När en tragedi blir teater

Nu kommer teaterföreställningar om flyktingtragedin också till Norden. Tomas Jansson har besökt Teater Viirus och Stockholms stadsteater, och jämför med en tysk teaterpjäs som vågar vara både utmanande och provokativ.

”Det finns ingen seriös teater som inte förhåller sig till flyktingtragedin, på ett eller annat sätt”, slår Stockholms stadsteaters biträdande teaterchef Dritero Kasapi fast när vi träffas på Kulturhuset i Stockholm.

Han har regisserat den brittiska teaterpjäsen Lampedusa, som berättar historien om en lokal fiskare som plockar upp lik ur havet och om en ung brittisk arbetarklasskvinna som kämpar med att få sitt liv att gå ihop.

I Helsingfors arbetar Teater Viirus som bäst fram en pjäs med samma namn, men den texten skrivs utgående från intervjuer och personliga erfarenheter från besök på Lampedusa och Malta, och Finland.

I Finland är Lampedusa-pjäsen tillsvidare ett undantag, men i Tyskland finns det hur många exempel som helst på pjäser som behandlar flyktingtragedin.

Det senaste exemplet är Berlinteatern Schaubühnes Medlidande. Maskingevärets historia som till stora delar utspelar sig i Afrika, och där regissören Milo Rau utmanar publiken med att ställa frågor som varför ett drunknat barn på en europeisk strand väger tyngre än tusen döda i Centralafrika. Varför upphör den europeiska empatin och medkänslan vid EUs gränser?

Att bara vara tvungen att göra något

Hur förvandlar man dagens flyktingtragedi till teater? Vad är syftet? Att förändra världen? Att lugna det egna samvetet?

- Det är en kombination av många saker, svarar Viirus-dramaturgen Christoffer Mellgren.

- För mig är det nästan så att jag inte har ett val. Med tanke på hur påtagliga de här frågorna är, så är det snarare en fråga om hur jag ska kunna göra något som har med det här att göra, än om jag ska göra det.

Dritero Kasapi förklarar sitt pjäsval med att engelska Anders Lustgartens Lampedusa också innehåller hopp.

- Allt ser så hopplöst ut, vi stänger gränser, och ingenting blir bättre i Syrien eller Afghanistan eller Somalia.

Hoppet han syftar på, är pjäsens osannolika happy end.

Fiskaren Stefano har blivit bekant med en flykting, som väntar på att hans fru Aminata ska nå Lampedusa med en annan båt. Och när hon är på väg och det blåser upp till storm, åker fiskaren ut för att se till att hon säkert klarar sig ända fram. Och även om många drunknar den natten, klarar sig Aminata – och stunden när hon återförenas med sin man är hur berörande som helst.

Tro på att det blir bättre, om vi engagerar oss

- Vi funderade jättemycket på varför ska det vara ett happy end, ska vi inte avsluta med att Aminata bara dör, och att vi får bära den skulden vidare. Och visst, jag har råd att bära skulden, jag har en stor lägenhet som jag kan gå till, jag har råd att sitta och tänka fan vi har skuld. Men de vi berättar historien om, de behöver hoppet. Och då tänker jag att, vi som samhälle måste hjälpas åt och säga, det blir bättre om vi engagerar oss.

- Det är inte lätt, men så tänker jag det.

Stockholms Lampedusa-föreställning bygger på två monologer som varvas. Vi är ett fyrtiotal som ryms i det ruffiga källarutrymmet som fungerar som uppsättningens scen, utan rekvisita och utan scenografi och så gott som helt utan ljudbilder.

Milo Raus pjäs på Schaubühne i Berlin består också av två monologer.

Scenen är fylld av bråte, som uppspolat på en strand efter en storm, eller en olycka. Två skådespelare: Consolate Sipérius berättar sin egen historia som ögonvittne för folkmordet i Burundi där hennes föräldrar mördades, Ursina Lardi kastar in egna erfarenheter i en monolog som ser ibland desperat ibland cyniskt på flyktingströmmen.

