Kommuner ger gott betyg åt rehabvård - trots att kvalitetsmätare saknas

Det blir en stark 8:a i medelvitsord då de svensk- och tvåspråkiga kommunerna får utvärdera hur de lyckas med rehabiliteringen av sina äldre. Det visar den enkät Svenska Yle låtit göra.

Enkäten har inte besvarats av Åbo, Hangö, Ingå, Korsholm, Malax, Vörå, Oravais och Karleby. Åland har lämnats utanför enkäten.

Bland de större kommuner som tycker att deras insatser är värda en nia finns Helsingfors, Raseborg och Pargas. En åtta ger sig bland andra Vanda, Esbo och Vasa.

Samtidigt visar resultaten att finns det en stor variation i hur den här sortens vård är ordnad.

Uppgifterna bygger på enkätsvar från kommunerna. Siffrorna är därför inte direkt jämförbara.

Många kombinerar rehabiliteringen med andra akuta eller långvariga insatser. Andra har, eller står i beråd att, bygga upp nya enheter som är specialiserade på rehabilitering av äldre.

Likaså finns det en stor variation i hur stor den specifika rehabiliterande personalen är i förhållande till patientantalet.

Varierande personal

I Sjundeå finns exempelvis ingen rehabiliteringsavdelning utan formellt rehabiliteras de som behöver det på hälsocentralens bäddavdelning. Avdelningen har tjugo platser och av de två fysioterapeuter som finns i Sjundeå har en halv tjänst reserverats för bäddavdelningens patienter. Den genomsnittliga vårdtiden är 23 dagar och Sjundeå bedömer att vårdinsatserna är värda en nia.

Verksamheten utvecklas mot det bättre, och det har redan skett stora framsteg.

― Sibbo kommun, vitsord: 8

I Vasa går det en fysioterapeut på 22 patienter. Dessutom finns fem fysioterapeuter ute på hemvårdens område, och utöver det finns ett rehabiliteringsteam som betjänar dem som ska hemförlovas från sjukhuset. Kommunen har satsat på att avveckla den gamla sortens bäddavdelningar, som många gånger innebar att patienterna tillbringade åratal på avdelningen. Numera räknar man med att de som rehabiliteras tillbringar cirka tre veckor på avdelningen. Utöver dem väntar de patienter som är på väg till serviceboende i snitt tre, fyra månader på att flytta vidare. Vasa ger sig själv en åtta i betyg.

Svårt mäta kvaliteten

Vid Institutet för hälsa och välfärd (THL) betvivlar överläkare Matti Mäkelä inte alls att kommunerna tycker att de lyckas bra. Samtidigt är han lite förvånad över att alla gett sig så goda vitsord som åttor och nior.

- Det kan hända att de har lite låga målsättningar. Kanske de gjort vad de tänkte göra, ökat antalet fysio- och ergoterapeuter och definierat nya patientprocesser. Men har man mätt kvaliteten på vården?

Att han frågar det beror på att det inte finns några kvalitetsmätare för rehabiliterande vård, varken för unga eller äldre. Inte heller finns det någon myndighet som tar på sig ansvaret för att samla in information om eller övervaka verkligheten ute i landet.

2 min

Kommuner ger ett bra betyg åt sin egen rehabvård - Spela upp på Arenan

Ingen har informationen

När vi kontaktar Valvira säger de att ämnet är oerhört viktigt, men inte sorterar under deras ansvarsområde. Vid THL säger Mäkelä att det är Valvira som är den övervakande myndigheten medan hans organisation forskar i och informerar om vårdkvalitet i allmänhet. Planer på att inom snar framtid åtgärda kunskapshålet finns inte.

Det man däremot ägnat en hel del tid till är att utreda hur kommunerna allmänt övervakar äldrevården. Lagen om äldreomsorg trädde i kraft sommaren 2013 och den innehåller en rad föreskrifter om tjänster för äldre. Tiden efter lagen har för både Valviras och THL:s del delvis gått till att kartlägga hur de kommunala tjänsterna de facto ser ut och till att bygga upp ett permanent uppföljningssystem för egenkontroll.

