Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Nevermind punksnubbarna, här är queerpunkarna

Från 2016
För Liv, Vince och Ellie är Groteskha både ett politiskt projekt och självterapi.
Bildtext För Liv, Vince och Ellie är Groteskha både ett politiskt projekt och självterapi.
Bild: Ylva Perera/Yle

Punk är politik, så långt inget nytt under solen. Men också inom punken finns hierarkier och normer som bestämmer vem som får höras och synas, och vems historier som får berättas – tills någon ger sig ut för att rucka på detta. Plats på scen för Groteskha - queerpunkbandet från Göteborg.

– Precis som i resten av världen är det mest snubbar som tar plats inom punken. Därför försöker vi skapa en feministisk och queer punkscen, säger Vince, medlem i queerpunkbandet Groteskha från Göteborg, som i månadsskiftet januari-februari turnerade i Sverige och Finland.

Medlemmarna i Groteskha identifierar sig som queers, transpersoner och intersexperson.

Snabbt, hårt och politiskt

Jag träffar Groteskha på Åbo bokkafé, där den sista spelningen av deras Hysteric Hex Tour äger rum. Turnén arrangeras av skivbolaget Crush & Create Records, som också företräder finska band, bland annat Åbobaserade Raivoraittius.

– Queerpunkscenen växer och mår väldigt bra i södra Sverige just nu, speciellt i Malmö och Göteborg, men också här i Åbo har jag en känsla av att det finns gott om queerpunkare, säger Sanna på Crush & Create Records.

Den fingertoppskänslan visar sig stämma senare på kvällen när Bokkafét är fyllt till brädden av människor förenade av både raseri, kampanda och samhörighetskänsla. Samt en förkärlek för punk, förstås.

För medlemmarna i Groteskha smälter alla dessa områden samman.

– Vi tycker det är kul att spela snabbt, hårt och skrika mycket, och vi är alla väldigt politiska. Då blir det punk: snabbt, hårt och politiskt, säger Liv.

Begreppslista

Cisperson. Person vars könsidentitet överensstämmer med normerna för det kön som registrerades vid födseln.

Intersexperson. Person som är född med könskarakteristika som inte helt överensstämmer med normerna för vad som är en manlig eller kvinnlig kropp.

Patriarkat. Det sociala system inom vilka kvinnor (och andra icke-cis-män) är underordnade män.

Queer. Dels en paraplybeteckning som refererar till hbtqi-personer, dels en akademisk forskningsposition där man studerar det "normala" i stället för det som avviker, utifrån de så kallade avvikandes position. Queer är också ett generellt avståndstagande från normer och fasta identiteter.

Transperson. Ett samlingsbegrepp för personer vars könsidentitet eller könsuttryck tidvis eller alltid avviker från normen för det kön som registrerades vid födseln. Begreppet har inte med sexuell identitet att göra.

Kan man göra ljud kan man göra musik

Bandet fick sin start för tre år sedan när Vince flyttade till Göteborg, och bestämde sig för att göra verklighet av sin barndomsdröm.

– Jag har velat starta ett band sedan jag var tolv, men aldrig sett det som tillgängligt för mig eftersom jag inte är en cis-snubbe som fått lära mig spela musik och ta plats. I Göteborg träffade jag Yenny på en fest, och vi bestämde oss för att starta ett band ihop. Sedan träffade vi Ellie i en hiss samma dag som vi skulle gå och kolla på replokal, och vi frågade om hon ville vara med. Hennes svar var att hon inte kan spela musik, men vi sade bara "det kan inte vi heller", säger Vince.

För ett år sedan anslöt sig även Liv till gruppen, och Groteskha har både hunnit göra en hel del spelningar och spela in låtar.

– Vi vill visa att vem som helst kan spela punk: man lär sig något ackord och så kör man! Efter ett tag lär man sig ett ackord till, och så kan man byta mellan dem. Jag har alltid gått runt och varit rädd för att spela musik eftersom jag har trott att det finns ett rätt sätt att göra det på. Men egentligen är det ju bara ljud. Kan man göra ljud så kan man göra musik, säger Liv.

"Visa lite jävla känslor"

Från att ha varit en grupp där alla hade komplex för sin röst och ingen ville sjunga har Groteskha blivit ett band där alla sjunger, och turas om att spela de olika instrumenten.

– Man får ge ut energi på olika sätt beroende på om man spelar trummor eller skriker, säger Ellie.

– Mycket av det vi gör handlar om att inte begränsa, utan komma bort från prestationskrav och skapa en kreativ och peppig miljö, säger Vince.

– Det jag ogillar med musikscener generellt är att det lätt blir väldigt elitistiskt, och det försöker vi arbeta emot, säger Yenny.

