världsrekord har 17-åringen mer eller mindre satt locket på vad gäller intervjuer.

Eller i själva verket har hennes manager Tero Heiska – också för övrigt Tero Pitkämäkis manager – gjort det. Heiska har även lovat se till att skaffa Murto en eller två stora sponsorer, istället för att hon ska behöva ränna runt på diverse sponsoruppdrag stup i kvarten, vilket skulle flytta fokus från det elementära: idrotten.

– Det här är absolut rätt väg att gå, säger Danny Lindqvist. När man är aktiv ska man inte springa runt på precis allting. Man behöver lugn och ro då man ska koncentrera sig på sin träning och sina tävlingar.

Wilma Murto efter världsrekordet 471.
Bildtext Wilma Murto har blivit väldigt omskriven efter världsrekordet.
Bild: Lehtikuva

Conny Karlsson tillägger att en ung idrottare ofta har svårt att säga nej – det är managerns, tränarens eller föräldrarnas uppgift. Ragne Kytölä instämmer.

– Personerna bakom idrottaren ska vara på sin vakt när det här blir aktuellt. Jag tycker det var lite problematiskt med Alisa Vainio i höstas, hon var lite onödigt mycket framme. Hon skulle ha kunnat idrotta en stund till, hon är fortfarande så ung.

Juniorlejonen visade utmärkt exempel

Hur klarar då Finlands unga garde alla förväntningar och all press? Bra, om man får tro trion Lindqvist, Kytölä och Karlsson.

Många unga idrottare upprätthåller nuförtiden sina egna konton på sociala medier, och är redan från en ung ålder vana att ta för sig på diverse forum. Det syns också på deras utstrålning i mer traditionella medier.

Jesse Puljujärvi, Sebastian Aho och Patrik Laine, JVM 2016.
Bildtext Juniorlejonen med Jesse Puljujärvi, Sebastian Aho och Patrik Laine i spetsen betedde sig otypiskt.
Bild: Lehtikuva

– Ett exempel på juniorer som betedde sig helt annorlunda framför kamerorna än vad vi finländare är vana vid var guldlaget vid hemma-VM i ishockey, lyfter Karlsson fram.

– De var otroligt öppna och glada, och på alla sätt helt annorlunda än den stereotypiska finska mannen som aldrig ler eller säger nånting i intervjuer. Jag tycker överlag stämningen runt juniorer ändrat mycket under de senaste åren, jag tror de yngre klarar av det här bättre än vad vi ens vågar tro.

– Det är alldeles uppenbart, fortsätter Lindqvist. Det börjar redan i skolan med ett helt annat upplägg, ungdomarna vågar prata och synas – och det är ju fantastiskt bra!

Juniorframgång först, resten sedan

I sommar kommer Wilma Murto, om allt går väl, att tävla i såväl VM för juniorer som EM och OS för seniorer. Det förstnämnda kommer högst på hennes lista – rätt beslut, enligt Danny Lindqvist.

– Juniortävlingarna ska absolut komma först. Annars är det lätt hänt att det inte kommer några medaljer överhuvudtaget och det blir en enorm besvikelse. Det är viktigt att göra resan där man successivt klättrar uppåt.

Lindqvist tillägger att det givetvis utan större problem går att dubblera, till och med köra alla tre stortävlingar samma säsong, som stavhoppare, men fokus hos en junior ska i första hand ligga på juniormästerskap.

David Storl, EM 2014.
Bildtext Juniorstjärnan David Storl är både dubbel världs- och Europamästare i seniorklassen.
Bild: EPA / All Over Press

– Som idrottare har de flesta målet att bli bäst, och då borde man börja med att bli bäst som junior, och lära sig vartefter, fortsätter Conny Karlsson.

– Det är ytterst få som är så överlägsna att det skulle vara onödigt för dom att tävla i ett juniormästerskap. Också David Storl stötte i U23-EM fastän han var överlägsen, eftersom det var ett steg på vägen.

Ragne Kytölä håller med att det utan tvekan är vettigast att välja den utstakade stigen via juniorframgång till seniorfokus. Danny Lindqvist får det sista ordet:

– Man kan ju ty sig till uttrycket: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Lyssna på hela diskussionen i Slaget efter tolv – där även upplägget med inomhus-VM samt utomhus-EM och OS inom loppet av fem månader diskuteras – i klippet nedan.

Programmet är inte längre tillgängligt
Slaget efter tolv - dagens debatt: 12.02.16 Hur ska Finlands lovande friidrottsjuniorer växa till duktiga seniorer? - Spela upp på Arenan (Programmet är inte längre tillgängligt)