Backhoppningen är utrotningshotad i Finland

Snart är dagen här då vi kan lägga ner backhoppningsverksamheten som seriös tävlingsidrott i Finland. Grenen håller på att dö ut i vårt land. Vad tänker Skidförbundet göra åt saken?

Utvecklingen inom den finländska backhoppningen går åt skogen. Resultaten i de internationella tävlingarna blir allt sämre, de ekonomiska förutsättningarna för konkurrenskraftig landslagsverksamhet blir allt skralare, allt färre juniorer söker sig till grenen och intresset hos den finländska idrottspubliken håller på att dö ut.

Det mesta tyder på att backhoppningen i Finland håller på att gå Sveriges väg. Finländsk backhoppning med sina fantastiska anor håller på att förvandlas från en nationell toppgren till någon form av marginaliserad retrohobby – ifall den pågående utvecklingen inte ändrar kurs.

Skidförbundet står inför ett svårt dilemma. Hur skall man klara av att vända på trenden för backhoppningen i Finland då det finns varken framgångar att rida på eller några pengar för att kunna göra satsningar av olika slag som i sin tur skulle föda framgång?

Den krassa sanningen är att internationella toppresultat inte går att nå utan pengar. De beslut som Skidförbundet fattar i år, eller låter bli att fatta, kommer att ha enorm betydelse för backhoppningens existens som en trovärdig idrottsgren i Finland i framtiden.

Byte av tränare?

Jag tror och hoppas att man på Skidförbundet inte inbillar sig att ett byte av landslagstränare, oberoende av den nya tränarens tidigare meriter, ensamt gör stor skillnad i de blåvita backörnarnas brist på framgång.

Det har spekulerats om Österrikes tidigare succétränare Alexander Pointner och Polens nuvarande chefstränare Lukasz Kruczek – bra så. Det kunde vara på tiden att finländsk backhoppning ödmjukt tar emot kunskap från utlandet. Det löser ändå inte de existerande strukturella problemen – och det är på den här punkten som Skidförbundet behöver fatta modiga och kloka beslut för att rädda backhoppningens framtid i Finland.

Dålig träning ger dåliga tävlingsresultat

Finlands backhoppningslandslag står över en del världscuptävlingar i år ”för att stanna hemma och träna istället” som det heter. I verkligheten görs de här besluten för att spara pengar genom att inte skicka de undermåligt presterande hopparna till alla välrdscuptävlingar. I februari stod man över deltävlingar i Norge och den här veckan står man över världscuptävlingarna i Almaty i Kazakstan.

Det kan vara klokt att fokusera på träning då hopptekniken inte fungerar, men på alla håll i Finland är backarna inte i skick. Det finns varken pengar eller tillräckligt med frivilliga som ser till att topparna kan träna tillräckligt regelbundet i Finlands olika hörn. Även om det finns snö är backarna inte alltid preparerade. För tillfället utför de finländska landslagshopparna inte lika många träningshopp per år som konkurrenterna i andra länder – inte för att de inte orkar eller vill, utan för att förhållandena inte tillåter det. Det är mycket inom backhoppningen i det här landet som inte sköts så proffsigt som man skulle önska sig.

Då resurserna är skrala kunde det vara på tiden att koncentrera krafterna och se till att det finns åtminstone ett fungerande backhoppningscentrum i landet – med Lahtis som det naturliga alternativet. I en drömvärld kunde landslaget träna tillsammans den här veckan då man står över tävlingarna i Almaty – och med bästa tänkbara tränare dessutom.

Nu åker landslagshopparna till olika håll i landet där de tränar med sina personliga tränare. Av Finlands representanter i världscuptävlingarna i Kuopio tränar Ville Larinto i Lahtis, Lauri Asikainen i Jyväskylä, Jarkko Määttä i Kajana och Juho Ojala i Kuusamo. Man får hålla tummarna för att backhoppningsbackarna är preparerade på samtliga orter så att killarna har goda möjligheter att försöka träna bort teknikproblemen som omöjliggör långa hopp. Man frågar sig också om alla de olika personliga tränarna klarar av att erbjuda bästa möjliga lösningar för att komma åt teknikproblemen.

Continental Cup – så välkommet men så omöjligt

Även om backhoppning är en gren där det kan svänga snabbt är det beklämmande att Skidförbundet inte har möjlighet att erbjuda en lugn och sansad väg till världscupen för Finlands allt färre backhoppningslöften. Till exempel Juho Ojala debuterade i världscupen i Lahtis med rätt så tunn erfarenhet av internationella tävlingar. Hoppet från nationella tävlingar till världscupen är lite väl tufft, speciellt då de nationella tävlingarna inte håller alltför hög klass för tillfället.

Ett lämpligt steg mellan nationella tävlingar och världscupen är Continental Cupen där andra nationers backhoppare som suktar på att ta sig med i världscupen tävlar. I praktiken tävlar finländska backhoppare i Continental Cupen endast i sådana tävlingar som arrangeras i Finland. Varför? Jo, eftersom de är tvungna att stå för kostnaderna själva. Finland har ingen B-landslagsverksamhet och det finns inte pengar för att bekosta en handfull backhoppares turnerande i Continental Cupen.

Pågående junior-VM i Rumänien visar att de bästa finländska juniorerna har en lång väg till världseliten i sin egen åldersklass. Andreas Alamommo slutade bäst av finländarna på 25:e plats i den individuella tävlingen. Resultaten i JVM har sett nästan lika dystra ut i flera års tid. Att slänga in Alamommo och andra juniorer till världscupen är mer eller mindre självmord för deras självförtroende. Den rätta vägen skulle vara Continental Cupen, men i så fall är killarna tvungna att plocka fram stålarna ur egen ficka.

Ilkka Herola tillfällig räddare i nöden?

Då idoler saknas är det inte många knattar som kommer att försöka sig på backhoppning i Finland under de närmaste åren. Skidförbundet och andra potentiella vänner av backhoppning kan skatta sig smått lyckliga över Ilkka Herola och hans fina utveckling i nordisk kombination. Det ger Skidförbundet lite mer tid för att försöka rädda backhoppningen, för om Herola lockar juniorer till att försöka sig på hans gren kan en del naturligtvis fastna för backhoppning också.

VM-2017 i Lahtis bringar i bästa fall lite klirr i Skidföbundets kassa, men på basen av publikmängden under för-VM har Finlands brist på framgångar i backe tagit kål på intresset i den grenen. Risken finns att hemma-VM inte genererar några extra tillgångar för finländsk skidsport ifall publikmängden i backhoppningstävlingarna blir låg.

Hoppas man nu ändå inte tar och trycker på fel panikknapp inom Skidförbundet. Det gäller att inte blicka endast ett år framåt och försöka rädda det som räddas kan gällande backhoppningsframgångarna i hemma-VM. Nu är det faktiskt läge för att blicka lite längre framåt i tiden och på allvar försöka rädda grenens existens – dags att vakna upp och ändra rejält på strukturerna.