Kaj Arnö: Tvivel i Patagonien

Av egen fri vilja har jag tagit mig till glaciärer och berg, pingviner och sjölejon i Patagonien. Men det ekologiska fotavtrycket blir ansenligt, av över 30.000 km flyg turretur från Helsingfors via Buenos Aires till Eldslandets huvudstad Ushuaia.

Kostnaden i tid och pengar är inte heller låg. Och visst belönas tidsskillnader, trånga flygsitser och obekväma bussresor med enastående upplevelser. Men är det verkligen mödan värt? Här följer en monolog som pendlar mellan njutning och samvetskval, uppdelad enligt några goda (eller mindre goda) orsaker att resa – att resa i allmänhet, och till Patagonien i synnerhet.

Naturupplevelser

Det är för naturens skull de flesta far till Patagonien. Tove Jansson hade säkerligen glatt sig åt att huemulen är skyddad; hemulen med u som andra bokstav är ett litet rådjursliknande väsen som vi endast såg på skyltar.

Guanakor fanns det däremot i hundratal; de är lite som renarna i Lappland, fast oexploaterade av människan. Men trots en befolkningstäthet som får Lappland att te sig som något av en tätort är också Patagonien skövlat av människan. Fårskötseln tär på de redan uttorkade slätterna.

Vill man som turist brösta sig med att via pingvinskåderi bidra till skyddet av Isla Matilda, ska man helst glömma att ön med tiotusentals fåglar saknar sjölejon enbart på grund av oss dumma turister. Ja, jag fick trevliga bilder av Pingu och hans vänner, men jag kände mig nog som en inkränktare.

Naturhistoriska sensationer

De som läst sin paleontologi vet att Patagonien vimlar av fossil, yngre som äldre. Under en vandringspaus på en paddlingstur stövlade vi över både dinosaurieben och mängder förstenade trädstammar, 90 miljoner år gamla. Underligt nog fanns dessa kvar öppet i naturen, trots att fossilerna skyddats i lag först under de senaste tjugo åren.

I Puerto Natales påminns människan om sin ondska av Mylodon, ett trögdjur större än en isbjörn, som med största sannolikhet dött ut till följd av mänsklig jakt för knappt 10.000 år sedan.

Fast det mesta av det här hade jag ju kunnat läsa om, i stället för att insistera på att uppleva det personligen. Jag skyller ifrån mig med att Björn Kurténs paleontologiböcker inspirerat mig, och att jag som läsare av både Charles Darwin och Jules Verne varmt kunde njuta av Beaglekanalen.

Språkliga upplevelser

Den överväldigande majoriteten av turisterna i Patagonien är sydamerikaner. Det blir "Hola" då man möts på stigen mot Torres del Paine eller Fitzroy.

Utflykter erbjuds först på spanska och sedan på engelska, och mindre turistbegivenheter enbart på spanska. Tag bäverskådningen utanför Ushuaia. Guiden hade flytt storstadsjäktet i Buenos Aires, men bibehållit den avvikande dialekten, som även för otränade öron hörs i att "ll" och "y" av någon oförklarlig anledning blir sje-ljud. "Aschá" är alltså "här" ("allá").

Också de andra två bäverskådarna undvek engelska; de var en mor och dotter från Bento Gonçalves i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul. Modern talade spanska så väl att den portugisiska brytningen knappt hördes; dottern talade ohämmat portugisiska men förstod tydligen spanskan nästan lika bra som man själv norska, efter att öronen fått vänja sig en stund.

Värre är det med ursprungsspråken. Tehuelca, Patagoniens huvudspråk före den vite mannens tid, är i det närmaste utdött. Yamano, Eldslandets språk, behärskas i praktiken av en enda person, och hon är åttio år.

Ännu för drygt hundra år sedan var yamano (uttal på argentinsk spanska: schamano) i majoritet. Men de var för snälla och stod inte på sig då deras allmänningsbegrepp ("djur får ätas när man är hungrig") krockade med invandrarnas ägarskapskultur ("det här är våra får") och blev skjutna som simpla tjuvar.

Politiken

I Sydamerika syns politiken i vardagen. Jag frågade vår chilenska paddlingsvärd Fernando om den längst i söder komplicerade gränsdragningen mellan Chile och Argentina. Den hade justerats så sent som på 1980-talet av påven; hur katolska chilenarna än må vara känns det dock tryggare om påven är polsk och heter Wojtyla än argentinier och heter Bergoglio.

Menar du "traue niemals einem Argentinier", undrade jag, eftersom Fernando gått i lokala tyska skolan. Så är det, lita aldrig på en argentinare, tyckte Fernando.

Chilenare och argentinier förenas i sin skepticism mot israeler. Det här verkar inte vara något arvegods från 1940-talet, utan bottna i det stora antalet unga israeliska män som efter avtjänad värnplikt slår runt med en rundresa i Patagonien.

