Var ligger Karelen?

Är Karelen en dröm och en utopi? Är Karelen en föreställning som endast finns i vår fantasi och i vår idévärld - en illusion och en vision? Ett gränslöst land som finns överallt eller ingenstans?

Förutom att Karelen är ett slags Arkadien är landområdet också ett faktiskt geografiskt område någonstans mellan Finland och Ryssland.

Ett landområde som definierats och avgränsats på olika sätt under olika historiska tider.

Historiska betraktelser

I boken Landet som var – karelska kulturbilder dyker konst- och kulturhistorikern Rainer Knapas ner i våra föreställningar om Karelen, detta förlorade längtans land som vi i decennier, ja rentav århundraden, laddat med nostalgi och föreställningar av mytologiska mått.

Rainer Knapas vill understyrka att boken inte är en historiebok i vedertagen mening, trots att den handlar om historia, historieskrivning och historieuppfattningar – han ser snarare boken som en samling betraktelser över detta landområde i gränslandet mellan Finland och Ryssland. Ett område som under en lång tid varit av gemensamt intresse för våra länder:

”Olika kultur- och samhällsformer, språk och kyrkosamfund har här ställts mot varandra, levat sida vid sida eller smält samman i krig och fred. Karelens historia har tagit form i ständigt nya kapitel i en månghundraårig berättelse om krig och konflikter mellan öst och väst. Sverige och Finland har stått på samma sida, Ryssland och Sovjetunionen har varit fiendeland – i finländskt perspektiv” skriver Knapas i förordet till boken.

Intresset för Karelen går i arv

I Finland har man ett passionerat förhållande till Karelen – en passion som ofta bottnar i en personlig relation till eller upplevelse av Karelen.

Intresset för Karelen liksom Karelennostalgin går också ofta i arv, konstaterar Rainer Knapas:

- Detta helt oberoende av gränsdragningarna 1940 och 1944. De evakuerade, den förflyttade befolkningen, har sin eviga hemort i Karelen liksom deras efterföljande – detta trots att det gått över 70 år sedan kriget tog slut. Karelen finns kvar på den familjehistoriska nostalginivån, men det verkar också som om forskare, författare och konstnärer ständigt behöver ett längtans land, ett historiskt land, som motvikt till det som finns omkring dem i vardagen.

I årtionden har vi också konstruerat vårt Karelen i litteraturen, i konsten och i olika vetenskaper – ett Karelen som går i arv från generation till generation via myter och berättelser, via ikoniska målningar och symbolladdade musikstycken.

Ett Karelen laddat med föreställningar och förväntningar som kan stå i bjärt kontrast och konflikt med den verklighet som möter en Karelen-resenär av idag:

- Kollisionen handlar antagligen om att många bär på en romantisk föreställning om Karelen från Kalevalaromantikens dagar eller från 1930-talsromantikens dagar före kriget. Verkligheten idag är en helt annan, och konflikten mellan dröm och verklighet, idéer och verklighet, är sällan så stor på andra håll i Europa idag som på gränsen mellan Finland och Ryssland. Men Finland, liksom många andra länder, har alltid haft ett behov av att också på nära håll kunna peka ut någonting annorlunda, barbariskt lågt stående som motvikt till den egna förträffligheten. Och Karelen fyller många av de här funktionerna idag, konstaterar Rainer Knapas.

Karelianismen under olika epoker

Karelenromantiken har sett ut på lite olika sätt under olika tider och idag brukar vi tala om mer eller mindre avgränsade epoker av ”karelianism” – ett begrepp som myntades av konst- och litteraturvetaren Yrjö Hirn år 1939.

I början av 1800-talet florerade en vurm för Karelen och det karelska inom den akademiska världen, i slutet av 1800-talet gick Akseli Gallén-Kallela och Jean Sibelius i bräschen för det nationella uppvaknandet med avstamp i det karelska Kalevalalandet, och på 1930-40-talet reste många konstnärer, författare och vetenskapsmän till Karelen för att vistas i detta mytomspunna arkaiska urlandskap.

Det som varit gemensamt för alla dessa tider av karelianism har varit en längtan efter ett nationellt urtillstånd, en vilja att tränga djupt in i den finska folksjälen.

På finlandssvenskt håll omhuldar vi t.ex. gärna våra modernistiska författares rötter i det karelska landskapet – i närheten av Edith Södergrans hem i Raivola på Karelska näset finns idag en minnessten och en staty över katten Totti, och författarkolonin som under några legendariska somrar på 1930-talet samlades i Villa Golicke vid sandstranden i Kuokkala lever vidare i mytbildningen om ett bohemiskt umgänge i denna ”vrå mellan krigen” där finlandsvenska och svenska författare levde och skapade tillsammans i skuggan av Kronstadts kanoner.

- Karelska näset var på sin tid ett slags frizon såväl kulturellt och språkligt som mentalt för den modernism som trivdes där i samma geografiska område som S:t Petersburgsmodernismen i litteratur och konst hade gjort före den ryska revolutionen 1917-18, säger Rainer Knapas.

Lyssna på Ralf Parland i Levande arkivetsom i ett radioprogram från år 1958 minns tiden på Villa Golicke.

Är Kalevala egentligen ett ryskt nationalepos?

Vårt behov av Karelen kulminerar på Kalevaladagen som vi firar den 28 februari – den finska kulturens dag som i hög grad fokuserar på vårt nationalepos Kalevala. En dag då vi yvs över vårt finska språk och vår finska kultur.

År 1828 och 1831 reste Elias Lönnrot runt i Vitahavskarelen för att samla material till Kalevala som utkom i en första version år 1835 och i en andra version år 1849.

