Hur kan ”talking to me?” vara en så genial filmreplik?

American Film Institute har klassat ”Talking to me” som en av alla tiders tio främsta filmrepliker. Tomas Jansson minns vad som fick Robert de Niro att bli hans första riktiga filmhjälte, hittar en tidig intervju med de Niro, och får höra hur Talking-to-me-scenen kom till.

Som ung var jag verkligen inget biofreak.

Jag minns en skolföreställning, Alain Tanners Jonas som blir 25 år 2000, som höll på att avbrytas för att mina högstadieklasskamrater kastade tuggummipapper på bioduken. Ben Hur. Life of Brian. En gång med en flicka på något som kanske var en date, fast vilken filmen var minns jag inte.

Och så Taxi Driver.

Jag såg den förstås inte när den för första gången visades i Åbo, då var jag bara 14. Men när jag till slut såg den på en biograf skakade den om mig på ett sätt som jag aldrig hade varit med om, och då var det första gången som jag på riktigt fastnade för en skådespelare.

Då var det också mera Robert de Niro än hans vilsna rollfigur Travis.

Att göra något av sin ensamhet

Det var något i hans samtidigt ruffiga approach som kändes så genuint. Hans rollfigurer som inte trivdes i stora sällskap, den där ensamma typen som hittar sina egna vägar, hittar sitt eget sätt att överleva.

Kanske var det något jag kunde, och ville, identifiera mig med? Den där ensamma typen som fixar det, som gör något av sin ensamhet och sitt liv.

Jag gräver fram gamla dagböcker från mitt allra hemligaste gömställe för att komma ihåg när jag egentligen såg filmen på bio. Och hittar en anteckning, från juni 1979.

Jag var inte 18 då ännu, men tycks ändå ha släppts in på en föreställning, en sommarrepris som biograferna på den tiden körde med under lågsäsong.

Det är inte mycket som jag har skrivit om den i dagboken, mest handlar det om vem jag gick på bio med. Men senare den sommaren återvänder jag till filmen flera gånger, och påminner mig om vad jag hade känt

Det stora som jag återkom till var tanken om att det faktiskt är möjligt att förändra sitt liv. Det som behövs är disciplin, och ett mål. Travis var inte alls tuff, han var allt annat, han visste ingenting om hur man skulle umgås, hur man ”skulle vara”. Men han bestämde sig för att återta kontrollen över sitt liv.

Den tanken hittar jag i mina dagboksanteckningar. Ja, jag kan också ta kontrollen över mitt liv. Det var väl inte precis så att någonting förändrades, men att ens tänka tanken var något nytt.

När jag nu tänker på 1970-talet och ”manliga hjältar” som jag kunnat relatera till, slås jag av hur mycket lättare det måste ha varit för en ung kille än för en ung tjej att hitta dem. Det fanns gott om manliga hjältar att välja mellan. Eller, som i mitt fall, också antihjältar.

Två av dem minns jag fortfarande hur bra som helst; Haulden Caulfield från romanen Räddare i nöden, och Robert de Niro.

"Robert improviserade den legendariska scenen"

Om det finns en handfull skådisstjärnor som jag gärna skulle se live någongång, hör han självklart till en av dem. Av manliga skådespelare är han nummer ett.

Närmast har jag kommit när Taxi Drivers manusförfattare Paul Schrader besökte filmfestivalen Berlinale 2011. Han var där för att introducera en digitalt restaurerad version av filmen, och berättade samtidigt hur de Niro hade improviserat största delen av den där legendariska scenen.

”I manuset", berättade Schrader, "stod det bara att Travis talar för sej själv framför spegeln”.

You talkin' to me? You talkin' to me? You talkin' to me? Then who the hell else are you talkin' to? You talkin' to me? Well I'm the only one here.

Vi måste vara många som någongång har ställt oss framför en spegel och sagt "Talkin' to me" mot spegelbilden, kanske svängt oss om och tillagt att det inte verkar finns någon annan i rummet.

Ja, det är en simpel replik, och ändå säger den så mycket just i den situationen. Om ensamhet, om att våga leka med sin ensamhet, och om att mobilisera någon form av styrka och tuffhet och självsäkerhet mitt i ensamheten.

Och förstås handlar det om att det är just Robert de Niro som står där. Jag har svårt att föreställa mig någon annan skådespelare som hade lyckats fylla den scenen med så mycket innehåll.

Intervju från 1989

Jag har aldrig fått se Robert de Niro live. Istället har jag en lång intressant tidskriftsintervju från 1989, som jag har rivit ut och sparat i alla dessa år. Där kan jag läsa allt om hans komplicerade förhållande till offentligheten, som inte precis gjorde att han förlorade poäng i mina böcker. Snarare tvärtom.

Det var journalisten Lawrence Grobel som hade jagat ett samtal med de Niro i flera år, och som ännu efter att ha fått grönt ljus var tvungen att stämma åtta (!) intervjuträffar under sju (!) månader innan det till slut blev något som liknade ett samtal.

Också då tittade de Niro ständigt på klockan, och stängde av bandspelaren varje gång frågan blev för personlig eller annars bara ömtålig.

Det verkar ha skett många gånger. Som reaktion på frågan om han tillhörde ett gäng gatpojkar när han växte upp på Manhattan. ”Inget att spilla ord på”. Om varför han kallades Bobby Milk som ung? ”Det vill jag inte gå in på”. Eller om hans scendebut som 10-åring som det blyga lejonet i en skoluppsättning av Trollkarlen från Oz. Eller om varför han hoppade av den första scenskolningen som tonåring för att han var för blyg för att stå på scenen.

”Varför måste du hela tiden stänga av bandspelaren, kan du inte bara säga att det är off the record?”, frågar Mr Grobel till slut. ”Jamen om jag inte stänger av den så är det ju inte off, då är det on”, svarar de Niro, kanske med sitt alltid lika sneda leende som man ser redan i Taxi Driver-klippet.

Kanske var det som regissören Francis Ford Coppola konstaterade efter inspelningarna av Gudfadern II, som gav de Niro hans första Oscar. ”Jag gillar Bob, jag är bara inte säker på att han gillar sej själv”.

25 tilläggskilon för rollen som Jake LaMotta

Det som allt sedan slutet av 1970-talet hade imponerat på mig, var hur han jobbade för att förvandla sig till rollfiguren.

”Han är den hårdast arbetande skådespelaren i branschen”, konstaterade regissörslegenden Elia Kazan. Och då syftade han inte bara på att de Niro gick upp 25 kilo för rollen som Jake LaMotta i Tjuren från Bronx.

På den tiden gjorde han kanonroll efter kanonroll, i kanonfilmer. Gudfadern II, Taxi Driver, Deer Hunter, Tjuren från Bronx. Sex Oscarsnomineringar, två gånger fick han en statyett.

”Det är viktigare att göra filmer som betyder något också om 50 år”, konstaterade han i intervjun 1989, på tal om filmprojekt som han tackat nej till eller hoppat av i mitten.

Det lyckades han med i ännu några år, kanske fram till Cape Fear 1991. Själv har jag efter det inte längre just alls lyckats bry mig om hans filmer, det blev allt för många likgiltiga filmupplevelser trots att hans namn fanns på rollistan. Också om samarbetet med Al Pacino i Heat (1995) har gått till historien.

Men Taxi Driver har en evig plats i min digiboxhårdskiva.