Vårdpersonal känner inte igen offer för människohandel

Kunskapen och medvetenheten om människohandel och dess offer är mycket tunn inom den finländska hälsovården. Det är en stor utmaning, eftersom offren för människohandel sköts inom bashälsovården och kommunernas socialservice.

Mänskohandel är ett fenomen som finns i det dolda och därför möter sällan vanliga finländare det varken på sina jobb som sjukskötare eller i vardagslivet annars.

Europarådets konvention mot människohandel slår fast att det är ett människorättsbrott. Människohandelskonventionen förutsätter att behöriga myndigheter har utbildad och kunnig personal för identifiera och hjälpa offren.

De yrkesgrupper som i jobbet kan möta offer för människohandel måste alltså ges tillräckligt med kunskap för att klara jobbet. Det gäller till exempel poliser och sjukvårdspersonal.

Få sjukskötare har mött mänskohandelsoffer

– Det här är en enorm utmaning. I Finland är det människohandelsoffrets hemkommun som har ansvar för att ge hen social- och hälsovård. Inte finns det kunskap inom hälsovården, säger överinspektör Katri Lyijynen vid hjälpsystemet för offer för människohandel i Joutseno.

För att råda bot på det här problemet genomförde Internationella organisationen för migration, IOM, i slutet av förra året en nätenkät bland hälsovårdspersonalen. Man ville kartlägga vilka kunskaper och vilka erfarenheter sjukvårdare har av människohandel och vad de skulle behöva.

Bland de 242 som svarade fanns sjukskötare, närvårdare, hälsovårdare, barnmorskor och administrativ personal inom vården.

Knappa 18 procent av dem som svarade hade mött ett offer för människohandel i jobbet. Väldigt få sa att de i sin organisation fått anvisningar om hur vården av människooffer skall gå till.

Sjukskötarna medvetna om sin okunskap

De svarande bedömde sina kunskaper om människohandel som väldigt dåliga. Ändå kunde de identifiera relevanta faktorer som förknippas med människohandelsoffers situation, exploatering och hälsa.

– Sjukskötarna svarade alltså så att säga rätt på påståenden om vilka vårdbehov ett offer för människohandel kan ha, säger Jaana Sipilä på IOM.

Det kan till exempel vara problem med sexualhälsan, problem med mental hälsa och trauman, brist på trygga sociala kontakter och fysiska problem som undernäring och vätskebrist.

– Det känns ändå som att sjukvårdspersonal i egenskap av sitt yrke har en grundkunskap för att göra en bedömning, säger Sipilä.

Däremot brister det i handlingsplaner inom vårdorganisationerna och även i stödet till den enskilda hälsovårdaren.

– Det kan vara svårt att gå vidare med en misstanke om att patienten kan vara offer för människohandel, om man inte vet vem man kan vända sig till och vart man kan hänvisa till för vidare hjälp.

Viktigt att kunna identifiera offren

Människohandel är ett allvarligt brott och ett brott mot mänskliga rättigheter. Den kan ha långtgående konsekvenser för offrets psykiska och fysiska hälsa.

– Medvetenheten om fenomenet och dess konsekvenser för offrets hälsa och välbefinnande är ytterst viktigt, säger Jaana Sipilä från IOM.

Offrets sårbara situation och den egna beredskapen att kunna hjälpa ses som stora utmaningar av de sjukskötare som svarade på enkäten.

Avsaknaden av ett gemensamt språk kan vara ett problem för att ställa vidare frågor om man misstänker människohandel. Den medföljande tolken kan vara den som kontrollerar offret och det omöjliggör kommunikationen.

Vårdpersonalen efterlyser besked om vilken roll och vilket ansvar vårdpersonalen har att identifiera och hjälpa offer för människohandel. De vill ha klara instruktioner från arbetsgivaren hur man ska bemöta och agera vidare i misstänkta fall av människohandel.

Vårdpersonalen anser också att det borde finnas tryckt information att dela ut till klienterna om vart de kan vända sig senare om de vill.

– Ens att man skulle ha ett telefonnummer att sticka till patienten innan den går ut genom dörren igen, säger Jaana Sipilä.