Groteskha har ingen fast rollfördelning, utan instrumenten roterar mellan Vince, Liv, Ellie och Yenny.
Bild: Ylva Perera/Yle

Hur undviker ni att själva fastna i normer?

– Vi måste hela tiden prata om saken, och påminna varandra om varför vi gör det här. Annars står man plötsligt och är jättenervös för att inte vara tillräckligt bra, säger Liv.

– Den starkaste drivkraften är att påminna om att det inte handlar om att vara bra utan om att säga vad en tycker, visa lite jävla känslor och uppmuntra andra att göra det samma. Ju fler som vågar ställa sig på scen utan att tillhöra normen eller vara proffsmusiker, desto lättare blir det för andra att ta den platsen, säger Vince.

Solidariskt röj

De flesta av Groteskhas spelningar har varit på queermedvetna spelningar och festivaler, där fokus ligger på att stötta varandra och bygga en stark och tillåtande queerscen med feminismen som grundpelare. Under turnén har de vidgat sin publik utanför den egna gemenskapen, och också spelat på mer traditionella punkställen.

– Vi var rädda för det i början, eftersom det finns en stark fobi mot queera kroppar, men det har gått skitbra, och vi har fått en massa positiv respons av punksnubbar som vi annars aldrig ens hade velat tala med. Det tvingar oss att se över vårt eget perspektiv eftersom vi får status av den patriarkala gruppen som vi kämpar emot, säger Vince.

– Samtidigt finns det queers, trans- och intersexpersoner överallt som inte har tillgång till ett starkt queercommunity, och om vi kan nå ut till dem med samhörighetskänsla och uppmuntran genom att spela på andra ställen är det minst lika viktigt som att spela för den redan organiserade gruppen, säger Ellie.

Utanför den egna gemenskapen är risken ändå alltid queerpersoner automatiskt görs till representanter för sin grupp, vilket Groteskha ibland upplever som irriterande.

– Jag blir provocerad av det, samtidigt som jag förstår att det är så med tanke på hur världen ser ut, säger Yenny.

– Det värsta som finns är att känna sig inkvoterad på en spelning, som att vi är ett transalibi, samtidigt som vi förstås också har som mål att vara där just som transpersoner. Lösningen är att få fler att ta plats så att ingen ensam behöver göras till ett alibi. Vi behöver den queera punkscenen för att samla kraft och orka med det samhälle vi lever i, och min förhoppning är att queerscenen ska ta över, eller i alla fall smitta av sig på resten av punkscenen. Det syntes redan nu på Luleå Hardcorefest, där en massa snubbar stod och vevade mitt i publiken utan att ta hänsyn till andra, medan de på scenen pratade om hur deras låtar går ut på att alla snubbar måste backa – och då kunde vi stiga fram som ett kollektiv, istället för att stå längst bak på tå, säger Vince.

– Det var jätteskönt att se. Jag får känslan av att många snubbar tror att feminister, kvinnor och transpersoner inte vill röja, och det är ju verkligen inte sant, det blir bara en annan typ av röj. Det blir lika hårt, men man ser varandra, och känner av dem som står intill, och om någon ramlar hjälper man den upp. Jag tänker att det handlar om att få in mer solidaritet i allting, säger Liv.

Punk är bra för psyket

Bandmedlemmarna skriver sina låtar själva, ofta så att någon bidrar med en textstomme, som de andra sedan utvecklar och tonsätter tillsammans. Låtarna tar upp frågor kring förtryck ur olika perspektiv, bland annat hur intersexpersoner utsätts för medicinskt våld och hur mentalvården stänger in folk i diagnoser och mediciner.

Queerpunkscenen i södra Sverige har hunnit växa sig stark, men också i Åbo var intresset stort då Groteskha spelade på Bokkafét.
Bild: Ylva Perera/Yle

Hur är det att framställa komplexa problem genom punkvrål?

– Innan varje låt brukar vi berätta lite om vad den handlar om, medan själva låten sedan får förmedla känslorna som ämnet väcker. Vissa låttexter är jättekomplexa, medan andra i princip går ut på att det man är arg på ska dra åt helvete, säger Liv.

– En arg punktext kan vara väldigt mångbottnad, det går att få in mycket i det man skriker på, säger Yenny.

Gruppen är överens om att starta band är bland det bästa man kan göra för sin mentala hälsa.

– Som politiskt aktiv är det verkligen självterapi, säger Vince.

– Man får ett enormt utlopp, det bästa jag vet om jag har haft en dålig dag är att komma in i replokalen, sätta mig vid trumsetet och bara mata på i tio minuter. Eller ta upp en mick och skrika, det är härligt. Vi försöker också fungera som en basgrupp för varandra, innan varje rep kör vi en runda där alla får säga hur de mår och man har några speciella behov. Vi vill vara ett gäng som delar saker och tar hand om varandra, säger Ellie.

Mer om ämnet på Yle Arenan