Landslagstränaren: “Ingen annan trupp på den här nivån har så usla träningsförhållanden”
För en vecka sen inleddes årets världscup i rytmisk gymnastik i Esbo. Tävlingen var lyckad och tävlingsarenan av toppklass. Men i vardagen lämnar gymnasternas träningsförhållanden mycket övrigt att önska.
Laura Ahonen, som verkat som tränare i rytmisk gymnastik i över tre decennier gläder sig över allt det goda som hänt under de senaste åren och som gjort det möjligt för både en trupp och två individuella gymnaster att ännu tävla om en OS-plats i vår.
– Klubbarna har blivit mer professionella i sin verksamhet, det finns heltidsanställda tränare, toppgymnasterna har tillgång till fysioterapeuter, läkare och näringsspecialister. Det enda som inte förbättrats är träningsförhållandena i huvudstadsregionen.
Specialgolv högst på önskelistan
I rytmisk gymnastik tävlar man på en yta som mäter 13m x 13m och som består av ett för grenen utvecklat elastiskt trägolv som är 4 cm tjockt och en matta som täcker hela golvet.
Det första regelrätta RG-golvet i Finland, “kanveesi” på finska, installerades så sent som för fem år sen i Kisakallio idrottsinstitut i Lojo, som idag är träningscentrum för rytmisk gymnastik och estetisk truppgymnastik i vårt land.
Senare har ett likadant golv landat i Tammerfors, men i huvudstadsregionen, där landslagsgymnasterna i rytmisk gymnastik finns, existerar ett sådant golv tills vidare bara i drömmarna.
– Det finns inte en enda hall där vi kunde ha mattorna på golvet hela tiden, för att inte ens tala om att vi skulle ha den officiella tävlingsmattan, kanvesen, som är tjockare och hälsosammare för gymnasternas fötter, säger Ahonen, som vid sidan av tränarjobbet också jobbar som läkare.
– Varje eftermiddag måste vi rulla fram mattorna och sedan se till att de är borta igen innan baskespelarna kommer klockan sju. Vi skulle absolut behöva en hall där vi kunde ha kanves på golvet permanent. Det har alla andra trupper på vår nivå.
Ovanför golvet behövs även takhöjd
Ett annat grenspecifikt villkor för RG-gymnasterna är att de behöver utrymmen med rejäl takhöjd. Den fria takhöjden bör vara minst tio meter, utan nedhängande lampor eller balkar, men det är inte ovanligt att handredskapen flyger upp till tolv meters höjd. Då går det inte att träna i en vanlig gymnastiksal.
Vem vill driva flickornas sak?
Det som slår en då man hör talas om de rytmiska gymnasternas otillräckliga träningsförhållanden är att det handlar om en gren som utövas av enbart flickor och kvinnor. Till sin karaktär och utövarskara är konståkningen den gren som ligger närmast, men där konståkningen kunnat dra nytta av ishockeyns popularitet och alla nya ishallar som byggts runtom i landet tack vare den, har RG-gymnasterna stått ensamma.
Bland andra Ryssland och Japan har lobbat för att rytmisk gymnastik skulle öppnas också för män, men tills vidare är motståndet inom det internationella grenförbundet stort.
– Det har talats om en skild klass för män eller en parklass, men jag skulle inte ha tålamod att vänta tills det blir verklighet. Jag skulle gärna ha hallen och kanvesen lite tidigare, konstaterar landslagstränaren lakoniskt.
Laura Ahonen är chefstränare för trupplandslaget som ännu har möjlighet att knipa en plats till Rio-OS. Hon och de individuella OS-aspiranterna Ekaterina Volkova och Jouki Tikkanen medverkar i Sportmagasinet tisdagen den 8 mars. Programmet kan ses på Yle Arenan i 365 dagar.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
