En inhemsk krigsfilm vi inte visste att vi behövde
Efter sjuttio år är våra krig fortfarande ständigt närvarande. På bio, i böcker, i samtal. När regissören Ari Matikainen tillräckligt många gånger snubblat över detta faktum bestämde han sig för att ta tag i ämnet. Men ur en ny synvinkel.
I dokumentärfilmen Sota ja mielenrauha - Krig och sinnesfrid talar man inte om vem som stred på vilka frontavsnitt i vilket skede. Inte heller utgår man ifrån ett enskilt öde genom vilket historien speglas.
Istället närmar man sig krigets känslomässiga karta ur ett vidare perspektiv. Vilka spår satte kriget i männen som tillbringade en stor del av sin ungdom vid fronten? Som såg sina vänner dö.
Som inte visste när plågan skulle ta slut. Eller om de själva skulle överleva tills den var över.
Och hur gick man till väga för att försöka hela deras psyken efteråt?
Från brev till bilder
Filmen består av citat ur brev och dagböcker, i kombination med visuellt arkivmaterial. Som till stor del består av ansikten, blickar, detaljer.
Soldater som tar sig fram barfota. Nakenbad i porlande bäck. Öppna skratt i solskenet. Döda kroppar i öppna kistor.
En soldat som håller en fågel i sina kupade händer. Med det lilla hjärtat bultande mot den sträva huden.
Om bilderna är talande så tappar man nästan andan inför vissa brevrader. Lyriska formuleringar författade av dem vi så ofta beskriver som ”den tyste finska mannen”.
- Visst finns det mycket sådant. Direkt skönlitterära brev. Men det finns också många som bara bygger på ett ”här är allt ok – hur är det där?”-upplägg, säger Matikainen.
- Man lyfte fram det vardagliga i sina texter – det var bykdag hemma och det var bykdag vid fronten. Och via informationen om dessa vardagliga sysslor skapades en slags livlina mellan fronten och hemmet – det fanns en påtaglig längtan efter en normalitet.
Snöbollskrig vid fronten
När vissa teman utkristalliserat sig ur det digra textmaterialet var det dags att söka bilder. Och har man 200 timmar bildmaterial att blicka tillbaka på är det inte lätt att plocka fram enskilda favoriter.
- Men visst fastnade jag för bildsekvensen där pojkarna har snöbollskrig vid fronten. En fin metafor för det hela. En bild av ungdom och kriget som en lek.
- Och sedan gjorde det förstås intryck att se ungefär samma pojkar några år senare – invalidiserade män som gymnastiserar, säger Matikainen som själv mötte kriget via sin morfars berättelser.
Berättelser som hängde ihop med de sargade kroppar som barnet Ari mötte i simhallen då han och morfar simmade under veteranernas simpass.
- Jag är ett typiskt barnbarn till en generation som inte berättade något för sina egna barn, men som uppenbarligen tyckte att det var viktigt att nästa generation fick höra hur det varit. I hopp om att vi aldrig skulle behöva genomleva samma sak.
- För många handlade den inledande tystnaden säkert om att fokus låg på att få vardagen att fungera - det handlade om att överleva. Först efter pensioneringen fanns det tid att fundera på det hela.
- När jag var liten kretsade morfars prat mest kring kamratskapen, men i takt med att jag blev äldre vidgades berättelserna och tonen ändrade. Skuld och ånger började tränga sig in.
Det tar tid att bearbeta ett krig
Det sägs att det krävs fyra generationer att läka ärren efter ett krig. Och ironiskt nog verkar det finnas fördelar med att inte ha gått segrande ur striden.
- Det som är bra med att förlora ett krig är att man går igenom det skedda efteråt. Varför gick det så här, vilka var bevekelsegrunderna, vilka blev följderna? Den typen av frågeställningar behöver man inte fundera på om man är en vinnarnation – då hade man ju rätt.
- Och då har man också en viss beredskap att göra om det.