Själv iakttog vi många israeler och såg ett antal skyltar på hebreiska; de lokala närde konspirationsteorier om att israelerna suktar efter vattenreserverna i glaciärerna. Hur de ska kuska hem vattnet vet jag dock inte. Faktum kvarstår att många halvmilitära expeditioner prytt diverse glaciärer med israeliska fanor, och enträgna rykten gör gällande att förödande skogsbränder i nationalparkerna förorsakats av oförsiktiga israeler.

Argentinierna är skeptiska också mot engelsmännen. Ushuaia är huvudstaden i Malvinas, och de stygga engelsmännen har lagstridigt ockuperat Falklandsöarna, förlåt Islas Malvinas, redan i 183 år.

Rakt nedanför Eldslandet finns det en bred sektor av Antarktis med tredubbelt anspråk: chilenskt, argentinskt och brittiskt. Inte att undra på, om det stämmer att 90% av alla Antarktis-expeditioner utgår från Ushuaia. Den av Argentina uppgivna procentsatsen verkar dock litet friserad, eftersom närbelägna Punta Arenas i Chile också är en bra utgångspunkt, och även andra länder (Sydafrika, Australien, Nya Zeeland) har baspunkter för Antarktisexpeditioner.

Fast det mesta av detta hade jag säkert kunnat luska fram på nätet, om jag bara velat. Men som biprodukter av resandet är dagspolitiska iakttagelser trevliga komplement.

Nordisk historia

Estancia Helsingfors grundades för över hundra år sedan av en Ramström från Sjundeå (tack Greger fån Borgå för researchen) och visar på en finlandssvensk historia på orten. Glaciar Nordenskjöld åsyftar dock inte Adolf Erik, han med Nordenskiöldsgatan och Nordvästpassagen, utan systersonen Otto, som väl måste räknas som rikssvensk.

Dessa herrar var ingalunda ensamma nordbor bland pionjärerna. Argentinas näststörsta glaciär (efter Glaciar Viedma) fick under 1900-talets början ta emot en flerårig expedition från Uppsala universitet, som passade på att döpa om glaciären – som än idag går under namnet Glaciar Upsala.

Fritjof och Carmencita stötte vi dock inte på. Patagonien må ha byar förutan gator, men Samborombom ligger tydligen längre norröver.

Maten

I Argentina dyrkas köttet, det visste jag. Det finns alltid en anledning till en asado, grillfest. Som icke-däggdjurskannibal och passionerad fiskätare stod mitt hopp till närbelägna sjöar, floder och hav, och visst fanns det centolla (en stor krabba), trucha (öring) och merluza (kummel).

Godast var cevichen, den sydamerikanska motsvarigheten till sushi: en cocktail av rå fisk, räkor och musslor i frisk citronsaft. Det som de lokala alltid blev lika överraskade av var att det var jag som beställde vegetarianalternativet, och inte mitt yngre kvinnliga ressällskap.

Drycken

Min vinbildning sträcker sig just så långt att jag vet att Malbec är en druvsort man gör rödvin av. Att första uppslaget i mången restaurangs vinlista är fyllt enbart av Malbec var mer än jag visste.

Ölet är dock gott. Min vurm för Pale Ale fick utlopp på flera orter och såldes under namnet Cerveza rojo. Ett antal ölsorter beskrevs som "världens sydligaste".

Jag hittade även en redan uppdrucken burk med Antarktis-öl. Fast suktandet efter Pale Ale är ingen giltig orsak att resa långt bort; IPA bryggs också i våra hemmaknutar.

Umgänget

En resa är alltid ett bra tillfälle att lära känna sitt ressällskap bättre, så också i Patagonien. Det finns mycket tid att ägna varandra. Fast handen på hjärtat, ska det vara så svårt att avdela tid hemmavid? Lika enkelt ska det väl gå, med lite god vilja, oavsett om det gäller djuplodande diskussioner eller hämningslös hängivelse åt fysiologiska förlustelser?

Skrävleriet

Wenn einer eine Reise tut, so kann er was erzählen, heter det.

Även jag tycker mig har något att berätta, och delade rätt frikostigt med mig av fotografier på Facebook. Men var detta rätt och riktigt? Drevs jag bara av en vilja underhålla mina Fejan-vänner med bilder av lustiga toalettskyltar och en selfie med "Finlandia Light" (ost, ej vodka) framför Perito Moreno, eller ville jag skryta med min resa?

Det ligger status i resande, och kanske jag indirekt skapade ett ännu större koldioxidavtryck än mitt eget, genom att inspirera andra?

Den som gör en resa har något att berätta.

Matthias Claudius (1740-1815): Urians resa kring världen

Kanske jag koketterar då jag först förlustar mig i Patagonien, och sedan publikt låtsas ha ont samvete för det. Men i ärlighetens namn var paddlingen i Magellans sund inte lika bra som i Skärgårdshavet. Precis lika få delfiner, men enformigare rutt – bara kust, inga öar.

Kaj Arnö

Artikelns ölbeskrivningar redigerades 3.3.16.