Farväl till Mau-Mau i Hangö
Farväl till Mau-Mau i Hangö
Två käppar och en ribba, det var allt som behövdes för att hoppa högt på den hemgjorda sportplanen på Högbergsgatan i Hangö när Ralf Sandberg var tonåring. 1953 var det sluthoppat då försvarsmakten övertog sportplanen och började bygga huset som blev Mau-Mau i folkmun. Snart får Ralf Sandberg se hur Mau-Mau rivs för att ge plats för nya invånare.
Det var i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet som ett tiotal pojkar och ibland några flickor använde en tomt vid Högbergsgatan som sportplan.
Där hade Ingbergska huset stått ända fram till kriget då det bombades och förstördes totalt. Sportplanen sträckte sig från Signellska huset mot Ingbergska huset.
Ingbergs hus i Hangö syns mitt i bilden. Mau-Mau byggdes 1954 på den platsen och mot Signellska huset som finns till höger på bilden. Ingbergs hus förstördes i kriget.
De sportiga ungdomarna kallade sig för IK Kronan och hade just då ingen aning om att deras sportplan en dag skulle få ge vika för försvarsmaktens husbygge. Just då var det bara viktigt att umgås, stöta kula, hoppa längd och höjd samt springa.
Det behövdes inte så mycket, minns Ralf Sandberg alla dessa år senare.
- Vi hade för det mesta hemmagjorda redskap. Det behövs bara några käppar och en ribba för att hoppa.
Det var inte så noga med underlaget heller. Ralf Sandberg minns att det tidigare var en gårdsplan med hästar, så enligt hans minne växte det vilt gräs på sportplanen.
Gatorna passade bra för löpning. Där mätte ungdomarna upp 60-, 100- och 400-metersbanor.
Det syntes bra när IK Kronan idrottade. De hade vita skjortor med IK Kronan i grönt. Ralf Sandbergs mamma Elin hade grönt tyg som hon klippte ut bokstäverna ur. Sedan fick ungdomarnas mammor sy fast namnet på skjortorna.
Ralf Sandberg är fjärde generationen som bor i Hangö och tredje generationen som bor på Högbergsgatan.
Här vistades ungdomarna fritt, inga föräldrar oroade sig för dåligt underlag på sportplanen eller över att de idrottade på en tomt som var öde.
Hösten 1953 var det slut med idrottandet på den hemgjorda sportplanen på Högbergsgatan, nästan mitt emot Ralf Sandbergs barndomshem.
Sommaren 1953 bad Hangö kustsektion om anbud för att bygga en kasern vid Högbergsgatan. Arbetet inleddes i september 1953 och huset var färdigt i november 1954 och togs då i bruk.
Ralf Sandberg har inga minnen av att han och kamraterna skulle ha tyckt att det var synd att sportplanen försvann.
- Vi flyttade till andra sportplaner. Det var bara spännande då det kom ett nytt hus här på gatan. Jag har inga minnen av att någon skulle ha protesterat.
Nu började en ny era vid Ralf Sandbergs hemgata.
- Jag minns att det var många arbetare på ställningarna och i synnerhet murare eftersom det är ett tegelhus.
Så småningom försvann timmermännen och murarna och ersattes av män klädda i grått. Männen i grått höll sig på sin sida av gatan och störde inte, minns Ralf Sandberg.
De gav dessutom en känsla av trygghet.
- I trapphuset fanns ett par ögon som vakade över området.
Männen innebar också en hjälpande hand.
- Om man behövde någon som hjälpte till med att lyfta andra änden av plankan, så väntade man tills någon kom och man fick alltid hjälp. Sedan gav man en slant eller ett tobakspaket.
Fotograferat av Arne Tuorila före 1970. Finns i Hangö museums samlingar.
Allt det här missade Jarmo Valtimo som föddes 1956 i Hangö. Men även han skulle komma att ha starka kopplingar till Mau-Mau: Han skulle bli den näst sista kommendören.
Han är med på rundvandringen i Mau-Mau för att ta sig en sista titt på sin gamla arbetsplats. Snart är försvarsmaktens bygge vid Högbergsgatan i Hangö ett minne blott. Det ska rivas och i stället byggs ett våningshus för nya invånare.
Det här bekymrar varken Ralf Sandberg eller Jarmo Valtimo. De har sina minnen av Mau-Mau och nu är det dags att utveckla Hangö.
Men först går vi tillsammans in i Mau-Mau för att ta oss en titt på det som är kvar och minnas flydda tider innan allt är borta.
Det är damm, skräp, graffiti, ekande trappuppgångar, tomma rum och övergivna korridorer som möter oss inne i Mau-Mau.
Sjukstugan fanns på den första våningen. Jarmo Valtimo minns att det alltid var någon som var intagen, och i synnerhet var det fullt då det var någon epidemi på gång.
Det råkade han själv ut för i mitten på 1970-talet.
- Jag hade varit på officersskolan i Sandhamn och fick över 40 grader feber. Jag var nästan medvetslös då mina föräldrar körde mig hit.
Tom Kyander var den sista läkaren på sjukstugan i Mau-Mau.
På andra våningen fanns soldathemmet med kök och matsal. Där fick man väldigt god mat som smakade som hemlagat, säger Jarmo Valtimo.
- Det blir en känsla av hemlagat när man kockar för omkring 50 personer. Ibland kunde det vara 100 som åt här.
Pepparkakshuset syns från matsalsfönstren. Man kan också ana Drottningberg.
Allt som är löst ska ut från Mau-Mau innan rivningen av själva väggarna inleds. Här är det köket som plockas ner.
Nu börjar också utsikten vara fantastisk. Från soldathemmet kan man se ut över Drottningberg och Östersjön. Jarmo Valtimo håller med, men säger:
- Vänta bara tills vi är uppe på vinden.
