"Nu dansar alla med alla"

En gång om året åker Mensur Mehmedagic och hans kompisar från Närpes, till Åbo, för att stiga ombord på kryssningsbåten. Balkan-kryssningen pågår i ett dygn och sägs vara den bästa festen i Europa, just då.

- Man köper biljetter långt i förväg och bara längtar, säger Mensur.

Man tänker, snart är det Balkan Cruise, snart är det Balkan Cruise och sedan plötsligt, ojdå! Vi far ju om en vecka!

Mensur

Melisa Elkaz åkte också med i år.

- Det är så häftigt, säger hon. För alla kommer dit. Serber, makedonier, kroater och bosnier.

- En hel båt fylld med Balkan och fastän vi har krigat mot varann så märks det ingenstans.

- Jag är ju född efter kriget, säger Melisa som är muslim från Bosnien.

- Men det finns också många serber som är födda efter kriget och jag tror inte att serber och muslimer är födda att hata varann. Såna intryck får vi bara av föräldrarna.

Melisa säger också att hennes pappa klarade sig ut ur kriget på Balkan tack vare att en serb gav honom ett hus att bo i.

- Men han var med om mycket innan det såklart. Och det är klart att jag tycker synd om mitt eget folk. Det gör man alltid.

Därför finns det vissa gränser, en går vid giftermål. Melisas framtida man kan inte komma varifrån som helst på Balkan, utan han måste vara muslim och från Bosnien. Annars kommer historien lite för nära.

- Fast jag vill vara vän med alla, säger hon.

Jag är inte sån att jag anklagar en hel religion eller ett helt folk bara för en sak.

Melisa

På Balkan-kryssningen dansar också alla med alla, både på dansgolvet och i korridorerna.

Enisa Mehmedovic var också med och kan inte jämföra kryssningen med någon annan fest.

- Tänk bara, tre religioner på samma båt, säger hon. Katoliker, kristna och muslimer. Och alla är glada.

Ute på däck presenterade hon sig alltid för den som råkade stå där och och röka.

- Och ingen brydde sig fastän jag sa att jag hette Enisa. Det är ju ett muslimskt namn. Och inte brydde jag mig heller fastän de sa att de hette Johanna eller Susanna, eller något annat kristet.

Enligt henne är det inte vanliga mänskor som skapar krig.

- Det är ju politiken, säger hon.

Politikerna gör att mänskor måste kriga mot varann.

Enisa

Hon var elva år när hon kom till Finland som krigsflykting.

- Först ville jag inte tänka tillbaka på allt som hänt, men till sist måste man, säger Enisa som började tänka tillbaka på kriget så sent som i fjol.

När hon hade kommit fram till Närpes med sin mamma och sina två systrar tog det ännu ett helt år innan hon fick veta var hennes pappa fanns.

- Vi visste inte ens om han var död eller levande. Men så ringde de en dag och sa att nu är han på väg till Vasa.

Han hade klarat sig tack vare många serbiska vänner som hjälpt honom.

- Vi mötte honom där på flygfältet, och det var förstås härligt att ses, men han var jätte, jätte på fyllan. Och då jag frågade honom varför han druckit så mycket så sa han att han var så flygrädd, skrattar Enisa.

- Först överlevde han ett helt krig. Sen var han ändå rädd att flyga.

- De flesta har gått vidare från allt det där nu, säger Enisa som åker ner till Bosnien i sommar för att vara vittne på en kristen väninnas bröllop.

- Alla mina baltiska vänner är väldigt excentriska, säger Felix Andersson. Och på deras bröllop lär det vara mycket dans, mycket folk och mycket fest.

Felix jobbar som hyttvärd och bäddar sängar i sin korridor medan festen pågår. Det har inte undgått honom att en specialkryssning är på gång.

Han har varit med om flera specialkryssningar i sitt jobb. Rockabilly, pensionärskryssningar och även kristna kryssningar.

Kristna kryssningar är mina favoriter, för då är det ingen alkohol på båten.

Felix

Luciano Herrera kommer också från Stockholm och är en av passagerarna. Han är halvsvensk, halvsydamerikan.

- Jag är både och. Det är väl roligt att vara lite blandad, liksom?

Han brukar åka på Balkan-kryssningen, även om han inte härstammar från Balkan.

- Jag känner mig så fri här, säger han.

- Här spelar det ingen roll varifrån man kommer. Hemma är vi alla utlänningar på något sätt, men här räknas bara våra personligheter.

Han har pratat med minst femtio personer på resan, hittills.

- Vi jämför våra länder lite grann. Men mest pratar vi om hur vi är som personer, säger han.

I grund och botten är alla mänskor samma person, på något sätt. Vi har bara varit med om olika upplevelser.

Luciano

Mensur Mehmedagic tycket att det enda felet med kryssningen är att det räcker så länge till nästa gång.

Mensur, Enisa och Melisa är alla med i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen här.