Är det ett budskap man lämnas med så är det kanske att, alla är skitstövlar, på sitt sätt. Redan för att dagens tragedier får pågå och pågå och pågå.

International Institute of Political Murder

Milo Rau har en bakgrund med många pjäser om såkallade svåra ämnen. Via det som han kallar för International Institute of Political Murder har han satt upp pjäser om Ceausescu och Breivik, om folkmord i Burundi, om Kongo. Han har alltid varit på plats, utgått från samtal och egna erfarenheter, och han är medveten om hur litet han direkt kan påverka med sina föreställningar.

Ändå fortsätter han, eftersom det också finns något som en symbolisk handling. Han hänvisar till att startpunkten för den belgiska revolutionen 1830 var en operaföreställning i Bryssel, ”den stumma från Portici”, som lyckades ge upphov till en kollektiv känsla och en spontan resning mot de nederländska makthavarna.

Hur föreställningen på Teater Viirus i Helsingfors kommer att se ut vet ännu ingen, den får sin premiär i april. Men med Christoffer Mellgren kan jag prata om varför han tycker det är viktigt att sätta upp en pjäs som behandlar dagens flyktingtragedi.

- Det jag sa tidigare om känslan att måsta göra något, det är bara delorsak.

- I konsten är medlidandet bara halva grejen, och det jag tänker att en konsthändelse har möjlighet till är ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att resonera, att vara emotionell och intellektuell på samma gång, att man kan tillåta sej upplevelser och tankar som det kanske inte finns utrymme för på andra håll. Det kan vi bidra med.

Känslor och kunskap, förenade

Milo Rau är inne på samma linje. ”Empatin ensam är ingenting värd. Kunskap ensam är ingenting värd”, konstaterar han i en intervju på teaterns hemsida. ”Det krävs ett slags genomargumenterad förbindelse mellan emotionalitet och rationalitet. Känslor och kunskap, inte var för sig utan förenade”.

- Men det är viktigt att minnas vad jag gör och inte gör, tillägger Christoffer.

- Vi gör en föreställning, varken mer men inte heller mindre än det. Det löser ingenting i en flyktingsförläggning utanför Valetta, men hoppeligen kan vi bidra till en diskussion.

Någonstans där är alla överens. Också Dritero Kasapi pratar om hur viktigt det är att få igång det samtal som aldrig verkar komma igång, på riktigt.

- En av sakerna jag vill är att komplicera bilden, säger han.

- Det går inte att döma folk som är emot flyktingar, för det finns olika orsaker varför de tänker så, vi måste förstå det för att kunna gå vidare.

- Nu ser jag tendenser där samhället är splittrat mellan de goda och de onda, och att dela vårt samhälle i den polariseringen, att det inte går att prata och förstå varann, där den ena parten tror att den har moraliskt övertag, det bara splittrar. Med de utmaningar vi har nu har vi inte råd att vara så splittrade, och för att komma över det måste vi sitta som vi sitter i vår föreställning och lyssna på vad man har att säga. Annars kommer vi att gräva ner oss i våra skyttegravar och inte komma över, medan utmaningarna kommer att bestå.

Att få igång ett samtal

Kanske det kunde vara en teaterföreställnings mission. Att hjälpa till med att tvinga fram ett samtal.

Den ryska Viirus-regissören Tanya Weinstein pratar kanske litet skämtsamt om att hon vill att publiken skulle känna sig skräckslagen.

Eller kanske skämtar hon inte alls? Kanske är det en väg? Att inte låta publiken komma lätt undan? Kan man göra teatersalen till en osäker ort? Där man som åskådare tvingas förhålla sig till den osäkra värld som miljoner människor lever i, och vars liv vi kan påverka?

Milo Raus kommer långt i sin Schaubühne-produktion. Stockholms stadsteater kanske gör det om man, som Dritero Kasapi hoppas, tar sin produktion ut på turné för att möta skolelever och kanske en flyktingkritisk publik som inte hittar till en etablerad teatersalong.

Vad teater Viirus lyckas med, får vi se i april.