Nutidsdans: Elvis, små monster och avsked

”Stjärnor inom nutidsdans” kallar Nationalbaletten sin nya helaftonsföreställning. I fyra dansverk rör vi oss från verkligt fartfyllda stampanden, handklappningar och rop över till jordbundna rörelser i röd sand som ser ut att sprätta ända ner i orkesterdiket.

”Om du vill ha en snabb överblick av förgrundsfigurerna inom detta millenniums nutidsdans får du din chans här”, marknadsför Nationalbaletten sin Liikkeen legendat, Stjärnor inom nutidsdans - helaftonskväll.

Många stjärnor

De koreografstjärnor som avses är det äldre gardets Carolyn Carlson och Jorma Uotinen samt Alexander Ekman och Demis Volpi, som representerar dagens unga koreografer.

Själv skulle jag ha satt in ett ”några av” framför ”förgrundsfigurerna”. Ute i världen finns ju så oändligt många fler, med namn som till exempel:

engelsmannen Christopher Wheeldon, Amy Seiwert; huvudkoreograf för Smuin Ballet i San Fransisco, fransmannen Angelin Preljocaj, ryssen Alexei Ratmansky och så vidare och så vidare.

Dansarna ute i gatuvimlet

Men kvällen börjar helt överraskande med ett femte verk, eller kanske hör det ihop med Episode 31, en filminspelning av dansarnas flashmob ute på Helsingfors gator, i rulltrappor, runt Tre Smeder, i hissar och på metrostationer...

Filmen ledsagas av dansarnas egna voice over kommentarer, dels om hur de själva upplevde det att dansa ute på stan och dels hur de uppfattade att stadsborna reagerade på dem.

Premiärpubliken applåderade filmen ivrigt. Också mig gjorde den glad och skönt avslappnad med sitt element av avväpnande humor.

Vitklädd dam tvärs genom dansleden

Sent kommer jag till exempel att glömma damen i vita jackan som våghalsigt vandrar genom hela corps des ballets mitt i dansens virvlar. Hon tillför här verkligen ett stoiskt och trotsigt lugn.

Efter filmen går ridån fortsatt inte upp. Istället tänder den ”Gående mannen” i Aapo Siikalas gestalt en gammalmodig golvlampa ytterst till höger.

Därifrån börjar han sedan sin arbetsdryga slowmotion promenad runt hela scenen samtidigt som ett myller av svart-vit-klädda män och kvinnor uppenbaras bakom ridån, tjugofyra är dansarna allt som allt.

En svart – vit, sorgligt komisk värld

Alexander Ekmans Episode 31 är fräscht kraftfull. Räkneord, rop, klappanden, varierande rytmer och främst dansarnas dräkter leder tankarna till något kanske delvis liknande engelskt polospel. Också här stannar rörelsen emellanåt upp.

Ekman, från Kista nära Stockholm har skapat Episode 31 inför examensdagen för seniorklassen vid The Juilliard School i New York år 2011. I dagsläget har han sammanlagt gjort ca fyrtiofem verk.

Mitt i allt ”ståhej” kretsar Desislava Stoeva elegant omkring i svarta tåspetsskor. Längre in på scenen punktbelyser en av dansarna de andra med ytterligare en stålampa, som hon släpar på.

Plötsligt samlas alla de övriga som publik för Samuli Poutanen och Frans Valkama, som framför ”Pojkarnas duett”. Här bryts tyvärr humorn och dansmagin för min del då den tidigare så fartfyllda helheten stannar upp inför deras, i mina ögon, onödigt utdragna pardans.

Men i övrigt känns det hela som en mångtydbar satir, med otaliga underfundiga detaljer. Ekman, född 1984, säger sig ha som mål att överraska och underhålla publiken. Det lyckades han definitivt med här.

Små monster till musik av Elvis Presley

Med ”Little Monsters”, framförd av dansare från Stuttgartbaletten, vann den unge argentinaren Demis Volpi koreografipriset i Erik Bruhn tävlingen 2011. Baletten är en kärlekssaga mellan en kvinna och en man, från deras första stund tillsammans ända till slutet.

Elvis låtar “Love Me Tender”, “I Want You, I Need You, I Love You” och “Are You Lonesome Tonight?” ramar in koreografin som börjar spännande med att vi ser mannens ryggtavla och småningom hans och kvinnans armar bakom honom som leker ömt tills hon stiger fram.

Kärleksfaserna är sedan rätt stereotypa, från den första ömheten till skedet där kvinnan, skickliga Kailey Kaba, klamrar sig fast vid mannen, superbt tolkad av Sergei Popov, och hans enda reaktion är några korta blickar tills han i slutet när de definitivt går skilda vägar kanske ångrar sig att hans händer nu är tomma.

Koreografin är däremot mycket raffinerad och lekfull. Den är i grunden klassisk, men med många fina detaljer som hennes bensparkar när han lyfter henne häftigt eller det vågade hopp hon gör i engelsk spagat rakt i hans famn.

Att avlägsna sig är att komma ihåg

Kvällens höjdpunkt blev för min del nu drygt sjuttioåriga Carolyn Carlsons If To Leave Is To Remember till Philip Glass musik. Det hade kanske att göra med ett tungt avsked jag nyss upplevt, vilket visar hur personligt allt talar till oss.

Scenbilden är tudelad med en stor, röd fönsterbåge nära rampen till vänster och bakom den ett bord med en först liggande kvinna iförd högklackade skor och en man som snart formar henne genom att dra i osynliga snören som om hon var av mjuk lera.

Bak i fonden till höger bärs ett annat bord in, som det ömsom sitts vid (i luften) och ömsom dansas på och av. Framför det bildar flere par diagonala, vertikala och horisontella rörelsemönster.

Carlson, som sammanlagt har skapat över hundra verk, utgår från den japanske författaren Yukio Mishimas liv. Här finns en vital urkraft i dansspråket och också en textrecitation som får det att tåras i mina ögon.

-We are so scared that love is not enough, so we walk away from touching, we leave every family kiss, embrace …

Livets kretslopp i jorden

Jorma Uotinen skapade sitt verk Jord 2006 för de manliga dansarna vid Den Kongelige Ballet i Köpenhamn. Han hade precis besökt Australien och fascinerats av den röda jord han såg där.

För att understryka tyngden i jordens dragningskraft använder Uotinen sig enbart av manliga dansare. Erika Turunens vinrött-terrakottafärgade höftskynken bidrar till det mustiga, nästan opiumtunga intrycket.

Dynamiken och stämningen finns också i de svepande rörelserna och i musiken, Apocalyptica. Och tribalen eller stammen dansar ju givetvis direkt på marken, här på röd sand som täcker nästan hela scenen.

Under en publikdiskussion arrangerad av Tero Saarinen Company på Alexanderteatern i Helsingfors i fjol sade Uotinen om ett verk att det skulle ha vunnit på att vara lite kortare. Det samma tänkte jag nu under en passage där dansarna bildade räta linjer och intensiteten brast för min del.

Blixtljus väcker sanden till liv

Delen med strobo ljus i ungefär tre minuter, hade gärna också fått sparas till en klimax ännu närmare slutet. Men i sig var ljussekvensen helt fantastisk, med dansarna som på ett gungfly där till och med sanden vaknade till liv.

Publiken tackade med både bravo-rop och visslingar för en högst innehållsrik kväll. Visslingarna är fina i sig, men förmodligen ödesdigra för personer med tinnitus.

Liikkeen legendat - Stjärnor inom nutidsdans - Masters of Movement har nio föreställningar på Finlands Nationalbalett 19.2- 17.3.2016.