Film som tv-serie, innan det blev mode

Redan på 1980-talet fanns det tv-serier som lockade till nonstoptittande. Tomas Jansson minns högen med vhs-kassetter som innehöll 30 timmar Heimat, och ett möte med regissören Edgar Reitz. Som bäst visas seriens alla 56 timmar på YLE Teema.

Det måste ha varit ett veckoslut, tidigt 90-tal någongång, långt innan dvd-boxarna och mängden tv-serier som lockade fram idén om att titta igenom hela säsonger nonstop tillsammans med goda vänner. Men istället för dvdn hade jag en hög med vhs-kassetter som jag hade bandat, andra säsongens alla 25 timmar med undantag av några tio sekunder nu och då som saknades för att jag mitt under bandningen hade varit tvungen att byta kassett. Plus några av första säsongens timmar.

Heimat var en tv-serie som smakade film långt innan det blev vardag. Och i Helsingfors har Heimats andra säsong faktiskt visats också på biograf, inom ramen för Helsingfors Festspel 1997. I samband med det träffade jag regissören Edgar Reitz, som ända sedan 1979 hade jobbat mer eller mindre uteslutande med historien om familjen Simon. Ett mammutprojekt som (antagligen) avslutades så sent 2013.

Vad det var som fick honom att satsa 35 år på ett och samma projekt ska jag återkomma till.

Att på riktigt kunna sjunka djupt in i en annan tid

Det som var magiskt med Heimat var just det som har gjort tv-seriekonceptet så dominerande under det senaste decenniet: möjligheten att kunna sjunka riktigt riktigt djupt i en epok eller ett tema, att kunna ge berättelsens karaktärer tid att på riktigt utvecklas och fördjupas, och att ge tittaren en chans att under en längre period leva karaktärernas liv.

Talar man tidiga banbrytande tv-serier kom Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap redan 1973, visst, men det var mer som ett kammarspel, mera teater än film. Fassbinders Berlin Alexanderplatz-serie kom 1980. Men det var Heimat som, åtminstone för mig, var först med att kännas mera film än tv-studio.

Första säsongens 15 timmar började sändas 1984. Där får vi i flera decennier, allt från första världskrigets slut, följa berättelsen om familjen Simon och det lilla bysamhället Hunsrück 100 kilometer västerut från Frankfurt, med den till en början unga kvinnan Maria (Marita Breuer) som centralfigur. Det är en historia om den tidens vardag, men framför allt om en människas rötter, hur man desperat kan söka sina egna stigar och ett annat hem men hur ens rötter alltid ändå följer med. Om inte annat så med språket. Dialekten spelar en väldigt central roll i berättelsen, också när miljön i den andra säsongen inte längre är byn Schabbach utan storstaden München.

När jag tidigare i år såg den första säsongen på nytt kunde jag reagera på det vansinnigt långsamma tempot, men samtidigt fascineras jag fortfarande av att regissören Edgar Reitz så totalt vågar fokusera på vardagen. Istället för enskilda dramatiska händelser är det vardagen som för historien vidare. Och samtidigt skapar han så elegant en bild av tiden - inklusive nazismens uppkomst, hur figurer smygande dras med i vansinnet, av olika orsaker.

3.700 statister!!!

Epoken trollar Reitz fram inte minst med hjälp av ett hisnande antal statister. Förutom 170 talroller använde han sig av närmare 3.700 amatörer!

Första säsongen 1984 fick en tv-publik på 10 miljoner bara i Tyskland, och redan ett år senare var Reitz igång med att planera fortsättningen. Efter en sju år lång arbetsprocess och 557 (!) inspelningsdagar fick den andra säsongen sin urpremiär i augusti 1992.

Det var just denna Die Zweite Heimat som jag bandade på vhs-kassetter, alla 25 timmar, och det var den som fick mig att planera veckoslut med nonstoptittande.

Den Heimat-säsongen var min absoluta favorit, en spännande resa in i en tid som nästan hade varit min men ändå var något helt annat. Om första säsongen hade varit avlägsen historia för mig, var andra säsongens händelser och figurer lättare att identifiera sig med, med sonen Hermanns äventyr i 60-talets konstnärskretsar i centrum. Också den fungerar som en fin tidsbeskrivning, här finns krocken mellan det konservativa efterkrigstida och den nya ungdomen, mellan krigets arv och dem som vill göra upp med historien, här finns kravaller, och Berlin - och nu när den säsongen börjar snurra på YLE Teema känns det extra spännande att återse den. Håller den fortfarande? Kommer jag att förstå vad det var som fick mig att tycka så mycket om den då för över 20 år sedan?

