Hon hoppas på att bli helad från sjukdomen

Att vara troende är oftast väldigt privat, men i serien Troende följer vi flera personer med olika trosinriktningar och som aktivt lever ut sin övertygelse. De berättar öppet, rakt och ärligt om hur deras tro påverkat deras liv och vilka val de gjort på grund av sin tro.

Senhösten 2012 fick Marianne Wasberg diagnosen Multipel skleros (MS) som är en sjukdom i det centrala nervsystemet. MS innebär att inflammationer och ärrvävnader uppstår på nervtrådarna, vilket leder till att hjärnans signaler till olika delar av kroppen störs eller inte kommer fram. Mestadels hittar Marianne tröst i sin tro, men ibland får sjukdomen henne att tvivla.

Sjukdomen går ofta i skov, då man blir sämre. Kroppen reparerar sig till stor del, men återställs inte nödvändigtvis helt och hållet. MS gör det krångligare att t ex tvätta kläder, planera en middag eller ta sig ner för trappan.

- Jag kom att tänka på flera personer i Bibeln som har varit utsatta för prövningar. Hur har de hanterat det och vad kan jag lära mig av dem? Jag är tillfälligt här. Jag må nu vara i vilket skick som helst, men bevarar jag tron så har jag åtminstone det tryggat, säger Marianne Wasberg.

För henne är tron viktigare än att hon vara fysiskt frisk.

Marianne började definiera sig som troende under sommaren mellan tvåan och trean i gymnasiet. Hon satt med på ett kristet tältmöte i Vassor när pastorn bad alla som vill följa Jesus att räcka upp handen.

- Jag satt och kämpade, räck upp handen, räck upp handen och jag vågar inte, jag vågar inte, men plötsligt var handen uppe.

Sedan dess har Marianne varit aktivt troende. Hon vill gärna vara en del av församlingen. Hon deltar aktivt i flera församlingar, i pingstförsamlingen i Kuni och i Kvevlax, missionskyrkan i Kvevlax och i Vasa och den lutherska kyrkan i Kvevlax. Förut tyckte hon att de lutherska gudstjänsterna var förutsägbara och nästan tråkiga.

- Jag vill ständigt växa i tron, ha mera av Gud i mitt liv. Jag upplevde att många vänner i min omgivning verkade tycka att det var bra som det var: invant, bekvämt och förutsägbart.

Hon började leta efter andra alternativ och hittade bl a missionskyrkan. För att själv aktivt bidra med något i sin egen församling tar hon nu ibland med gitarren och sjunger lovsånger under en gudstjänst.

- Jag ville inte att det skulle vara så torrt. Det blir det om ingenting berör en. Kan jag bidra med något?, tänkte jag ofta. Ibland behöver det inte vara mer än det att man hör en sång som det är länge sen man har hört. Det kan få en att minnas en tid då det var liv i både församlingen och den egna tron.

Motoriken för att hantera gitarren sitter i fingrarna, men ibland hinner de inte med. Marianne har också fortsatt att sticka och hålla stickkurser, men sjukdomen gör att hon ibland känner sig begränsad. Hjärnan och kroppen hänger inte alltid med som förr. I perioder stoppar sjukdomen henne från att lösa vardagsbestyr, som att tvätta kläder eller planera vad hon ska äta till middag.

- Det är en sorts handlingsförlamning. Jag ser att okej, det där skulle behöva göras. Jag ser det med ögonen. Jag tänker det med huvudet, men sen lämnar det där.

Problemen beror inte bara på att kroppen inte uppfattar signalerna från hjärnan. Ibland kan sjukdomen göra det utmanande att tänka en tanke till slut.

- När det blir jobbigt att tänka är det precis som att det skulle skrynkla sig här bakifrån och allt samlas här mitt fram (på huvudet). Och här mitt fram så är det bara tomt, det finns ingenting att tänka med.

Skoven kommer oregelbundet. För att upprätthålla rörelseförmågan har Marianne gått i fysioterapi. Men hon fortsätter att be om förbön med en förhoppning om att sjukdomen en dag ska försvinna helt.

- Det är klart sjukdomen sätter en på prov: Vad är det för mening med det här? Men Gud sänder aldrig sjukdom. Gud ger bara goda gåvor. Och det är något jag måste hålla fast vid, det är en livboj, säger Marianne Wasberg.

Våren 2013 kom ett skov, med symtom i benen. Marianne kunde knappt ta sig upp och ner för trappor och hon hade förlorat förmågan att cykla. Men en dag när Marianne fick förbön av vänner kände Marianne att något hände.

- När vi var färdiga och skulle åka hem så kände jag när jag gick ner för trappan. Det var bara två trappsteg. Det här är inga problem. Och så sade jag till (vännen) Betti då jag kommer hem ska jag cykla. Jag bara vet att jag kan cykla.

När hon kom hem hoppade hon upp på cykeln. Hon var säker på sin sak. Hon kunde cykla och hoppa och springa som förr.

- Jag satte mig upp på cykeln och trampade allt vad jag kunde till vägen, och så rände jag ner. Jag bara visste att jag är helad.

Symtomen på skovet var borta, men alla sjukdomssymtom försvann inte. Bland annat den domnande känslan som MS kan orsaka, sitter kvar i kroppen. Marianne slängs mellan tro och tvivel. Ena stunden är sjukdomen borttagen, i nästa tänker hon, att det kanske är hennes tro som är för svag och som gör att symtomen är kvar.

- Jag tror att jag är helad i Jesu sår. Men varför har jag de här symptomen? Och när omgivningen tror mer än jag förmår tro, så blir det så förvirrat. Jag förmår inte tro bort de där symptomen, och jag kan inte bortse från det. Har Gud tänkt att han tillåter mig att ha de här symptomen fast jag känner att han har tagit bort min sjukdom?

Trots att bönerna inte tagit bort symptomen har vardagen blivit enklare för Marianne. Det tog länge innan huset i södra Vassor, där hon bor med sina barn, blev handikappanpassat för henne. Längs trappan till källaren har ledstänger skruvats fast. Ute på gården har huset fått en rullstolsramp. Anpassningen har gjort det möjligt för Marianne att känna sig tryggare och friare igen. Vid ett eventuellt till skov finns inte samma problematik mer.

- Det som jag är glad över, och som är ett Guds under för mig, är att jag har humöret och humorn kvar, trots att det har varit många motgångar och att det har tagit en sån tid att få hemmet handikappanpassat.

Men hon ger inte upp om att helt bli av med symptomen. Hon tror på att bön alltid hjälper, ibland är svaret bara inte genast synligt.

- Jag hoppas ju på ett slutligt helande. Om inte förr så senare i himlen, då är jag symtomfri, säger Marianne Wasberg.

Redaktör: Alexandra Furu

I serien Troende, söndagar på Yle Fem, földe vi också bl a Patrick Tiainen som grundade sitt eget kyrkosamfund som 20-åring, Marianne som får förbön för sin nervsjukdom och familjen Gädda som ska åka till Kenya som missionärer.