- På många håll i världen idag är krig ett normalt tillstånd. Något man vuxit upp med, blivit van vid. Så gick det ju i Finland också efter fem år, konstaterar Matikainen då vi kommer in på diskussionen om hur svårt det är att försöka fånga in och analysera krigets väsen i länder där stridigheterna sträcker sig långt bakåt i historien.
Även om våra krig utgör avgränsade tidsperioder i sig så har de sammantaget kommit att bilda en lång räcka av trauman. När vinterkriget bröt ut var ärren efter inbördeskriget tämligen färska - och så tillkom nya sår. Blev en del av vårt mentala landskap.
Ett landskap som knappast blev friskare av att man vårdade de traumatiserade soldaterna med chockterapi i ett försök att skrämma dem tillbaka till ett normaltillstånd.
Matikainen säger sig ha all förståelse för att det under årtiondena blivit så att vi närmat oss våra krig på ett visst sätt. Och att det fortfarande kan hetta till när man diskuterar vissa frågor.
- Vi söker alltid förklaringar och bevekelsegrunder att haka upp vårt agerande på. Det är en slags överlevnadsstrategi som man tyr sig till vare sig det är krig eller fred. Det gör vi hela tiden.
- Krig är ju inte något som drabbar oss från yttre rymden - det finns inom oss, konstaterar regissören som just nu är mitt uppe i att producera en dokumentär som anknyter till kriget i Bosnien.
- Inte för att jag är särdeles intresserad av just krig, men det finns något i det här med undantagstillstånd som fascinerar mig. När moralen stiger åt sidan - vad händer med en människa i sådana lägen?
Kriget då - läget idag?
Personligen sitter jag automatiskt och drar paralleller mellan 1940-talet och dagens flyktingkris då jag i filmen ser karelska barn sitta på skrangliga flyttlass medan en voice over-röst säger "vem skulle väl inte vara villig att hjälpa dessa utsatta"?
Men Matikainen värjer sig mot alltför lätta kopplingar. Även om den gemensamma nämnaren än "människan" - och hennes rädsla för förändring, för det nya.
- Man måste förstå varje situation mot bakgrund av det läge som råder vid den aktuella tidpunkten. Det gäller att förstå karelarnas situation på 1940-talet och att förstå situationen i dagens Mellanöstern. Var för sig. På det sättet kan vi nå något slags förståelse.
Men visst finns det kopplingar vi kan enas om - som det mentalt påfrestande i att befinna sig i en situation där man bara väntar. Filmen låter oss nämligen veta att ett ställningskrig hör till det värsta som kan drabba det militära maskineriet.
Man orkar bäst så länge man har ett mål att röra sig mot.
Med den bilden i bakhuvudet är det kanske lättare att förstå det frustrerande i att sitta och vänta på ett asylbeslut. Eller ett jobb.
"Det var ju som igår!"
Precis som Matikainen är jag själv född 1970 och kunde under tonåren tycka att det var ett himla tjat om de där krigen. Massor med jobbiga årtal att plugga in. Och dessutom var det ju så jätte länge sedan. Liksom.
Men när jag trettio år senare sitter där på filmbolagets kontor glider diskussionen in på hur tidsperspektiven förskjuts ju äldre man blir.
- Tänk på att när vi föddes var det bara tjugofem år sedan krigsslutet. Idag är det lika nära till den ekonomiska krisen på 1990-talet. Och det känns ju som om det var igår, konstaterar Matikainen som är glad att de forskare som medverkar i filmen är i samma ålder som han själv - det gör att filmen på något sätt är barnbarnens projekt.
En ny generations perspektiv på sitt arv. En generation som är mån om att föra diskussionen vidare.
Diskussion kommer säkert också filmen att väcka. Men det som finns kvar även efter alla samtal är webbsidan sotapolku.fi där man försöker kartlägga fakta om dem som deltog i kriget. Här är det meningen att vem som helst skall kunna gå in och dela med sig av uppgifter - eller söka information om släkt och vänner.
Allt för att vi inte skall glömma det som varit.
Johanna Grönqvists recension av filmen kan du läsa här.