Edgar Reitz har också skrivit tidens jakt efter en ny filmestetik in i berättelsen. På 60-talet hade han själv varit med om att mynta det i Tyskland så klassiska begreppet ”papas kino ist tot” (pappas film är död), revolten mot den så konservativa tidigare generationen filmskapare, så kanske är det nästan förutsägbart att Die Zweite Heimats persongalleri också innehåller en kvartett filmentusiaster som jobbar med att hitta nya uttryck för filmen.

1997 i Helsingfors

Det var just denna andra säsong som hämtade Edgar Reitz till Helsingfors.

Jag minns hur några Heimat-vänner satt i Kino Engels lilla mörka salong och samtalade med den då 65-åriga regissören, som på engelska med väldigt stark tysk brytning beskrev sin dröm om att Heimat-serien skulle tas som film.

- För mina tv-producenter är det här förstås en serie, och det är tack vare det som vi alls fick någon finansiering. När filmen sedan var klar försökte vi förstås få ut den till biografer, men det var svårt eftersom ingen kunde tro på att det ens var möjligt att hitta en publik som var beredd att sitta så många timmar i en biosalong.

En speciell ingrediens i Heimat-serierna är musikens starka närvaro, speciellt i andra säsongen som till stora delar utspelar sig i musikerkretsar, med Hermann och Clarissa som båda utbildar sig vid Münchens musikhögskola. Clarissa som cellist, Hermann som söker sig mot den experimentella elektroniska klassiska musiken.

- Musik är mitt liv, skulle jag få ett nytt liv skulle jag vara kompositör, berättar Reitz i Helsingfors.

Behövde skådespelare som också var musiker

- För den andra säsongen behövde vi väldigt många personer som var både skådespelare och musiker, eftersom jag önskade att de alla skulle spela själva. Vi gick ut till alla teatrar och teaterskolor, två av mina assistenter ringde runt hela Tyskland, vi hade ett tusentals personer som kom till castingsessionerna, så bara det tog oerhört jobb mycket tid.

Men så var det frågan hur det alls kom sig att Reitz karriär kom att handla just om det här mammutprojektet?

Som alltid behövdes det många pusselbitar som vid rätt tidpunkt råkade passa ihop.

- 1978 hade jag gjorde en storsatsning som blev en kritikerkatastrof, och efter den drog jag mig tillbaka långt bort för att fundera på vad jag skulle göra av allt. Jag gick igenom min karriär och funderade på varför en hantverkarson från Hunsrück inte hade stannat hemma. Så började jag gå igenom min historia, jag skrev och skrev och skrev, det fanns hur mycket material som helst att ösa ur.

I Helsingfors berättar Reitz också att han drömmer om en tredje säsong, som skulle börja vid murens fall och fortsätta till millennieskiftet.

- TV-stationerna som jag samarbetade med tidigare kommer inte att vara med längre. Men det finns andra kanaler, så jag hoppas kunna sätta igång med produktionen nästa sommar.

Så snabbt gick det inte. Istället för 1999 kom produktionen igång först 2002, med premiär 2004, en säsong som för mig var en stor besvikelse. Om ettan och tvåan var så fyllda av liv och närvaro, var det som om trean aldrig fick luft under vingarna.

Lyckligtvis slutar Heimat-historien inte där. 2013 fick Die Andere Heimat sin premiär, en drygt fyra timmar lång film som tidsmässigt går längst tillbaka, till åren i mitten av 1800-talet.

Film ska kunna vara annat än två timmar långa saker

I Helsingfors lämnade Reitz mig med en avslutande önskan .

- Jag hoppas att filmvärlden i framtiden också kan ge utrymme för den här formen av uttryck. Film ska inte behöva vara bara två timmar långa saker!

Hur rätt skulle han inte få – även om det inte gick riktigt som han hade hoppats. Det var inte biograferna utan istället den tekniska utvecklingen som bjöd på den möjligheten, och nu sitter människor allt oftare och gör det som jag och många andra Heimatvänner hann vara med om i början av 90-talet.