Val på Irland – fungerar åtstramningspolitiken?
Republiken Irland går till parlamentsval på fredagen. Irländarna röstar egentligen om förtroende för den åtstramningspolitik regeringen fört. I bakgrunden finns också frågor om abort och gängvåld.
Irländarna ska på fredagen välja 157 ledamöter till det nationella parlamentet Dáil Éireann.
Vallokalerna öppnade klockan nio finsk tid men de omkring 2 000 röstberättigade som är bosatta på små öar utanför den irländska västkusten fick ta en tjuvstart och där inleddes själva valdagsröstandet redan på torsdagen.
Sammanlagt har omkring tre miljoner människor rösträtt.
De senaste opinionsmätningarna tyder på att regeringspartierna Fine Gael och Labour kommer att tappa stöd medan till exempel partiet som länge setts vara IRA:s politiska flygel Sinn Féin väntas gå framåt.
Det största oppositionspartiet Fianna Fáil kämpar om att återta platsen som största parti i landet – en titel partiet haft under stora delar av det självständiga Irlands historia. Det ser ändå inte sannolikt ut i ljuset av opinionsmätningarna.
Opinionsmätningarna visar att Fine Gael och Labour knappast får den mängd ledamöter som ger dem enkel majoritet.
Ett hurdant vitsord får åtstramningspolitiken?
Den största egentliga valfrågan är ingen mindre än regeringens åtstramningspolitik som ska få Irland på fötter – och gärna lite längre än så.
Irlands premiärminister Enda Kennys (Fine Gael) löften om att ”hålla återhämtningen på fötter” förutspås ändå stöta på motstånd. Många irländare frågar sig i ljuset av opinionsmätningarna till vilket pris den ekonomiska tillväxten blivit till och vem den egentligen gynnar.
Senast det ordnades parlamentsval i Irland var för fem år sedan då Irland befann sig i en djup lågkonjunktur i sviterna av finanskrisen 2008 som slog hårt mot Irland då också en enorm bostadsbubbla sprack. Det här hände efter en långvarig uppgång i ekonomin som internationellt kallades ”den keltiska tigern”.
År 2010 tvingades den dåvarande regeringen, som leddes av Fianna Fáil, söka nödlån från EU och Internationella valutafonden IMF samtidigt som den gjorde hårda och impopulära nedskärningar i välfärdssystemet. Valet 2011 ledde till ett maktskifte då Fine Gael och det socialdemokratiska Labourpartiet bildade regering.
Den nya regeringskoalitionen hade dock inte mycket annat att välja på än att fortsätta med den hårda åtstramningspolitiken.
Irlands ekonomi är på uppsving igen. Landet är en Europas snabbast växande ekonomier, något man kunde tolka som att den sittande regeringen kan sitta lugnt och vänta på att rösträkningen är över.
Så är det alltså inte.
Sjukvård , utbildning och vatten
Regeringens politik har inneburit nerskärningar i sjukvård och utbildning.
Bostadslöshet är också på tapeten. De senaste veckorna har det förekommit mycket debatt om bostadslösa familjer i städerna i Irland.
Den ekonomiska krisen har inneburit att hundratusentals irländare lämnat landet och emigrerat till länder runtom i världen, men främst Storbritannien, Australien, USA och Kanada. Hur kan regeringen tackla denna brist på utbildad arbetskraft och ”hjärnflykt”?
Irish Times-kolumnisten Fintan O’Toole uttryckte ifjol sin stora oro för Irland åter kastat bort sin värdefullaste tillgång – ungdomarna.
De vattenavgifter som regeringen infört är heller inte populära utan de har samlat tiotusentals människor till demonstrationer mot vad många ser som ett sätt att beskatta människor för en grundläggande mänskligrättighet det vill säga rent vatten.
I bakgrunden lurar också så kallade moralfrågor även om de inte blivit direkt tongivande för valrörelsen.
Ifjol sade ja Irland ja till samkönade äktenskap i en folkomröstning, mycket långt som resultat av en bred gräsrotskampanj. En liknande rörelse finns det för att ändra på den irländska abortlagstiftningen som är mycket sträng.
Två centerhögerpartier har styrt sedan 1920-talet
Det politiska fältet skiljer sig från de flesta andra västeuropeiska länder så tillvida att det är två partier som långt kunde beskrivas som centerhögerpartier Fianna Fáil och Fine Gael som styrt landet.
