Brooklyn – en söt snyftare

Brooklyn (baserad på en roman av Colm Tóibín) är en vacker berättelse som känns som en gammaldags hederlig film. Den är full av nostalgi och ger utmärkta tillfällen att snyfta i biomörkret.

Det är tidigt 1950-tal och Eilis (Saoirse Ronan) ser sig tvungen att lämna Irland. Eller egentligen är det hennes äldre syster och mamma som anser att det inte finns en framtid för henne på Irland. Så Eilis tar båten till USA och börjar ett nytt liv i Brooklyn, New York.

I början är det svårt för hemlängtan är stark men så träffar hon Tony (Emory Cohen) och då börjar saker och ting kännas allt bättre. Ända tills hon måste återvända till Irland där hon sedan stöter ihop med Jim (Domhnall Gleeson) och tycke uppstår.

På Irland kommer även Eilis förflutna ifatt henne och hon tvingas inför ett val. Mannen med den trånande blicken och de stora drömmarna eller mannen med det snälla leendet och det stora huset.

En resa på många plan

Brooklyn är en skön film att se och även enkel, på ett positivt sätt. Det är vackert och välgjort, det finns stor dramatik men inte den extrema varianten. Det är en stark berättelse som hela tiden fokuserar på huvudpersonen Eilis och hennes resa (både den fysiska och den emotionella).

För Eilis visar sig USA vara ett land där hon för första gången anses vacker. Och där hon får helt nya möjligheter att ta sig fram och själv styra över sitt liv.

Eilis flyr inte oroligheter eller extrem fattigdom. Egentligen flyr hon ett inskränkt tänkande. Fast det är nåt som hon inser väldigt sent.

Sockersöt nostalgi

Men Brooklyn är också en film som sväller över av nostalgi. Det är inte bara en längtan efter det gamla hemlandet, hela filmen har ett starkt sug till ett oskuldsfullt 1950-tal. Det är en nostalgi som ibland är på väg åt det sockersöta hållet. Pojkvännen Tony, med sin italiensk-amerikanska familj, är som en klichébild, härligt gullig men ändå en stereotyp.

Brooklyn är också en väldigt snyftig film, det finns mycket sorg och saknad, men även lycka och glädje. Det hela är vackert sorgligt, en film som är uppbyggd för att publiken skall få sitta och sakta fälla några tårar, om det känns så.

Filmen är farligt nära att kantra över i en alldeles för sockrad nostalgi. Men till all tur har vi Saoirse Ronan i huvudrollen, hon kan spela med små medel och har ett känsligt ansikte. Det här är en film som kommer långt bara med en närbild på henne. Och därför är det helt rätt att Saoirse Ronan nu också är nominerad till en oscar.

Själv tycker jag att det intressantaste är att se filmen med flyktingtemat i bakhuvudet. Filmen kommenterar på inget sätt dagens flyktingkris men det är svårt att inte dra paralleller. Hur skulle vi se på Eilis idag?