Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Skid-NM stort, FM rentav större

Från 2016
Uppdaterad 17.02.2016 08:35.
Gott om publik vid norska mästerskapen 2016 i Tromsö
Bild: Yle

Vid Ishavet. I Tromsö. De norska skidmästerskapen. Få finländare har besökt NM, för det är ju i allmänhet FM samtidigt. Nu har Sportmagasinet gjort det.

NM, FM och SM samtidigt

NM är betydelsefullt. Det intygas entydigt av fyra norska toppåkare, som alla lyckades få till en bra helg i Tromsö: Ingvild Flugstad Østberg, Finn Hågen Krogh, Astrid Jacobsen och Sjur Røthe. Samt av den norska längdåkningens sportchef Vidar Løfshus.

I månadsskiftet gick flera nationella skidmästerskap av stapeln i olika länder, under den vecka då världscupen höll paus. I Finland tävlade man om FM-titlar i Imatra under tre dagar. I Sverige gick skid-SM i Piteå och i Norge var alltså Tromsö NM-ort.

Norges bredd vill mera

NM, Norgesmästerskapen, är en institution. Liksom FM och SM. Det som kanske allra mest skiljer de norska mästerskapen från FM och SM är den bredd av nästan-elit där finns på startstrecket. Det är den det egentligen handlar om allra mest där.

Som Ingvild Flugstad Østberg säger: De flesta av dem som verkligen satsar på att nå längdåkningstoppen satsar allra mest på just NM. Grenchefen Vidar Løfshus tillägger: NM handlar om de nästbästa mot de bästa.

Ingvild Flugstad Östberg
Bild: Yle

Nya sensationer varje år

Varje år stiger nya namn fram vid NM. I allmänhet är de redan en bit över 20 år gamla. Så också i år i Tromsö. Hur många har, utanför Norge, hört om namn som Thea Krokan Murud (brons på 10 klassiskt och finalist i fristilssprint), Mikael Gunnulfsen eller Simen Krüger? Nu var det deras tur. Det är som om strömmen aldrig skulle ta slut, och det gör den inte heller.

Då och då sägs det i nordisk media, ibland i norsk men förvånansvärt ofta också i finsk, att längdåkningen i Finland har hamnat i marginalen och att ingen längre håller på. Sportmagasinet fick om och om frågan också i Tromsö. Är det verkligen så att bara få tävlar på skidor? Hur många deltar i de finska mästerskapen?

Skid-FM är störst!

En jämförelse av deltagarantalen vid FM, NM och SM ger ingen orsak till finländsk panik. Orosmomenten här hos oss finns nog på andra håll, som i vår toppidrott överlag. Kanske allra mest i samhällets uppskattning av sådana unga som vill ta steget och satsa fullt ut.

Tvärtom, det är ofta just i Finland de nationella skidmästerskapen har allra mest deltagare. Det hade FM också nyss. Under de senaste tio åren har såväl FM som NM haft klart mer folk i startfållorna än SM i Sverige. Vissa restriktioner i deltagarrätten finns och varierar från år till år, men i det stora hela är siffrorna jämförbara. I sprint och stafett är deltagandet helt öppet i alla tre länder.

Nordiskt 2000-tal

Finland hade internationellt en praktiskt taget maximal ny framgångsperiod, anfört av damlandslaget, under åren från 2005 till 2011 och i någon mån ända fram till 2014. I Sverige har de senaste fem åren varit fantastiska. Vad Norge har gått för hela tiden vet alla.

Siffrornas verklighet

Till siffrorna. Till antalet deltagare. Imatra-FM hade 449 starter på två individuella tävlingsdagar. 177 kvinnliga och 272 manliga. Grenarna var fristilssprint (79 damer, 107 herrar) och 10/15 km klassiskt (98 damer, 165 herrar).

NM i Tromsö innehöll flere, tre individuella dagar. Sammanlagt 548 starter. Grenarna var fristilssprint (60 damer, 107 herrar), 10/15 km klassiskt (62 damer, 140 herrar), skiathlon (51 damer, 128 herrar).

I Piteå var de individuella tävlingsdagarna likaså tre. Sammanlagt 464 starter. Grenarna: fristilssprint (56 damer, 88 herrar), 10/15 km klassiskt (64 damer, 119 herrar), skiathlon (50 damer, 87 herrar).

Stafett var det på alla tre mästerskapsorter. Damstafetten är 3x5 km i alla tre länder. Vid FM åker herrarna 4x10 km, i Norge och Sverige 3x10 km. Antalet stafettåkare var i Finland 283 (33 damlag, 46 herrlag), i Norge 264 (33 damlag, 55 herrlag) och i Sverige 156 (19 damlag, 33 herrlag).

Likadant i fjol

NM-tävlingarnas mycket nordliga läge kan förklara en del. Men varken Imatra eller Piteå ligger heller så särdeles centralt. Och mycket riktigt, ifjol då midvinterns motsvarande NM gick i Røros i södra Tröndelag, SM i Örebro mitt i Sverige och FM i Jämi, såg siffrorna precis likadana ut. Då var det tre individuella lopp vid såväl FM, NM som SM.

Vid FM i Jämi år 2015 .var de individuella starterna på tre dagar 548 (223 damstarter, 325 herrstarter), vid NM i Røros 499 (155 damstarter, 344 herrstarter) och vid Örebro-SM 353 (122 damstarter, 231 herrstarter).

Finsk och norsk femmil

Den andra, vårliga, upplagan av de nationella längdåkningsmästerskapen innehåller alltid den speciella utmaning som heter femmil herrar. Såväl norska som finska arrangörer har ofta varit stolta över deltagarantalet där. Och ganska jämnt har det sett ut. Normalt just under 200 på såväl NM som FM, ibland över. Femmilen är en äresak.

Något som också kan förklara att de finska FM-siffrorna är så förbluffande höga är att långloppskulturen, när det handlar om långlopp som seriös tävlingsgren, här i Finland är så mycket mindre än i Sverige och Norge. Samt att det eventuellt är så att juniorer i Norge vill satsa helt på junior-NM, där deltagandet, och framförallt konkurrensen, klart överstiger grannländernas motsvarande.

Vad vill vi med vår finska idrott?

Hur som helst. Om Finlands längdåkning har problem idag handlar det nog inte om att tävlingsinriktade skidåkare som tränar skulle saknas. Och vi är där igen. Ger vi de unga möjligheter? Uppskattar vi dem? Vill vi möjliggöra internationell toppnivå? Eller nöjer vi oss med att gräma oss över att vi är lite sämre i idrott? När vi har stora möjligheter att nå den framgång vi vill ha.

Vi borde kanske fråga oss om vi verkligen vill. Om vi vill stå bakom toppidrotten. Och om vi vill ha framgång i många olika grenar. Vill Finland inte så är det okej. Det är också ett val. Men det är i så fall ett val som få länder, som kallar sig idrottsländer, gör. Och i Europa kallar sig alla länder idrottsländer.

Programmet är inte längre tillgängligt