Filmrecension: A Bigger Splash - heta skådisar i ljummen film

En rockstjärna, en producent, en hunk och en lolita möts under den italienska solen. Och ändå är det allt annat än självklart att man smälter inför detta heta drama.

Vi befinner oss vid en villa på sydliga breddgrader. Hettan dallrar över det torra landskapet. Samtidigt går det hett till i poolen där ett par har sex.

Ingen säger någonting.

Därefter ser vi paret lämna sin villa för att köra mot en strand. En strand där de gnider in varandra med lera som sedan får torka på deras perfekt formade kroppar.

Fortfarande är det ingen som säger något.

Men så ringer en mobil och en man som heter Harry meddelar att han vill bli avhämtad på öns flygplats.

Tystnaden är bruten – spelet kan börja.

Fyra färgstarka personligheter

A Bigger Splash är ett persondrivet drama om människans sämsta instinkter. Lusten att äga det som inte tillhör en. Lusten att kontrollera. Att förstöra. Att stå i centrum.

Lusten - helt enkelt. Då den övergått från att vara en positiv dravkraft till att bli förgörande.

Marianne (Tilda Swinton) är rockdivan som tappat rösten, Harry (Ralph Fiennes) den maniske producenten som mellan varven verkar ha tappat förståndet.

Paul (Matthias Schoenaerts) är rockdivans sexige älskare som försöker hålla sig borta från alkohol. Och unga Penelope (Dakota Johnson) uppges vara Harrys dotter - en sexig lolita som inte skulle drömma om att hålla sig borta från någonting som kan förse henne med en kick.

Det är med andra ord bäddat för problem.

Vilket understryks av talande blickar och en lika talande natur. I kombination med tillbakablickar som avslöjar var dessa personer tidigare befunnit sig i förhållande till varandra.

Ansträngd seriositet

Det finns mycket som fungerar i Luca Guadagninos remake av Jacques Derays La Piscine från 1969. Utgångsläget är spännande och den emotionella laddningen ligger som ett svettigt filter över varje bild.

Trots detta blir slutresultatet förvånansvärt tamt. Och fullt av frågor. I negativ bemärkelse.

Hur skall jag som betraktare orka bry mig om dessa oerhört självcentrerade människor? Vad vill regissören egentligen säga?

Att människor har en tendens att kväva varandra med sina känslor? Att det finns olika arter av tystnad? Olika grader av lögn och otrohet?

Visst. Men det visste vi redan.

Kontentan är att det inte räcker att ha originella Swinton och karismatiske Fiennes på rollistan för att förse en film med konstnärlig trovärdighet. Däremot är det helt klart att de förmår höja nivån på vilket skådespel som helst.

I slutändan är man ändå besviken på en filmupplevelse som bygger mera på en studie i gott skådespelararbete än på ett emotionellt engagemang i en god historia.