Eurozonen – hur borde den fixas?

De senaste årens turbulens inom euroområdet har lett till en diskusson om vad som är fel med euron och vad man kunde göra för att valutaunionen skulle fungera bättre. En ny e-bok kommer med flera förslag.

E-boken How to fix Europe´s monetary union: Views from leading economists är skriven av 25 kända nationalekonomer verksamma vid universitet och forskningsinstitut i Europa och USA. I artikeln refereras en del av skribenternas förslag. Du kan ladda ner boken här.

Boken utgår från tanken att man kommit bara halvvägs när det gäller att få en fungerande valutaunion (EMU). Ingen av skribenterna anser att EMU och euron är så dåliga att man borde slopa systemet och återgå till de nationella valutorna.

Många av de åtgärder som vidtagits på senare tid – bankunionen, den planerade kapitalunionen och EU-kommissionens kontroll av de nationella budgetarna – är steg i rätt riktning. Men så gott som alla deltagare i antologin vill att samarbetet ska drivas vidare.

Antologin är en fortsättning på en tidigare rapport som handlade om en gemensam syn på krisen inom euroområdet. En annan utgångspunkt är ”de fem ordförandenas rapport” från hösten 2015.

Centralisering och decentralisering

Barry Eichengreen och Charles Wyplosz ställer upp fyra kriterier som måste förverkligas för att eurozonen ska överleva. De argumenterar för att finanspolitiken (skatter och offentliga utgifter) måste decentraliseras. Det är precis tvärtemot vad de övriga skribenterna i föreslår i antologin.

Eichengreen och Wyplosz pekar på att försöken att centralisera finanspolitiken har misslyckats. Utsikterna för en politisk union är dessutom svaga. Därför skulle det vara bra att åternationalisera finanspolitiken, menar Eichengreen och Wyplosz.

- Man borde avstå från fiktionen att finanspolitiken kan centraliseras. Efter att ha gett upp den nationella penningpolitiken kunde en nationell finanspolitik föra med sig större stabilitet.

När det sedan gäller penningpolitik och finansövervakning borde den centraliseras ännu mera. Det här ställer två krav på Europeiska centralbanken, ECB.

För det första borde ECB bli mer genomskinligt i sitt beslutsfattande. Om representanterna för de nationella centralbankerna (till exempel Finlands Bank) är ett hinder för större öppenhet borde man göra sig av med dem. Dessutom borde ECB avstå från att ha enbart ett mål för sin verksamhet: att hålla inflationen under, men nära två procent.

För det andra borde ECB få en försäkran att Tysklands författningsdomstol inte ställer sig på tvären då ECB förverkligar sina köp av stats- eller andra obligationer (kvantitativa lättnader).

Bankunionen borde genomföras för att placerare och deponenter ska ha en klarare uppfattning om ansvarsfördelningen.

Det fjärde kriteriet gäller omstrukturering av skulder. Här menar Eichengreen och Wyplosz att skuldsaneringen kan vara antingen centraliserad eller nationell.

Nya institutioner föreslås

Agnès Bénassy-Quéré argumenterar för att bankunionen och den Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) är steg i rätt riktning. Båda borde ändå förstärkas och dessutom borde finanspolitiken koordineras bättre. Det kunde man göra genom att grunda ett nytt organ, Europas finansstyrelse (European Fiscal Board). Den skulle vara självständig och koncentrera sig på att styra balansen mellan fiskal disciplin och stabiliserande ekonomisk politik.

Enligt Jean Pisany-Ferry har man i reformen av EMU tagit enbart halva steg hittills. Också han föreslår en ny organisation för valutaunionen, en europeisk valutafond, European Monetary Fund. Den skulle förbättra övervakningen, föra bankunionen vidare, skapa nya mekanismer för stater som står på konkursens brant och dessutom introducera euroobligationer (Eurobonds) ”av någon sort”.

Pisany-Ferry medger att förslagen knappast kommer att gå igenom politiskt. Men å andra sidan är en förbättring av Eurozonen ett långsiktigt projekt och det är bra att börja diskutera olika reformer i ett tidigt skede.

Gemensam finanspolitik

Alla skribenter förespråkar inte en gemensam finanspolitik för eurozonen (Eichengreen&Wyplosz). Men de flesta skribenter i den här antologin verkar ha en positiv syn på koordinerad finanspolitik.

Guido Tabellini anser att eurozonen borde få en gemensam finanspolitik för att upprätthålla den finansiella integrationen och stabiliteten. Också han har en institutionell lösning på problemet. Han föreslår ett europeiskt fiskalt institut, European Fiscal Institute. Det skulle byggas upp enligt liknande principer som ECB.