Partierna skiljer sig varandra främst inom en del värderingsfrågor men i stort sett ligger de nära varandra politiskt – och orsakerna till att de inte samarbetat har sina rötter främst i historiska orsaker som härrör sig till inbördeskriget på Irland på 1920-talet.
Förutom de fyra större partierna finns det en rad mindre partier som förutspås få ett stöd på några procent.
De gröna ser ut att kunna göra en comeback i parlamentet efter att ha fallit ur senast.
Sinn Féin på frammarsch
Det parti som ser ut att gå starkast framåt Sinn Féin som för tillfället har 14 platser i parlamentet men förutspås kunna öka rejält och få upp 24 av ledamöterna.
År 2011 fick Sinn Féin 10 procent av rösterna medan partiet i olika opinionsmätningar seglat mellan 15 och 19 procent för partiet.
Partiet är det största i nordirländska val men nu verkar det som om Sinn Féin på allvar skulle kunna göra ett gott val också i republiken. Adams själv gav upp sin plats som representant för valdistriktet västra Belfast och sitter nuförtiden i parlamentet i republiken Irland, invald från grevskapet Louth vid gränsen.
Den här typen av gränsöverskridande politik är inget nytt på Irland – exempelvis den tidigare presidenten i republiken Irland Mary McAleese är född och uppvuxen i Ardoyne i norra Belfast. Det är ett område som präglades starkt av våldsamheterna som rasade i provinsen från slutet av 1960-talet fram till i början av det nya årtusendet.
Gerry Adams – två sidor av berättelsen
Sinn Féins ordförande Gerry Adams har varit ledare för partiet sedan 1980-talet.
Han är kanske inte den typiska europeiska partiledaren då han varit ordförande för ett parti som öppet varit den irländska republikanska armén IRA:s politiska gren.
Det segment i den irländska pressen som har gått hårt åt Gerry Adams och Sinn Féin har inte varit nådigt och Sinn Féins roll under oroligheterna i Nordirland tas ofta upp.
Den andra sidan av myntet är bilden av Gerry Adams och Sinn Féin som partiet som var med om att skapa fred i Nordirland och medvetet hållit fast vid fredsprocessen.
Det är ingen hemlighet att Gerry Adams tvingas gå på en hårfin gräns där det i den ena vågskålen finns IRA-veteraner och det som kunde kallas arvet från oroligheternas tid och det i den andra vågskålen finns en vilja av att framstå som ett alternativ till den åtstramningspolitik som präglat Irland sedan den ekonomiska kraschen – och i förlängningen kanske också tanken om att bli en del av det politiska etablissemanget.
Gängvåld har blivit en valfråga
En fråga som klättrat upp bland de heta samtalsämnena på slutrakan inför valet är tryggheten. Sinn Féintoppen Martin McGuinness berömda citat om att ”vapnet har lämnat irländsk politik för gott” kommer i ny dager.
Den här gången härrör sig dock inte oron för våld från konflikten i Nordirland. Däremot är det skottlossning på gatorna i Dublin som ligger i fokus.
För några veckor sedan gick fyra män beväpnade med automatvapen in på ett hotell i Drumcondra norr om Dublins centrum och dödade en person och skadade två i vad som tros vara en del av en uppgörelse mellan kriminella gäng.
I hotellet pågick en invägning inför en boxningsmatch och flera turister befann sig i hotellet då dådet inträffade. Några dagar senare sköts en man ihjäl på öppen gata i Dublin i vad som misstänks vara en hämndattack.
Den här typen av våldsdåd är inte direkt ovanliga nyheter i irländska medier men den här gången har de skett mitt bland turister och så kallat vanligt folk mitt på ljusan dag.
Det har höjts röster om att den irländska polisen Garda Síochána inte har tillräckligt med resurser eller att de rättare sagt riktas fel.
Det kan inte vara meningen att polisens främsta uppgift är att agera säkerhetsvakter på knarklangarbegravningar, skrev Irish Independent efter dådet.
Resultaten i valet kan dröja över helgen på grund av det irländska valsystemet som bygger på att väljaren rangordnar kandidaterna. På lördagen borde det finnas en preliminär prognos för hur valet kommer att gå.