Rainer Knapas konstaterar att detta egentliga Kalevalaland aldrig lydde under Sverige eller Finland – i området som sträcker sig från Ule träsk till Vita havet bodde ”Kalevalafolket” i ett Karelen som i allra högsta grad var ryskt.

Kan man då överhuvudtaget kalla Kalevala för ett finskt nationalepos?

Rainer Knapas konstaterar att man nog kan anse att ”Kalevala” är ett finskt nationalepos både vad beträffar språket och geografin:

- Lönnrot satt ju i Helsingfors och sammanställde Kalevala för en vid den tiden till övervägande del svenskspråkig publik. Det tog lång tid innan den första upplagan sålde slut, noterar Knapas och fortsätter att den primära avsikten med Kalevala var att skapa ett nationalepos för Finland på landets nationalspråk finska.

Utforskandet av Karelen var en del av det första nationellt-romantiska nationsbygget i Finland från 1830-talet framåt – målet var att skapa det som JV Snellman kallade för ett ”nationligt medvetande”.

Ett landområde kan avgränsas, benämnas och definieras genom gränsdragningar, men hur definierar man ett folk: vem bor i Karelen och är karelarna ett eget folk?

Rainer Knapas konstaterar att man in på 1800-talet talade om karelarna som en av de finska folkstammarna – deras språk var antingen finska eller olika karelska dialekter. Vitahavskarelens gamla befolkning talade t.ex. olika finska dialekter.

Rysk finlandism

På samma sätt som man på finskt håll omhuldat de karelska folksagorna och -sångerna och gjort dem till en del av den finska kulturen och traditionen har man på ryskt håll likaså letat efter ryska rötter i den karelska myllan.

Det var m.a.o. inte bara Elias Lönnrot som sökte sig till Karelen på 1830-talet, utan Rainer Knapas påpekar att ”Rysslands Lönnrot”, folkloristen och språkforskaren Vladimir Dal (1801-72) också reste omkring i samma område och samlade in material för sin stora ryska ordbok liksom folksånger, sagor och sägner.

Vid sekelskiftet 1900 fanns det också kontakter mellan finländska och ryska konstnärer som hade ett gemensamt intresse för Karelen: Akseli Gallén-Kallela var t.ex. god vän med den ryske målaren Nikolaj Roerich (1874-1947) som ofta sökte sig till naturen kring Valamo kloster för sina verk.

Där vi talar om karelianism skulle man enligt Knapas kunna tala om rysk finlandism när man studerar de ryska konstnärernas, kompositörernas och författarnas intresse för Karelen och östra Finland från 1860-talet fram till de första decennierna av 1900-talet:

” ’Finlandismen’ lockade ryssarna litet på samma sätt som karelianismen finländarna, även om de saknade ett gemensamt bagage, likt det finska Kalevala. Finland var annorlunda, halvt skandinaviskt och senromantiskt till sin natur” skriver Rainer Knapas i Landet som var – karelska kulturbilder.

Möten med ”det andra”

I sin bok konstaterar Rainer Knapas att Karelens historia består av en serie möten och konfrontationer med ”det andra” eller det som ur vår synpunkt ter sig annorlunda.

I Finland har Karelen blivit en sinnebild för det förlorade paradiset, en brist, ett sår.

Enligt Knapas tenderar man på finskt håll att än idag anse sig ha någon form av äganderätt till historieskrivningen om Karelen.

Till en viss grad finns det sedan krigstiden också underförstådda regler om hur man bör ta sig an ämnet Karelen, säger Rainer Knapas:

- Boken har utkommit på såväl finska som svenska och mottagandet har överlag varit positivt, men på finskt håll finns det en viss tradition i hur man skall, får eller bör skriva om Karelen. Min mer resonerande stil faller inte direkt in i den modell som är förekommande på finskt håll – även om boken i sig inte innehåller några kontroversiella påståenden. Men de här perspektivbytena mellan finskt och ryskt uppfattas som om inte kränkande så i alla fall som ovanliga och intressanta … Men på finlandssvenskt och svenskt håll finns inte denna Karelen-barriär, utan här är man mer beredd att se på boken som ett led i att dekonstruera vår bild av Karelen genom tiderna.

Viborg – Karelens Jersualem?

Många frågor inställer sig så som hur minns vi, och varför minns vi. Är våra minnen konserverade och cementerade, eller aktiva och rörliga?

Ett gott exempel på en konkret plats som är förknippade med många konfliktfyllda minnen är Viborg, som Knapas kallar för ”Karelens Jerusalem” – en mytisk vallfartsort och ett slags helig stad för såväl finländare som ryssar.

- Under många hundra år har Viborg varit en viktig knutpunkt för många språkgrupper, kulturer och religioner, inklusive judar och muslimer, noterar Rainer Knapas. Internationalismen finns inbyggd i stadens historia. Sedan kan man ju notera en likhet med staden Jerusalem också såtillvida att det under olika tider funnits en dröm om att genom någon form av korståg återerövra Viborg - en dröm som en del ytterlighetsmänniskor i Finland kanske har än idag.

Men i Viborg finns alla möjligheter att samlas kring platsens ande, genius loci, för att tillsammans minnas och skapa rum för samlevnad – språkliga, kulturella och historiska belastningar till trots, säger Rainer Knapas:

- Bland dem som bor på Karelska näset idag finns ett ökande intresse för hembygdsforskning och för vår gemensamma historia. I Viborg finns t.ex. en grupp på den ryska Facebook-motsvarigheten V kontakte (Вконтакте) som heter ”Viborg som det var” som har över 9 000 medlemmar – här samlas man kring stadens historia och minnen.

Rainer Knapas om Karelen

19:38

Bokmagasinet

Spela upp