Men ett sådant arrangemang stöter på två problem, säger Tabellini. För det första måste länderna ge upp en del av sina skatteintäkter till förmån för den nya finanspolitiska organisationen. För det andra kan det bli slitningar mellan länderna eftersom kostnader och fördelar inte är symmetriska.

Dels får svaga och skuldsatta ekonomier en större fördel av de ”stabilitetsobligationer” som Tabellini föreslår. Dels skulle dessa länder förlora mera av sin suveränitet än länder som sköter sig.

Tabellini påpekar också att en finanspolitisk motsvarighet till ECB skulle kräva en ändring av grundfördragen inom EU och därför inte realistisk på kort sikt.

Misslyckad Greklandspolitik

Också Nobelpristagaren Christopher Pissarides tar avstamp i det faktum att det inom valutaunionen finns ekonomier med väldigt olika ekonomiska förutsättningar och konjunkturlägen.

Läget har bara förvärrats av den politik som Trojkan (EU, ECB, IMF) tvingade Grekland att acceptera, menar Pissarides. Den interna devalveringen i Grekland ledde till en ond spiral som berodde på att den inhemska efterfrågan minskade drastiskt.

Trots att exporten ökade som en följd av lägre enhetsarbetskostnader räckte detta inte till att dra landet ur krisen, eftersom exportens andel är så liten i Grekland.

Pissarides argumenterar för ett allt intimare samarbete om finanspolitiken. Han tycker att de program som Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) har genomfört i princip är bra, men helt otillräckliga.

Enligt Pissarides borde regeringarna kunna övertyga sina parlament och väljare om att det kan behövas stora summor till krisländer. Men det bygger på två villkor: att man har en bra fiskal disciplin i alla länder och att det är frågan om en verklig kris (som har uppkommit trots att krislandet har följt en disciplinär ekonomisk politik).

För det här krävs ett närmare finanspolitiskt samarbete med bättre övervakning än nu. Dessutom kunde man ta i bruk gemensamma euroobligationer. Pissarides anser att man borde grunda ett finanspolitiskt råd, Fiscal Policy Council utan beslutande makt, men med rådgivande styrning.

Centralbanker är bra på att bromsa en överhettad ekonomi och få ner inflationen. Men det är betydligt svårare att göra tvärtom, skriver Refet S Gükaynak. Också Gükaynak förespråkar en fördjupad bankunion, ökad finanspolitisk koordinering och strukturella reformer framför allt inom arbetsmarknaden.

Lönebildningen och produktiviteten

Länderna inom eurozonen är allt för heterogena menar för sin del André Sapir. Därför borde man aktivt jobba för att minska heterogeniteten. Den syns framför allt inom arbetsmarknaden.

Eurozonen stampar på stället ifall man inte kommer åt de institutionella skillnaderna mellan medlemsländerna när det gäller arbetsmarknaden. Alla länder borde ha institutioner som garanterar att löneutvecklingen följer produktivitetsutvecklingen.

Det här kunde minska risken för asymmetriskt beteende som svar på plötsliga chocker. Samtidigt kunde man minska motståndet mot samordnad finanspolitik.

Eftersom en del länder har strukturella problem i lönebildningen är andra länder rädda för att stödåtgärder till dessa länder kan leda till permanenta utgifter ifall strukturella reformer inte genomförs. Därför borde lönebildningen bli mera enhetlig och motsvara förändringar i produktivitet, anser Sapir.

Det finns en aspekt som skribenterna är ovanligt ense om: det kommer att bli oerhört svårt att nå konsensus om ett utökat samarbete när det gäller skatter och offentliga utgifter. Länder som Tyskland och Finland, som har sina offentliga finanser i hyggligt skick (relativt sett) är ovilliga att börja finansiera länder som är överskuldsatta.

Här är några frågor som skribenterna är överens om:

• bankunionen måste utvecklas och slutföras;
• säkra en riskfördelning inom euroområdet för att motarbeta chocker utifrån;
• koordinera finanspolitiken samtidigt som den ekonomiska disciplinen skärps på nationell nivå;
• strukturella reformer måste genomföras för att få valutaunionen att fungera bättre;

Just nu har EU fullt upp med att försöka lösa flyktingproblematiken. Därför kommer alla förslag som kunde få euroområdet att fungera bättre att skjutas på framtiden. Men den pausen borde användas till att diskutera förslagen, påpekar många skribenter.

Eller som Nobelpristagaren Pissarides uttrycker saken:

- Det behövs vissa villkor för att göra en gemensam valuta i olika ekonomier till en framgång och euroområdet uppfyller dem inte.