Vi går först till tredje våningen där beväringarna bodde. De fick bo i fem stora stugor på den sidan av huset som hade en fin utsikt: Nu är vi så pass högt uppe att man nästan ser över trädtopparna.
Ralf Sandberg står vid fönstret och ber oss att komma dit, utsikten får honom att minnas de sportiga ungdomsåren.
- Se så stor bakgården är, här idrottade vi. Dessutom bodde ingen på den tiden i det så kallade Pepparkakshuset, så vi lekte också i den trädgården.
Det är många som lyckats ta sig in i beväringarnas korridor i Mau-Mau trots att det varit stängt länge.
Här hängde beväringarnas vapen i korridoren på tredje våningen.
Det var inte alltid så varmt för beväringarna på tredje våningen. Jarmo Valtimo minns att det sades att täckena flög i väg när det blåste som mest.
- Det blev litet varmare när fönstren byttes ut.
Fältväbeln hade sitt rum med utsikt över centrum, det var inte heller en dålig utsikt. Hangö är en vacker stad. På den sidan fanns också toaletter och duschar.
Så kommer vi till fjärde våningen, vindsvåningen där det bland annat fanns förråd, klassrum och gymnastiksal. Där hade också beväringskommitténs ordförande sitt rum.
Vindsvåningen var till en början helt öppen, men så småningom byggde man väggar för att få den uppdelad i mindre rum. Det är ingen skillnad i vilket rum du är då du vill se utsikten med vatten och skär.
- Det är den bästa utsikten i Hangö, säger Jarmo Valtimo.
Men han är lång, så han ser bra ut genom fönstren som är högt uppe på väggen. Som tur är så råkar det finnas en kvarglömd grön plaststol som den som är kort kan stå på.
Så här står han nu, den näst sista kommendören för Hangö kustsektion och ser än en gång ut över Hangö från en bekant höjd.
Vi pratar här på fjärde våningen litet mera om stängningen av kustsektion, rivningen av Mau-Mau och det nya huset som ska byggas eftersom det är lugnt här på vinden. Det ekar inte på samma sätt som i de andra våningarna och byggarbetarnas jobb med att riva hörs inte här.
Visst var det en sorglig känsla då kustsektionen lades ner den sista december 2002, säger Jarmo Valtimo. Esko Kaunisto var den sista kommendören.
Jarmo Valtimo var den näst sista kommendören på Hangö kustsektion.
Jarmo Valtimo jobbade över 20 år på Hangö kustsektion.
Hösten 2001 bestämde han sig för att pröva vingarna inom staben för Nylands militärlän i Lojo, och då det var klart att han får jobbet så kom beskedet att kustsektionen i Hangö läggs ner.
- Många trodde att jag visste om det i förväg och därför sökte nytt jobb, men jag visste ingenting.
Nedläggningen var mycket illa för Hangö, säger Valtimo.
- Då började nedförsbacken för Hangös del. Många familjer flyttade härifrån och det syntes i skolorna och i skatteintäkterna.
Nedläggningen kändes konstigt även för en civil person som Ralf Sandberg.
- Grannarna försvann och lämnade ett tomt hus efter sig. Det störde inte mig, men det var synd att se att en så fin byggnad inte fick en vettig funktion.
Ralf Sandberg var 15 år då Mau-Mau var klart 1954. Jorma Valtimo föddes två år senare, 1956. Båda ryckte in i Hangö kustsektion när det var dags att fullgöra sin värnplikt.
Det är bra att det rivs, tycker både Valtimo och Sandberg.
Det är svårt att göra bostäder av en gammal kasern och det finns tillräckligt med tomma hus i Hangö. Det är inte heller roligt att se att fönster efter fönster söndras, att det målas allt mera graffiti inne i byggnaden.
- Det är bättre med ett vackert modernt hus än det här, säger Ralf Sandberg som ser Mau-Mau från sitt hem.
Det här är bland de sista gångerna någon tittar ut genom fönstren på fjärde våningen i Mau-Mau. Nästa gång någon tittar ut genom ett fönster på den höjden så är det en person som valt att bosätta sig i det nya våningshus som ska byggas just här.
Jarmo Valtimo tror inte att de som flyttar in i de nya bostäderna är personer som kommer att bo permanent i Hangö. Ralf Sandberg är däremot optimist.
- Först bor de här på helgerna och flyttar sedan hit som pensionärer.
Från Mau-Mau till våningshus
Det så kallade Mau-Mau-upproret pågick i Kenya, Afrika, då försvarsmaktens byggnad uppfördes 1954.
Mau-Mau-upproret var blodigt och toppade nyheterna. Det lär vara denna händelse som gav byggnaden i Hangö dess namn, skriver Pekka Silvast i boken HanRPsto Hangon Rannikkopatteristo 1921-1998.
Rivningen av Mau-Mau sköts av Hangö jord- och vattenbyggnads ab.
Rivningen av lösa delar inomhus inleddes i slutet av januari. Rivningen av huset börjar i slutet av mars och ska vara klart till valborg. Hangöföretaget har anlitat Delete för att riva byggnaden. Delete river också det gamla stålverket FN-steel i Koverhar.
22 lägenheter i det nya våningshuset ska vara färdiga nästa år.
Det är Jan-Erik Chydenius och hans företag som köpt Mau-Mau.
Köpebrevet mellan företaget Geratons konkursbo och företaget Hangon majakka (Hangö fyr) undertecknades i december 2015.
- Det är bättre med ett vackert modernt hus än det här, säger Ralf Sandberg som ser Mau-Mau från sitt hem.
Radio Vega Västnyland
Radio Vega Västnyland