Lagen innehåller en del entydiga skyldigheter som myndigheterna bedömer är lätta att övervaka: varje äldre ska ha en serviceplan som stödjer den gamla och varje kommun ska ha ett äldreråd. Övriga skyldigheter, så som att tillgodose servicebehov som garanterar äldres funktionsförmåga, finns också inskrivna men med formuleringar som är mångtydiga.

Minuträknande gav resultat

Det saknas tydliga formuleringar om rehabiliteringen för äldre och det saknas också kvalitetsmätare för den.

- Därför kan kommunerna tycka att de är bra på det men om de inte mäter innehållet i vården så vet de inte egentligen hur bra de är, säger Mäkelä.

I Villmanstrand levde man inom ramen för vårdområdet Eksote i tron att man är ganska bra på detta. Då hälsocentralssjukhuset skulle omvandlas till rehabiliteringscentret Armila beslöts det ändå att man också ska mäta innehållet i vården och i brist på befintliga kvalitetsmätare infördes tidsräkning.

- De började faktiskt med hjälp av en klocka räkna varje minut patienten använder för rehabilitering under dagen. Det handlade både om vad fysio- eller ergoterpaueten gör, vad patienten själv gör och vad vårdpersonalen gör. Då fick de konkreta siffror som överraskande dem själva. Efter det lade de upp nya mål. De beslöt bland annat att rehabiliteringen måste bli mycket intensivare och att patienten också måste ha rehabiliterande verksamhet under veckosluten. Följden av förändringarna var att rehabiliteringstiden per patient ökade markant och att antalet patienter som kunde åka hem gick upp, säger Mäkelä.

Han understryker att rehabilitering alltid är en individuell process som beror på vilken funktionsnedsättning patienten har och vilka de realistiska målsättningarna för just den personen är. Allt det här skrivs i regel in i individens patientjournaler på ett sätt som inte går att omvandla till en helhetsbild för hela avdelningen, än mindre jämföras nationellt. Den konkreta klockan kunde enligt honom fungera som någon slags innehållsmätare.

- Det är förstås ett problem att vi har inte har någon nationell data på kvaliteten eller processerna inom rehabiliteringsvården.

Gamla tradtioner kan inverka

I de berättelser som vi samlat in från flera anhöriga och patienter i alla fall fram många konkreta problem, som de varit med om.

Några som själva jobbar som vårdare inom äldreomsorgen har också skrivit om hur de själva skulle vilja tillämpa ett rehabiliterande arbetssätt, men om hur de inte får stöd för det från sin arbetsledning. Ett annat problem de för fram är att det kan vara så bråttom att de helt enkelt inte hinner med någonting extra.

Matti Mäkelä betvivlar inte att den finländska äldrevården lider av ett kvalitetsproblem. Samtidigt som han tror att kommunerna har ett uppriktigt intresse att förbättra vårdkvaliteten så dras vi nationellt fortfarande med starka traditioner från långvården. Det innebär exempelvis att vårdpersonalen ser ganska snävt på sin egen roll i det hela. För rehabiliteringsvårdens del betyder det att en specifik personal anses vara den som sköter den biten, medan den övriga personalen har andra uppgifter. Men för en fungerande rehabilitering krävs det att alla är med.

När kommunerna rapporterat till oss om hur de arrangerat sin rehabilitering har flera också meddelat att rehabiliteringspatienterna delar avdelning med dem som får vård i livets slutskede.

Är det lyckade lösningar?

- Det är kanske inte alltid så lätt att hålla igång kunnandet på de områdena inom samma arbetsgrupp utan det brukar bli bättre kvalitet i arbetsgrupper med homogena målsättningar då personalen också får utveckla sitt kunnande.

Temat behandlas också i måndagens Slaget efter tolv på Radio Vega, samt i TV-Nytt klockan 19.30. Läs även mer om de erfarenheter av äldrevården som både anhöriga och äldre har delat med sig av till oss.

Slaget efter tolv - dagens debatt: 14.0.16 Varför är det så svårt att få rehabilitering?

Programmet är inte längre tillgängligt

Denna artikel bygger på ett tips till Spotlights tipssida. Här kan du läsa tipset som artikeln bygger på.