Hastig sorti från hafsig komedi

Än en gång är det dags att recensera en inhemsk komedi som spelar med svordomar, bastubad och skit. Bokstavligen.

Katri (Lotta Kaihua) har flyt. Hon tjänar bra, bor i innerstan, sällskapar med framgångsrike Mikko (Antti Holma) och chillar med snärtiga väninnor.

Åttaårig Anna (Eedit Patrakka) har det inte lika bra. Hennes mamma säljer sig för att ha råd med knark - och mammas sambo Tero (Ville Tiihonen) agerar både hallick och knarkkurir.

Så vad händer när Katri får veta att hennes älskade Mikko lever ett dubbelliv samma dag som Anna får nog av att bli hunsad av Tero?

Jo, deras vägar möts av en slump och sedan bär det iväg ut på en roadtrip. Genom ett somrigt Finland.

Med idel ilskna män i hasorna - eftersom de stulit männens stöldgods. Typ.

Om bara inte...

Äkkilähtö – En hastig sorti är skådespelerskan Tiina Lymis regidebut. Och den kunde ha blivit riktigt lyckad.

Om hon bara inte fallit för lusten att breda på med ett tjockt lager action och en stor dos kiss & bajs-humor.

Samt tappat locket till burken med klichékryddor.

DÅ – hade det kunnat bli bra.

Nu blir det inte det.

Förutsatt man inte tycker att det är jätte roligt med en laktosintolerant skurk som drabbas av diarré och allmänna luftbesvär.

God ansats drunknar i larmet

Inledningsvis är filmen ett enda virrvarr av trådändor som spretar åt olika håll. Och ett tempo som nästan konstant går på övervarv.

Här springer, kör och ror man för brinnkära livet. Och för att understryka hetsen svär man så spottet yr. Ofta.

Men när Katri och Anna äntligen kommit en bit på väg och träffat den sympatiske handelsmannen Johannes (Jussi Vatanen) - då börjar det bränna till.

Plötsligt kan man urskilja den stomme som det lönat sig att bygga vidare på. En stomme bestående av färgstarka personer som bär på tragiska bakgrundshistorier - men som trots det vågar tro på en lyckligare framtid.

Plötsligt dallrar det till av äkta känslor och starka scener.

Krampaktig paketering

Så vad är då det största problemet? Tja, att det inte går att klämma in diskbänksrealism, estnisk maffia och sommarromantik i ett och samma paket. Då blir det liksom varken realistiskt, spännande eller romantiskt.

Eller roligt - för den delen.

Och även om slutet strävar mot en slags hyllning till tuffa tjejer – oberoende av ålder – så fastnar ansatsen halvvägs. Detta trots att Eedit Patrakka är ett fynd i rollen som den försigkomna åttaåringen.

Och trots att Marja Packalén äger varje scen där hon dyker upp som traktorkörande mormor med laddat gevär.

Och trots att Jussi Vatanen gör ett oerhört sympatiskt intryck som Johannes - en avlägsen småkusin till Vatanens rollgestalt i Napapiirin sankarit.

Den stora frågan

När larmet lagt sig är det en enda fråga som envist fortsätter att surra i ens överhettade hjärna - hur mycket av det som går snett har att göra med Lymis handavtryck och hur mycket bär prägel av produktionsbolaget Solar Films image? En image som verkar bygga på tesen - "hellre snärtigt än seriöst".

Nu känns det nämligen som om Äkkilähtö är två filmer i samma paket.

En bra. Och en dålig.