Så klarar din familj det svåra tillsammans

Svåra sjukdomar, ekonomiska problem, till och med döden. Ibland råkar familjer ut för väldigt svåra saker. Men tillsammans kan man klara sig igenom det svåra och rentav bli starkare.

Eira Tikkanen från Föreningen för mental hälsa i Finland berättar hur du kan öka din familjs resiliens, det vill säga dess återhämtningsförmåga.

- Familjens resiliens syftar på familjens förmåga att utveckla sina styrkor i livets svåra stunder. Det innebär också hur familjen kan stå på sig och återhämta sig vid kriser och motgångar. Man kan ta lärdom av svårigheterna och stärka resiliensen, berättar Tikkanen.

Resiliens är familjens uthållighet: man håller ihop, även om det ibland känns som om världen rasar samman.

Barnen blir ofta ensamma i kriser

När familjen har det svårt kan man tillsammans tänka på vad man har lyckats med och vad det säger om just er familj. Mitt i en kris är det bra att var och en i familjen får berätta vad bekymren eller förlusten betyder för just den.

- När man delar sina upplevelser behöver ingen vara ensam, säger Tikkanen.

Ofta är barnen de som blir ensamma. Utan att det uttalas högt kan de känna på sig att något är fel och många gömmer sina känslor.

- Det är viktigt att man upprätthåller en säkerhet i vardagen: man stiger upp ur sängen, man äter morgonmål, borstar tänderna, håller fast vid livet på alla sätt, förklarar Tikkanen.

Det handlar om att lära sig handskas med svårigheter. När man har klarat sig igenom det jobbiga, har barnet med föräldrarna som sitt stöd lärt sig hur man klarar av motgångar.

- Det mest centrala är att kunna säga vad som skaver så att man inte drivs av sina impulser. I vårt tidevarv av snabb teknologi och kommunikation är det allt viktigare att ta känslor i hänsyn.

Det är viktigt att man upprätthåller en säkerhet i vardagen: man stiger upp ur sängen, man äter morgonmål, borstar tänderna, håller fast vid livet på alla sätt.

Eira Tikkanen, Förbundet för mental hälsa i Finland

Vi är viktiga för varandra

En harmonisk familj slutar inte tala med varandra efter att man har upplevt problem. Man kan lösa problemsituationer så att familjemedlemmarna ändå känner att man är överens och tycker om varandra.

- Barnets och förälderns förhållande och saker som hör till det, som omsorg, positivitet och diskussioner, är viktigare för barnets psykiska välmående än yttre faktorer, som framgång i skolan och i hobbyer, säger Tikkanen och hänvisar till finländsk forskning.

Det är viktigt att barnet har ens en vårdande, intresserad förälder, även om båda föräldrarna inte alltid kan garantera barnet stabilitet. Föräldrarna är det viktigaste barnet har, påminner Tikkanen.

Allvarliga situationer ska tas på allvar. Men paradoxalt nog hjälper positiva klichéer - och de stämmer dessutom nästan alltid. "Det blir nog bra" och "allting ordnar sig" är viktiga att höra.

- I en kris fångas tankarna lätt i en ond cirkel. Finländsk familjekultur skulle må bra av att man oftare diskuterade vad som händer och hur man mår.

När man berättar om sina bekymmer för sitt barn, till exempel om att pappas företag har gått i konkurs, kan barnet ta emot det hela väldigt förnuftigt och säga: "Företaget är inte det viktiga. Du är, pappa."

5 tips för dig som möter en person som går igenom något svårt

1. Låtsas inte som ingenting. Klä det du vet i ord. "Jag hörde om din mammas bortgång/ert barns sjukdom/din mans konkurs ..."

2. Stöd och visa sympati. Ge en kram, en blomma, skriv ett kort eller ett brev.

3. Säg att du finns där om personen vill prata eller om barnen vill gå på bio så föräldrarna får egen tid.

4. Erbjud konkret hjälp om du kan. Trötta föräldrar kan uppskatta om du erbjuder dig att tvätta deras fönster.

5. Minns den som har gått bort tillsammans. Det är en möjlighet att skapa en gemensam berättelse om den bortgångna. När man sörjer ska man ansluta sig till den levande familjen, inte till döden. En vuxen som har förlorat en förälder kan må bra av att skriva ett brev till den som har gått bort.

Text: Ulla-Maija Paavilainen, Föreningen för mental hälsa i Finland

Ursprungstexten på Marja Hintikka lives webbplats.